Sol och Skugga

Presentation

Kriminalkommissarie Erik Winter är på den spanska solkusten, där fadern ligger allvarligt sjuk. Deras förhållande har länge varit trasigt, men nu ska Winter själv bli pappa och tillvaron förändras helt.

Samtidigt begås ett djävulskt dubbelmord i Göteborg. Långsamt går det upp för Erik Winter att han själv och sambon Angela ingår som brickor i mördarens spel.

Detta är den tredje delen i Åke Edwardsons prisbelönta deckarserie.

Provläs

Visa kapitel

SEPTEMBER

1

DET HADE BÖRJAT REGNA. Simon Morelius justerade radion. Inget därifrån på fem minuter. Klockan var snart tio och allt var lugnt. Greger Bartram stannade för rött. Två kvinnor korsade gatan och den ena vände sig mot radiobilen och log. Greger Bartram höjde handen till hälsning.
”Tjugosju och snygg”, sa han. ”Och hon tycker detsamma om mig.”
”Hon log mot mig. Inte dig”, sa Morelius.
”Hon tittade rakt in i mina ögon”, sa Bartram. ”Det var mig hon sökte kontakt med.”
Trafikljuset slog om och Bartram körde in i Korsvägens rondell.
”Och upptäckte att ingen var hemma”, sa Morelius.
”Ha ha.”
”Hon tittade rakt in i dina ögon och upptäckte att ingen var hem¬ma. Bara en medelålders snut bakom en ratt i en målad bil och de...”
En kvinnlig röst hördes i radion:
”Nio ett tjugo. Nio ett tjugo, kom.” Ett mummel till svar någon¬stans ifrån. Kvinnans röst kom tillbaka: ”Det ligger någon utanför Focus vid Liseberg, full eller sjuk. Det är ett litet gäng ungdomar där.”
De hörde piketen som svarade på anropet:
”Vi hörde. Vi är på Prinsgatan och kör ner till Focus.”
Morelius grep mikrofonen:
”Elva tio här. Vi är närmare, vi är i Korsvägen och tar det.”
”Okej, elva tio.”
Radiobilen från Lorensbergs närpolisområde körde ut ur rondellen och in framför köpcentret. En liten grupp människor hukade på par¬keringen. När bilen stannade sprang en av dem fram till bildörren som Bartram just öppnat.
”Det var jag som ringde”, sa en flicka som kunde vara femton eller sexton år. Hon viftade med en mobiltelefon som om den skulle börja ringa och bekräfta det hon just sagt. Hennes hår var rakt och blankt, pressat mot huvudet av regnet. Ögonen stora och skrämda. Hon luk¬tade alkohol och tobak. Armrörelserna var yviga. ”Hon ligger härborta. Maria ligger här, men hon mår bättre nu.”
”Jag ringer efter ambulansen”, sa Bartram.
Morelius följde med flickan de få stegen till gruppen av ungdomar. De stod i en halvcirkel runt en flicka som sakta började resa sig upp. När Morelius kom fram vinglade hon till och han fick ut en arm och fångade upp henne. Hon vägde ingenting. Hon såg ut att vara tvilling till flickan som talat med dem men hennes ögon var långt borta. Där är sannerligen ingen hemma, tänkte Morelius.
Hon luktade alkohol, och spyor. Morelius kände kladdet under skosulorna. Här gällde det att inte halka. Sekunderna senare tittade flickan på polismannen, med plötsligt skarp blick.
”Jag vill hem”, sa hon.
”Vad har du tagit?” sa Morelius.
”Ing... ingenting”, sa hon. ”Bara ett par öl.”
”Ett par öl, va?” Morelius tittade på gruppen av fem eller sex kom¬pisar. ”Vad har hon fått i sig? Det här är viktigt. Vet ni nåt så säg det nu, kvickt SOM FAN.” Han höjde rösten och de såg rädda ut.
”Det är som hon säger”, sa en kille med stickad mössa och träningsoverallströja. ”Ett par öl... och lite sprit.”
”Sprit? Vadå för sprit? Är det nån som har flaskan?”
Ungdomarna tittade på varandra.
”FLASKAN”, sa Morelius.
Killen i stickad mössa stoppade in handen under sin rymliga tröja och plockade fram en flaska. Bartram tog den och höll upp den i ljuset från en av neonskyltarna.
”Det finns ingen etikett”, sa han.
”Ne... nej.”
”Vad är det för nåt?” frågade Bartram samtidigt som alla hörde ambulanssirenerna tjuta på andra sidan Gothiaskrapan. ”Vad är det här för skit? Är det hembränt?”
”Ja... jag tror det”, sa killen. ”Jag har köpt det av en kompis.” Killen såg ut som om han skulle börja gråta. ”Han sa att det var helt okej.”
”Det är inte okej”, sa Morelius. Han kände flickans tyngd öka mot sin arm, hon var på väg in i medvetslösheten igen. ”Var är den jävla ambulansen?” sa han och då bromsade den in två meter ifrån dem och en bår rasslade ut.

De satt i akutens väntrum. Flickan hade körts in i behandlingsrummet. En läkare kom ut efter tjugo minuter. Morelius såg på hans ansik¬te att hon levde.
En ung kille rörde sig nervöst i väntrummet. Kanske hade han varit med utanför Focus. Morelius kände igen honom. Hur hade han hun¬nit hit?
”Alkohol i en ung kropp, tja... det är ingen bra kombination”, sa läkaren.
”Hur är det med henne?”
”Efter omständigheterna väl, som det heter. Hon får ligga kvar i natt, förstås.”
”Så spriten var... okej?” frågade Bartram.
Läkaren gav honom ett egendomligt ögonkast. ”Du menar det här med hembränt? Är det nånsin okej?”
”Du förstår väl för helvete vad jag menar?!”
Läkaren tittade på honom.
”Det finns ingen anledning att brusa upp”, sa han. Han strök sig över rocken, som för att borsta bort Bartrams svordom. ”Ingen anled¬ning alls.”
”Förlåt”, sa Bartram. ”Vi är bara engagerade i flickan. En del av oss poliser är såna.”
”Vi vill bara veta om hon fått... andra skador än... än dom vanliga... ifall spriten var farligare än vad sprit normalt är”, sa Morelius.
Läkaren såg på dem med tvivel i blicken, som om han trodde att de drev med honom.
”Just nu verkar allt vara normalt”, sa han. ”Men vi lämnar ingenting åt slumpen här. Är anhöriga kontaktade, förresten?”
”Ja”, sa Morelius. ”Mamman borde vara här när som helst.”
”Jaa... i så fall”, sa läkaren och beredde sig att gå.
”Tack, doktorn”, sa Bartram.
De såg läkaren gå tillbaka genom svängdörrarna.
”Arrogant jävel”, sa Bartram.
”Han tycker nog detsamma om dig.”
Bartram mumlade något ohörbart och tittade på kollegan. Klockan var strax efter elva och Morelius ansikte var fläckat av det hårda ljuset i väntrummet.
”Så det är alltså prästens dotter. Du är säker på det? Hanne Östergaard? Hon som helar våra sargade själar?”
”Det är inget att ironisera över.” Morelius höll flickans plånbok i handen. Han hade läst på legitimationen. ”Maria Östergaard. En gata i Örgryte. Vår polispräst heter Hanne Östergaard och bor i Örgryte och hon har en dotter som heter Maria.”
”Hur vet du det egentligen?”
”Spelar det nån roll?”
”Nej, nej.”
”Jag är inte säker, förresten.” En kvinna kom inrusande genom dör¬rarna mot natten. ”Nu är jag säker”, sa Morelius och gick fram till Hanne Östergaard.
”Var är Maria?” sa hon. ”Var är hon, Simon?”
”Fortfarande i behandlingsrummet eller vad det heter”, sa Morelius. ”Men allt verkar vara bra.”
”Bra? Allt verkar vara bra?” Hanne Östergaard såg ut som om hon skulle börja skratta. ”Finns det nån här som kan visa mig vart jag ska gå?”
En ur personalen hade kommit in genom svängdörrarna och poli¬serna såg Hanne Östergaard halvspringa tillbaka mot behandlingsavdelningen.
Pojken som vankat i bakgrunden följde efter. Han tittade bakåt en gång och försvann mot korridoren.
”Ja, fy fan”, sa Bartram. ”Och hon kände igen dig till namnet.” Morelius svarade inte.
”Inte ens präster går fria”, sa Bartram.
”Från vad?”
”Från omskakande upplevelser som involverar de nära och kära. Men du har väl inga barn?”
”Svar nej. Men det här verkar ju sluta... lyckligt.”
”Tack vare oss.”
”Äh. En unge som dricker för mycket och spyr. Sannolikt hade hon kvicknat till själv efter ett tag och fått hjälp hem av dom andra ungar¬na. Happens all the time. Har det inte hänt dig?”
”Mig? Inte vad jag minns.”
”Just det säger kanske ingenting.”
”Ska vi åka?” sa Bartram.

De körde mot centrum, förbi Chalmers och Vasa sjukhus. Regnet hade tilltagit. Gatlyktorna verkade svagare nu, som insvepta i natten. Bartram stannade för rött. Två kvinnor gick över gatan men ingen av dem vände sig mot radiobilen och log. Morelius justerade radion. De lyssnade på de få anropen. En förvirrad gamling som varit försvunnen i Änggården ett par timmar hade kommit tillrätta. En engagerad dis¬kussion i en lägenhet i Kortedala var avslutad när kollegerna kom dit. Ett fyllo som lutat sig mot en stillastående spårvagn vid Brunnsparken hade ramlat omkull när vagnen körde. Kan det rubriceras som trafikolycka? undrade Bartram för sig själv.
Morelius tänkte på Hanne Östergaard och samtalet han haft med henne för två veckor sedan. Greger hade inte frågat mer och han var tacksam för det.

Erik Winter släckte i sitt rum och gick ut. Regnet hade upphört. Han cyklade hem över Heden och väjde för någon som inte såg sig om på Vasagatan. Vatten skvätte på hans kostymbyxor, kanske också annan skit. Det var för mörkt för att se. Han hade tänkt ta vägen över Salu¬hallen men struntade i det. Det ringde i mobiltelefonen. Han stanna¬de cykeln och tog telefonen ur regnrockens innerficka.
”Jag kan inte bestämma mig om soffan”, sa Angela när han svarat. ”Jag var tvungen att få ett råd på stört.”
”Du lyfter väl inte?!”
”Nej, nej.”
”Vi får väl ta med den om du inte kan fatta ett beslut. Jag har ju plats.”
”Men var ska den stå?”
”Kan inte det här vänta tills i kväll?”
”Jag tänkte komma så förberedd som möjligt.”
”Mhm.”
”Det är ett stort beslut.”
”Jag vet.”
”Har du verkligen tänkt igenom det? Kanske ska vi köpa hu...”
”Snälla Angela.”
”Jag vet, jag vet. Det känns bara så omtumlade. Alltihop.”
Det kanske är ordet, tänkte Winter och strök några vattendroppar från ena axeln. Omtumlande. För första gången i sitt vuxna liv skulle han flytta samman med en annan människa. Efter år av särboende skulle han och Angela leva samman. Han kände det som om hon var beslutsfattaren. Nej. Det var orättvist mot henne. Han fick ta ansvar han också.
Det hade inte funnits något alternativ. Antingen skulle de leva till¬sammans eller så... skulle det vara över. Fast de var ju förbi det nu. Och han skulle inte våga bryta. Ensamheten skulle bli för stor, skulle den inte? Den skulle bli värre. Ensam in i det nya årtusendet. Nyårsafton: en skiva i cd-spelaren och ett glas. Det skulle vara allt. En torftighet upplyst av fyrverkerier.
Snart bara tre månader kvar till år 2000, han skulle vara fyrtio och snart inte längre landets yngste kriminalkommissarie.
Winter gjorde sig beredd att cykla vidare.
”Vi ses vid åtta”, sa Angela och han tryckte av samtalet.
Det var natt i lägenheten, ingenting var längre tänt där. En golvlampa hade lyst under ett dygn men glödlampan hade brunnit ut. När da¬gern kom silade hösten in mellan persiennerna och en neddragen rullgardin i sovrummet släppte in fläckar av ljus.
Kylskåpet brummade. Det stod vinglas på köksbordet, och en tom vinflaska. På bänken bredvid spisen stod ett långsmalt uppläggningsfat med några torkade bitar tagliatelle. En kastrull med lite svampsås fanns bredvid. Såsen hade svartnat. På en skärbräda torkade tre tomatskivor sakta in i träet.
I diskmaskinen stod tre tallrikar bredvid några assietter och glas, be¬stick, ännu en kastrull.
Vattenkranen droppade regelbundet, en dålig packning. Ljudet kunde höras dag som natt i hela lägenheten men paret som satt i vardagsrumssoffan hörde ingenting.
Runt dem låg kläder i en cirkel, men också i en linje från köket genom hallen till vardagsrummet: en mans strumpor, ett par långbyx¬or, en kjol, en kvinnostrumpa, en tröja i tunt material. Runt soffan låg en blus, trosor, en skjorta, kalsonger. Genom fönstret kom nattens ljud. Spårvagnar. Några bilar. En plötslig vind. Ett skratt från några på väg från en restaurang.
Kvinnan och mannen var nakna. De höll varandra i handen. De var vända mot varandra. Det var något egendomligt med deras huvuden.

Var det så? Skulle det vara så? Var det bilden? Han försökte tänka sig den, se den framför sig:
Han stod i köket. Han gick genom hallen. Kläderna låg på golvet. Han höll handen för ögonen när han närmade sig soffan. Han tittade. Det var tomt i soffan. Han tittade igen och de satt där, vända mot var¬andra. Hennes ansikte var så välbekant.
Deras huvuden. Deras HUVUDEN.
Han strök sig kraftigt över ögonen. Han hörde ljud från gatan nu och öppnade bildörren. Han kände regnet i ansiktet när han klev ur bilen och stod på gatan framför huset.
Han önskade sig tillbaka i tiden. Människorna som rörde sig på gatan visste inte, inte någonting. Ingenting. De visste inte att de levde i paradiset.

OKTOBER

2

WINTER STOD I HALLEN utan att tända. Angela skulle komma om en timme, antagligen tidigare.
Hur länge hade han bott här? Tio år? Var det tio år? Nåt ditåt. Hur många hade han släppt in i sin bostad under de åren? Han ville inte tänka på det. Han kunde hålla händerna framför sig och räkna på fing¬rarna och det skulle kanske räcka.
Han gick genom våningen som lystes upp av stadsljusen utanför. En av de sista vandringarna i ljuv ensamhet. Han log. Snart skulle han få vada i underkläder genom hallen. En strumpa över soffkarmen. Han kände Angela. Du behöver lite oordning i ditt liv, hade hon sagt. Du kommer med kaos, hade han sagt. Äntligen, hade hon svarat.
Han skulle få flytta rakdonen på hyllan i badrummet. Kanske till ett litet hörn vid sidan av alla mystiska burkar och flaskor som hon skulle ställa där.
Tänk om hon hade sagt nej till slut, hade han tänkt för inte länge sedan. Tröttnat, helt enkelt.
Spårvagnarna kom och gick nere på Vasaplatsen. Väggen mitt emot de stora fönstren i vardagsrummet var vit i skenet från kvällen. Längre bort lyste en röd punkt på cd-anläggningen. Winter gick dit och tog fram Springsteen-boxen som hans vän i London, kriminalkommissa¬rie Steve Macdonald, för dyra pengar skickat över förra hösten. Han hade gjort det för att han, Winter, skulle tänka på hur mycket frakten hade kostat och lyssna så seriöst han kunde. Winter gillade jazz och Steve Macdonald accepterade det men han hade gett sig fan på att Winter skulle få en utbildning i allt det han hade missat under sin skyddade uppväxt tillsammans med John Coltrane.
Det egendomliga var att han lyssnade ännu mer på jazz nu när han också hade börjat lyssna på rock, och han hörde andra nyanser hos Coltrane, en ny svärta. Till sin förvåning hade han också upptäckt att han funnit saker han tyckte om i den enkla rocken. Kanske var det det. Enkelheten.
När man blir äldre strävar man mot enkelhet. Jag blir äldre. Mycket snart är jag fyrtio år. Det är, relativt sett, en hög ålder. Jag är kanske inte en enkel människa men jag kan lära mig, fortfarande. Eller så har jag alltid varit en enkel själ. Angela har sett det. Det är därför hon har valt ut mig bland tiotusen andra.
Han lade boxens fjärde skiva på cd-tallriken och tryckte fram tion¬de spåret, hans favorit den senaste månaden, eller åtminstone sedan beslutet var fattat. Beslutet. I’m happy with you in my arms, I’m happy with you in my heart, happy when I taste your kiss, I’m happy in love like this. Det lilla livet. Angela hade förstått. Kanske skulle han finna lyckan.
Balladen sjönk genom rummen när han klädde av sig, happy baby, come the dark, han tänkte plötsligt inte på någonting när han ställde sig under duschen. Han hörde musiken genom vattnet men också sig¬nalen på dörren och slamret därute när Angela öppnade dörren med sin egen nyckel.

Lars Bergenhem körde över Älvsborgsbron. Bilen riste i vinden. Han var ledig och i tunneln undrade han vad i helvete han gjorde där. I tunneln. I bilen. Han kunde sitta hemma och titta på sin tvååriga dot¬ter när hon sov. Det hade han gjort tidigare. Ada sov och han tittade. Han kunde titta på Martina när hon skrubbade köket efter Adas kvällsmål. Han kunde skrubba själv.
Det hade börjat som alltid. Ett ord som ingen av dem förstod. När Ada hade somnat hade det blivit så tyst att han inte orkat med att för¬söka hitta tillbaka till orden som inte gjorde allt värre. Han var spanare men här gick han bet. Han var detektiv men han var ingen detective of love. Fanns det i någon låt? Detective of love? Elvis Costello? Watching the detectives. Håll koll på detektiverna.
Han vände i höjd med Frölunda Torg och körde norrut, tillbaka. En utflykt han gjort förr men det var länge sedan nu.
Allt hade varit bra. Oron i honom hade varit borta så länge. Hade den kommit tillbaka? Var det han? Var det något i honom eller något i Martina? De där orden som ingen ville veta av. Var kom de ifrån? Det var som huvudvärken.
Radhuset såg hemtrevligt ut när han gick ur bilen. Hemtrevligt. Det lyste från fler lampor än nödvändigt.
Martina satt i köket med en kopp te. Hon hade gråtit och han kände skuld. Han måste säga något.
”Sover Ada?”
”Bra.”
”Vadå?”
”Att hon sover. Ada.”
”Vad pratar du om? Du bara åker iväg och kommer hem och låtsas som om inget har hänt.”
”Har det hänt nåt då? Vad är det som egentligen har hänt?”
”Och det frågar du?”
”Var det jag som började?”
Hon svarade inte. Hon satt med huvudet nedböjt men han visste att hon grät igen. Han kunde välja mellan två saker. Antingen säga något vettigt eller resa sig och gå ut till bilen och köra iväg över bron igen.
”Martina...”
Hon lyfte på huvudet och tittade på honom.
”Vi är båda trötta”, sa han.
”Trötta? Är det det? Vi ska ju vara pigga och glada och tänka på julen snart. Ada har börjat sam...” Hon lät huvudet sjunka ner mot bordsskivan igen.
Han letade efter ord. Klockan på väggen tickade högre än förut.
”Ska det vara så här tills jag går på igen?” sa han.
Hon mumlade något som han inte hörde.
”Vad sa du?”
”Allt handlar inte om hur det ska vara tills du går på igen”, sa hon. ”Ska det vara lugnt och tyst för att du ska orka vara kriminalpolis?”
”Du vet vad jag menar.”
”Snart vet jag inte nåt alls.”
Han reste sig och gick in till Ada och tittade på flickan som sov med tummen i munnen. Det kom inte ett ljud från henne. Han lutade sig ner nära hennes ansikte och lyssnade efter andetag och hörde ett svagt pip när hon drog in luft genom näsan.

*

De hade låtit de onda orden sjunka undan så gott det gick. Han drack kaffe i vardagsrummet och Martina kom ut från köket.
”Winter ska flytta ihop med Angela”, sa han.
”Varför kallar du honom Winter när han heter Erik? Folk talar väl inte om oss som Bergenhem och Martina?”
”Nej, det är klart... men man säger väl oftast efternamnet. Vi säger det.”
”Det blir inte så personligt, då? Blir det lättare då? Är det vad det handlar om?”
”Jag... Jag vet faktiskt inte.”
Martina hade träffat Angela första gången för snart två år sedan, när Ada skulle födas. Det hade varit en dramatisk situation. Lars Bergen¬hem hade varit skadad och försvunnen och Winter hade bett Angela följa med i ambulansen till förlossningen medan han sökte efter sin kollega.
”Jag hoppas det går bra”, sa hon medan han satt i sina tankar. ”Jag tror att det kommer att göra det.”
”Va?”
”Flytten. Sammanflytten. Erik och Angela. Att det går bra.”
”Ja.”
”Var ska dom bo?”
”Jag har faktiskt inte frågat. Men jag... Ja, det naturligaste är väl hans våning. Den är större än hennes.”
”Hur vet du det?”
Han tittade på henne. Hon log nu. Och det var en okej fråga.
”Jag vet faktiskt inte”, sa han. ”Det är konstigt. Jag tog det bara för givet.”
”Dom kanske köper hus.”
”Jag kan inte tänka mig Winter i ett hus.”
”Varför inte?”
”Tja... han hör ihop med stan på nåt sätt. Höga hus, torg, taxibilar.”
”Det tror jag inte. Han kommer att köpa ett gammalt hus i Långe¬drag och fylla det med sin familj.”
”Det låter som en utopi.”
”Snart är det år 2000”, sa hon. ”Allt kan hända.”
Inte riktigt allt, tänkte han. Allt får inte hända. Allt kan väl få vara som det är nu, precis nu.
”Det kanske blir inflyttningsfest”, sa hon. ”När blir det?” ”Vadå?”
”När flyttar dom ihop, var dom nu ska bo?”
”Före jul, tror jag.”
”Det är roligt. Det gör mig glad.”

3

ANGELA KOM FÖRE ÅTTA. Det var åter kväll. Håret var utslaget och skif¬tade i färg i ljuset från trapphuset som kom in genom den öppna dör¬ren. Kanske hade hon ett nytt uttryck i sina ögon, något han inte tidi¬gare sett: en tro på att det trots allt fanns en framtid för dem. Men det fanns också något annat. Det andra. Det visade sig som ett annat slags ljus i ögonen, som om de starka lamporna i trappan lyste upp hennes bakhuvud och gav ögonen en särskild glans.
Hon drog av sig kängorna och smutsigt vatten stänkte på parketten. Winter såg på men sa ingenting. Angela följde hans blick. Hon höjde händerna över huvudet.
”Det kommer inte att hända mer”, sa hon.
”Vilket då?”
”Jag såg din blick.”
”Och?”
”Du tänkte just då att hur i herrans namn kommer det här att gå, vad kommer att hända med mitt golv när hon flyttat in.”
”Äh.”
”Det där är något som du måste bearbeta”, sa hon.
”Under tiden får jag väl gå hem till dig med leriga stövlar och vand¬ra runt i lägenheten med dom och kliva upp i sängen och fåtöljerna. Få det ur mig, så att säga.”
”Jag sa ju det. Bearbeta det.”
Han tog hennes hand och de gick ut i köket. Det doftade kaffe och sprödvärmt bröd. På bordet fanns en bytta smör, västerbottensost, rä¬disor, grovmalen leverpastej, cornichons.
”Här ska firas”, sa hon.
”Rustikt och enkelt. Ändå elegant.”
”Är det leverpastejen du menar?”
”Den står för det rustika. Här kommer elegansen”, sa Winter och gick till bänken och hämtade en glasskål.
”Vad är det?” sa hon och gick fram till bordet. ”Ah. Inlagd strömming. När hann du med det? För du har väl gjort det själv? På kokt lag?”
”Förolämpa mig inte.”
”När hann du med det?”
”I förrgår natt. Strax före två. Och nu är den perfekt.”
”Nu är den perfekt”, upprepade hon. ”Det är bara brännvinet som saknas men vi ska inte ha nåt, eller hur?”
”Du ska inte ha nåt”, sa han. "Jag skulle kunna ta en sup men jag är solidarisk. Åtminstone i kväll.”
”Det är ganska vanligt att män är solidariska med sina kvinnor i en sån här... situation.”
”Jaså?”
”En del går till och med upp i vikt.”
”Där kan du räkna bort mig.”

Morelius kände sig stel. Han hade burit med sig stelheten hemifrån och den hade inte släppt helt under fyspasset som inledde kvällstjänst¬göringen.
Efteråt hade han suttit på bänken framför skåpet och knådat nacken och tittat på bilderna av de nakna tjejerna som satt tejpade på insidan av Bartrams skåpdörr. Det var rätt oskyldiga bilder, som hämtade ur någon gammal Cocktail från sextiotalet. Inget för nutiden. Bartram höll sig kvar i det förgångna. Ibland hävdade han att bilderna föreställ¬de hans fru, men han hade ingen fru.
Det var sexveckorsschemats sista vecka. Det innebar en extrakväll denna fredag och två helgkvällar till som väntade som ett hot i mörk¬ret. Det var lönehelg. Han visste att folk redan börjat fira sin rikedom därute. Klockan var strax över åtta och stationen hade stängt.
”Har du nackspärr?” frågade Bartram som plockade med sitt tjänstevapen, kontrollerade mekaniken i rutinerade rörelser. Hans Sigsauer 225 hade originalträkolven kvar. Bartram kunde prata om förlusten av Walthern som tjänsteskydd, men inte nu. Han var lugn och allvarlig, beredd inför kvällen och helgen.
”Bara lite stel”, sa Morelius.
”Se upp för drag.”
”Ja”
”Du får väl hålla dig inne i kväll.”
”Vadå?”
”Drag. Det lär bli ett jävla drag på stan i kväll.”
”Äh. Det blir väl som vanligt.”
”Det är lönehelg, Simon.”

Morelius och Bartram gick nerför Avenyn. Det fanns de som föredrog att gå ensamma och Morelius hade varit sådan men det senaste halv¬året hade varit annorlunda. Ensamheten var inte längre en frihet för honom. Han hade blivit rädd en eller två gånger. Han hade sett saker som skrämde honom.
En gång hade han mött döden inne i Gnistängstunneln där ett ungt par kört rakt ini väggen. Han hade suttit i bilen efter och sett alltihop. Som i en film. Som en jävla film hade han sett det. Det hade varit verkligt men ändå inte. Mazdan framför hade plötsligt snurrat åt väns¬ter och brakat ini väggen med ett ohyggligt ljud av krossat glas och förvriden plåt. Han hade inte ens varit i tjänst, han hade bara kört runt på kringlederna som han gjorde ibland när han inte var i tjänst. Han hade lyckats få tvärstopp och sedan kastat sig ur sin bil och fram till vraket där flickan hängde med... med... och han hade mått våldsamt illa där, mitt framför henne, som en vanlig... en vanlig... och efter det hade han ringt men redan när han slog numret hörde han sirenerna från kollegerna och från en ambulans.
Han tänkte på det nu, när de passerade Park för andra gången. In¬nanför fönstren glittrade de vackra, i baren, i restaurangen. Kvinnor. Bartram vred huvudet åt vänster.
”Akta så att du inte får nackspärr.”
”Haha.”
”Det kanske det är värt.”
”Man får väl kompensera genom att titta åt andra hållet.”
Morelius tittade åt andra hållet, över Avenyn. Ett gäng ungdomar kom uppifrån Götaplatsen. Ett av femtio som drog in till centrum på fredagskvällarna. Avenyn blev en egendomlig blandning av medelål¬ders elegans, desperat trettioårskris, desperat femtonårskris.
De fullaste sökte kontakt med varandra, provocerade. Gängen skic¬kade fram den minste, väntade, anföll.
Bartram tittade åt höger han också.
”Henne känner jag igen.”
”Va?”
”Den ljushåriga tjejen som går därborta, i gänget. Närmast häråt.” ”Ja.”
”Prästens dotter.”
”Ja. Maria Östergaard.”
”Hon hämtade sig snabbt.”
”Det är ju en vecka sen. Och jag sa ju redan då att det inte var så farligt.”
”Men att hon är ute på stan... ändå. Vad säger våran präst?”
”Du kan ju fråga henne själv. Hon kommer här.”
Det var sant. Hanne Östergaard kom gående snabbt, på gränsen till springande, hon korsade Avenyn från teatern och de två polisinspek¬törerna såg henne nå fram till gruppen av ungdomar. Hon tog tag i den ljushåriga flickan som var hennes dotter. Morelius kunde höra deras röster men inte vad de sa.
”Nu följer du med mig hem!”
”Du bestämmer inte över mig.”
”Jag bad dig stanna hemma i kväll.”
”Du vill att jag ska sitta hemma jämt.” Hon drog i sin arm. ”Släpp mig!” Hon tittade på gruppen som stod runt omkring.
”Jag vill bara att du följer med mig hem i kväll”, sa Hanne Öster¬gaard. Hon hade släppt sin dotters jackärm. ”Jag blir alldeles förtvivlad av det här. Tänk om det hän... om det händer igen.”
”Det händer inget”, sa flickan. ”Jag har inte ens tatt nån öl.” Hon andades i moderns ansikte. ”Känner du nån öllukt, va?”
Hanne Östergaard hade börjat gråta. ”Snälla Maria, jag vill bara att du följer med mig hem nu. Jag blir så... så fruktansvärt orolig.”
”Det finns inget att vara orolig för, mamma. Jag är med mina kom¬pisar. Jag kommer hem klockan ett, som jag sa.”
Hanne Östergaard såg på flickan, på gruppen, och sedan tvärs över gatan på de två poliserna. Hon gjorde en rörelse, som om hon skulle rusa över till dem och kräva att de grep flickan och förde hem henne till huset i Örgryte.
Låt henne inte komma hit, tänkte Morelius. Men blir det värre får vi väl gå över. Han hörde ropet. ”NEJ.” Han såg hur flickan vände tvärt och började springa nerför boulevarden. Gänget tvekade. En kille sprang plötsligt efter. Det liknade grabben som väntat på akuten, irrat utefter väggarna. Gruppen skingrades, verkade dras nerför den breda trottoaren, bort från kvinnan som stod ensam kvar.

”Tänker du mycket på hur det ska bli att bli pappa?”
Det var en överrumplande fråga. Som när han höll ett förhör med en misstänkt. Överrumplande. Ingen tid till eftertanke.
”Naturligtvis”, sa han.
”Du ljuger.”
”Hur skulle jag kunna göra det? Det blir den viktigaste händelsen i mitt liv, tillsammans med min egen födelse.” Han såg på henne. Håret bakåtstruket. En svag rundning över magen. ”Och när jag träffade dig, min vän.”
”Det var rätt svar. Men jag tror att du redan börjar oroa dig för allt som kan gå snett.”
”Du har fel, Angela. Jag är optimist, som du vet.”
Hon brast i skratt.
”I det här fallet är jag det”, sa han.
”Jag tror du redan börjar fundera över hur det blir när... när vårt barn är tonåring och drar runt på Avenyn med gänget.”
”Lägg av.”
”Är det inte så? Visst är det så.”
”Det finns ingen Aveny då.”
”Ingen paradgata i stan längre? Är det optimisten som talar nu?”
Winters mobiltelefon ringde där den låg på nattduksbordet. Klock¬an var tre minuter över midnatt. De få som hade numret till mobilen ringde i tjänsten, bortsett från Angela, men hon låg här bredvid ho¬nom, naken, fortfarande mjuk och röd, med tre små svettdroppar i hårfästet.
Och bortsett från hans mor. Det är mord eller mor, tänkte Winter, utan att le. Han hävde sig över bortre sänghalvan och svarade.
”Erik! Tack och lov för att du svarade.” Hans mor var andfådd, som om hon sprungit uppför två eller tre backar i Nueva Andalucía. Win¬ter hörde knaster på linjen från Costa del Sol.
”Vad är det, mor?”
”Det är pappa, igen. Den här gången är det allvarligt, Erik.” Winter tänkte på förra gången, förra året. Fadern hade tagits in på sjukhuset i Marbella för misstänkt hjärtinfarkt, men det hade varit en hjärtmuskelinflammation. Winter hade övervägt att åka ner men det hade inte varit nödvändigt.
Han hade inte träffat sin far sedan föräldrarna mer eller mindre flydde med pengarna från Sverige, och han hade inte önskat göra det förra året och han ville inte göra det nu heller om han slapp.
”Är det hjärtmuskeln igen?”
”Åh, Erik. Han har fått en hjärtattack. För bara några timmar sen. Jag ringer från sjukhuset. Han ligger på intensiven, Erik. ERIK? Hör du mig?”
”Jag är här, mor.”
”Han håller på att dö, Erik.”
Winter blundade, hämtade andan. Lugn. Lugn.
”Är han vid medvetande?”
”Va... nej, han är medvetslös. Dom har nyss opererat.”
”Dom har opererat honom?”
”Jag säger ju det. Dom har gjort en lång operation på pappa. Rensat kärlen, tror jag.”
Angela hade dragit lakanet över brösten och satt sig upp i sängen. Hon tittade på honom med allvarligt ansikte. Hon förstod.
”Har du pratat med Lotta?” frågade han. Systern var läkare. Hon kunde lite spanska. Angela var också läkare men hon kunde ingen spanska. Hans mor kunde lite spanska men han var inte säker på om hon förstod vad de sa till henne. Hon var bäst på vin- och spritsorter. Även om läkaren talade engelska kanske hon skulle vara för upprörd för att lyssna. Även om läkaren pratade svenska.
”Jag ringde dig först, Erik.”
”Har läkarna sagt nånting?”
”Bara att han fortfarande är nedsövd.” Hon grät i hans öra. ”Tänk om han inte vaknar, Erik.”
Winter blundade, såg sig själv i bilen till Landvetter, i en flygstol. En blå himmel ovan molnen. Han såg på sin hand. Den skakade. Det här kanske är de sista timmarna, tänkte han.
”Jag tar första planet ner.”
”Finns det... det platser då? Det är nästan alltid fullt vid... vid den här tiden.”
”Jag fixar det.”
Angela såg på honom. Hon hade hört alltihop. Han skulle fixa det. Han skulle sitta på det där planet klockan sju eller när det gick. Någon annan resenär skulle få luta sig mot sina golfklubbor och invänta nästa plan för att sätta ett bättre handicap på solkusten.