Sinnesmörker

Presentation

Kvinnan hör en smäll i vinternatten. Ett skott? Trots att det är vinternatt ger hon sig ut. Altandörren står öppen i grannhuset. När hon vågar sig in finner hon Robert, en pojke som bor några hus bort. I handen har han en pistol och på golvet ligger hennes granne, död.

Allt tyder på att det är Robert som är mördaren. Själv är han djupt deprimerad och psykotisk. När polisen inte klarar att reda ut exakt vad som hänt, tar rättspsykiatern Hanna Skoglund vid. De svar hon söker leder mycket längre bort än någon kunnat ana. Sinnesmörker är första delen i Sven Westerbergs serie om Hanna Skoglund. Under den tidigare titeln Guds Fruktansvärda frånvaro utsågs den till årets deckare.

Provläs

Visa kapitel

Prolog

1

Det fanns ingenting som förebådade någonting särskilt, något dramatiskt eller ens något bagatellartat.
Det gör det oftast inte.
Mörkret hade sänkt sig, vinden drev snön ner mot den kalla jorden och man kunde egentligen bara vänta sig en vanlig natt med förhoppningsvis god sömn innan en ny dag grydde.
Det var ett kraftigt snöfall, och vinden gjorde efter hand flera av de mindre vägarna i Sävedalen svårframkomliga. Särskilt en del av backarna som stiger brant upp från Göteborgsvägen var förrädiska, men kvällens ganska tomma bussar lyckades ändå ta sig fram. Det gällde även bussar på linjer som körde om Östra sjukhuset och sedan runt områdena med hyreshus vid Ljungkullen och Oxled. Bussarna var i allmänhet försenade.
En och annan trafikant svor säkert över vädret men samtidigt satt många barn vid fönstren och betraktade snön med glada förhoppningar om att äntligen kunna använda kälkar och snowboards, som legat i källarna och samlat damm medan jul- och nyårshelgen bjudit på det sedvanliga fuktiga, regniga tövädret.

När Åsa Bäcklund upptäckte att hon somnat framför tv:n var filmen redan slut. Hon la bara märke till att den var slut, men vilket program som nu pågick hann hon inte uppfatta innan hon stängde av apparaten.
Det spelade ingen roll. Filmen hade ändå inte fascinerat henne.
Det fanns ingenting som förebådade någonting.
Inte just då.
Lamporna över bokhyllorna lyste som förut och papperet till chokladpralinen som hon tappat på mattan låg på exakt samma ställe. Blåsten utanför huset var minst lika kraftig som när hon lagt sig för att se på filmen.
Hon reste sig från soffan och gick stapplande och lite yrvaket fram till fönstret. Det snöade fortfarande ihållande och hon såg att vinden byggde snödrivor ute på den tomma gatan. Det var som om vinden var en varelse som lekte med snön: sopade rent på vissa ställen och byggde snödrivor på andra. En vilt härjande varelse, befriad från hämningar i nattens mörker.
Hon gick ner i hallen och såg sig i spegeln där hennes femtioåriga, en aning runda ansikte stirrade tillbaka på henne. Det blonda ljusa håret var rufsigt efter tuppluren framför tv:n. Dörren till sonens rum var stängd. Claes sov säkert redan. Hon var stolt över sin son. Han skötte skolarbetet, sporten och sin astma föredömligt. Kanske sporten tog överhand över skolarbetet ibland, men det var inget som bekymrade henne.
Inne i sovrummet stod hon ett ögonblick och betraktade den tomma dubbelsängen med det blommiga överkastet. Huset kändes lite ödsligt när hennes man var borta. Kanske ännu mer än tidigare sedan hennes dotter hade börjat studera i Lund. Men David var inte hemifrån så ofta. Nu var han på en bankjuristkonferens i Uppsala och redan i morgon kväll skulle hon ha honom hemma igen. Krukväxterna i fönstret såg vissna ut och Åsa beslöt sig för att vattna dem trots att hon helst skulle vilja krypa i säng med en gång.
Hon trivdes i huset där de bott i tio år. Området var lugnt och tomten gränsade till skogen där hon och David brukade ta långa söndagspromenader. Hon var lyckligt lottad. Hus, familj, barn och inte alltför mycket sjukdom.
När hon fyllde den gula kannan med vatten från kranen i köket hörde hon en kraftig smäll, och när hon vred om kranen och stängde vattnet hörde hon ytterligare en kraftig knall.
Hon visste inte vad det var. Det kunde vara nyårssmällare, några kvarglömda, hittade i något garage.
Genom köksfönstret såg hon ut på några nakna spireabuskar. De vajade sina mörka avlövade grenar i den hårda vinden som drev finkornig snö mellan grenarna och ner mot marken. Hon kunde inte se något som kunde förklara de två smällarna.
Claes hade inte vaknat. Han sov tonåringens djupa sömn.
Åsa hade börjat vattna blommorna i sovrummet när ännu ett oförklarligt ljud nådde henne. Det lät som ett skrik eller gällt rop och kom liksom de första skarpa smällarna någonstans utifrån. Det fanns kattugglor i skogen och hon hade hört dem tidigare, både hoande och skrikande. Det kunde varit en kattuggla, men de brukade inte höras så nära. Fast egentligen lät det inte som en kattuggla.
Hon kände sig rädd och orolig och gick fram till sovrumsfönstret som vette ut mot grannhuset. Det var släckt i fönstren, men ytterbelysningen var tänd. Så brukade det vara. Det var normalt. För övrigt såg Åsa bara vinddriven snö och en stor mörk tall som böjde sin krona i den kraftiga blåsten. Länge stod hon och såg på tallen medan hon försökte dämpa sin oro. Ett ögonblick tänkte hon på morgondagen. På alla de vardagliga bestyr som skulle fylla den, på telefonsamtal hon skulle ringa, på vädret som skulle bli bättre i morgon. Nu satt David säkert och drack grogg med kolleger han träffat i Uppsala. David var verkligen inte ofta på konferens.
Till slut lämnade hon sovrummet och återvände till vardagsrummet vars fönster vette ut mot grannhuset på andra sidan. Hon såg resterna av deras egen utslängda julgran pudrad av den vita snön. Huset bredvid var upplyst men hon såg ingen, vare sig i fönstren eller utanför i trädgården. Det underliga var att altandörren var öppen. Då och då rörde den sig i vinden och slog mot väggen.
Hon stod kvar och såg på snöovädret. Dörren förblev öppen och dess rörelser skrämde henne. De skrämde henne därför att dörren som fortsatte att då och då slå i väggen talade om för henne att något inte stod rätt till i det upplysta huset. Hon förstod, utan att exakt kunna säga varför att ljuden hon hört hade kommit från huset med den öppna altandörren.
Något var fel.
Något var inte normalt och hon älskade plötsligt det normala.
Varför var David inte hemma?
Ljuden hon hört hade med huset bredvid att göra. Det upplysta huset där ingen syntes till. Det upplysta huset som plötsligt liknade ett spökhus där det låg till synes övergivet i den kraftiga vinden. Hon kände inte den nye ägaren. Han hette Malmström, det visste hon, och han arbetade på universitetet. Det var allt. Hon hade nickat åt honom några gånger under den relativt korta tid som gått sedan han flyttade in, men hon hade aldrig talat med honom. Han bodde ensam i huset men flera gånger hade hon också sett en kvinna där. Grannarnas privatliv la hon sig inte i.
Åsa gick ner i hallen och satte på sig den blå vinterkappan med den pälsklädda kapuschongen. Hon stoppade fötterna i stövletterna. Helst skulle hon bara vilja gå och lägga sig, men hon kände den gamla pliktkänslan driva henne ut för att se vad det var som hände i huset bredvid. Eller vad som hade hänt. Hon var rädd och förbannade ett ögonblick den uppfostran som lagt grunden till det inre tvång som sa henne att man måste hjälpa andra.
Claes fick sova vidare. Hon såg ingen mening med att väcka honom. Han behövde sin sömn och skulle dessutom till skolan i morgon igen.
När hon kommit ut på trappan stängde hon försiktigt dörren bakom sig utan att låsa den. Snön kylde hennes ansikte och hon gick ut på gatan och bort mot det upplysta huset. Det fanns inga spår i snön på den lilla gången som ledde fram till husets yttertrappa. Det betydde i och för sig ingenting. Vinden och snön behövde bara några minuter på sig för att dölja alla eventuella spår.
Åsa gick ut på den snötäckta gräsmattan och passerade ett litet fruktträd som hon visste hade planterats där den gångna sommaren. När hon kom fram till husets bortre hörn stannade hon ett ögonblick och såg bort mot altanen.
Ingenting hade förändrats.
Altandörren stod öppen och den stenlagda terrassen var snötäckt utan fotspår. Snön var ojämnt fördelad och på ett ställe, nästan mitt på terrassen, hade vinden sopat stenarna rena från snö. Försiktigt, rädd för att halka, gick Åsa uppför den lilla trappan. Hon stannade vid sidan av altandörren. Sakta böjde hon sig framåt för att se in i rummet. Hon kände sig rädd. Rädd för vad hon skulle se, men också rädd för vinden, rädd för den mörka skogen längre bort, rädd för hela denna kväll som så plötsligt förändrats.
När hon böjde sig fram fick hon kall snö i nacken. Varför hade hon inte dragit kapuschongen över huvudet?
Rummet kom sakta till synes. Innanför dörren var parkettgolvet vått av smält snö. Hon såg bokhyllorna, tavlorna och soffgruppen utan att hennes hjärna registrerade dem. Det enda hon registrerade var den skrämmande bilden av kroppen på golvet. Den låg så ohyggligt stilla, med huvudet vänt mot väggen. Det mörka blodet på golvet hann hon också uppfatta innan hon upptäckte ännu en person i rummet. Längst bort vid väggen under strömbrytaren såg hon en ung man sitta hopkurad. Han hade dragit upp benen och hade huvudet böjt ner mellan armarna. I höger hand höll han en pistol. Han satt fullständigt orörlig och hon såg, trots att ansiktet var nedböjt, vem det var. Hon kände igen honom. Hon var säker.
Det var Robert Wahlström.
Åsa kände sig yr i huvudet och ett illamående kom över henne i vågor. Hon tog försiktigt ett steg tillbaka. Två steg, tre steg. Sedan vände hon sig om och sprang så fort hon kunde runt huset och tillbaka ut på vägen.
När hon rusade mot sitt eget hus halkade hon alldeles framför yttertrappan, men lyckades med ena handen få tag i räcket och med den andra ta emot fallet mot kanten av det andra trappsteget. Hon kom sig på fötter och kände strax värmen från huset möta henne i hallen. Hon hade sinnesnärvaro nog att erinra sig det nya larmnumret och knappade in 112 samtidigt som hon såg hur telefonluren blev röd av blod. Det var ett kraftigt jack i handen som tagit emot stöten i trappan.
När hon lagt på luren gick hon till badrummet och höll handen under rinnande kallt vatten. Det blodblandade vattnet färgade handfatet och hon stirrade på den ljusröda vätskan som sökte sig ner mot botten. När hon fått på plåsterlappen kände hon hur handen värkte.

Den första polisbilen och ambulansen kom nästan samtidigt och hon stod ute på vägen, denna gång med kapuschongen över huvudet, och viftade med armen. Bilarna stannade och hon pekade in mot Malmströms hus.
– Altandörren på baksidan är öppen, sa hon. Han som sköt sitter där inne. Han har pistolen i handen.
Ambulansmännen såg på varandra och gick sedan med båren in mot huset. Två polismän följde med och hon såg hur den ene eskorterade ambulanspersonalen och hur den andre vek av åt andra hållet för att runda huset från motsatt håll. I samma ögonblick anlände ännu en polisbil, en större, med fler poliser i.
En kvinnlig polis stannade kvar hos Åsa.
– Åsa Bäcklund? frågade hon medan hennes blick då och då sökte sig mot huset.
– Det stämmer, sa Åsa och nickade.
– Det var du som ringde larmcentralen?
Åsa nickade igen.
Ljusen hade börjat tändas i flera hus och hon såg pensionär Johan Nilsson, som den förste av grannarna, komma ut och gå mot området med de pulserande blåljusen.
Ånyo hördes ett skott och ett gällt rop med ord hon inte kunde urskilja. Sedan kom ett skott till och ett skrik följt av rop vars ord inte heller gick att uppfatta. Fler poliser strömmade in mot Malmströms hus där de delade upp sig. Hon tyckte inte att de rörde sig så fort som de borde. Men kanske de bara behöll ett lugn som hon saknade.
– Vet du vem som är skjuten?
Den kvinnliga polisen hade ljust hår och ett litet brunt födelsemärke snett ovanför högra mungipan. Det rörde sig när hon talade. Hon antecknade med en svart kulspetspenna på ett litet block.
– Jag kunde inte se ansiktet men jag förmodar att det är Malmström, han som äger huset. Pojken som sköt heter Robert Wahlström. Hans mor bor därborta.
Hon pekade upp mot sidogatan.
– Du är säker på det?
– Ja, det är jag. Jag har sett honom ofta. Jag känner honom inte, men det är han.
Två polismän kom ut på gatan och gick fram till den man som tycktes föra befälet.
– Ambulanskillarna kommer inte in. Grabben där inne är...
Han gjorde en gest med fingret mot huvudet.
– Stackars djävel.
– Han sköt två skott mot ambulansmännen. De kan inte gå in. Inte för det spelar någon roll. Killen på golvet är nog stendöd. Grabben skriker om förbannelser och något om en rysk vinthund i Kungsbacka.
– Vad han skriker om spelar ingen roll.
Polisbefälet gick bort mot polisbilen.
Ännu fler människor kom ut ur husen och Åsa kände de flesta. Än så länge var det bara hon som visste vad som skett. Uppe på sidogatan såg hon plötsligt fru Wahlström komma ut och sedan gå ner mot Malmströms hus. Fru Wahlström hade kastat en päls över axlarna utan att knäppa den. Hon skyndade ner mot dem och Åsa vinkade åt henne.
– Här kommer Roberts mor, sa hon till den kvinnliga polisen som vände sig och såg kvinnan i den uppknäppta pälsen gå fram till dem.
Fru Wahlströms ansikte var blekt och fyllt av ovisshetens oro.
– Vad är det som har hänt? frågade hon. Vad är det som har hänt?
Hon upprepade frågan ännu en gång och tyngd av hemska föraningar la hon till:
– Robert är inte hemma.
– Robert. Det är din son? frågade polisen och tog över samtalet.
– Ja. Men vad är det som hänt?
Åsa såg på polisens födelsemärke och teg. Hon kunde inte svara och kände ett ögonblick tacksamhet när den kvinnliga polisen rutinerat närmade sig den sanning som var så svår att beskriva i ord.
– Det tycks vara så att din son befinner sig därinne.
Hon nickade mot Malmströms hus och la till:
– Han har en pistol med sig.
– En pistol?
– Ja, en pistol. Äger han en pistol?
Fru Wahlström skakade på huvudet. Tårarna kom i ögonen och hon började skaka som om hon frös.
– Vad har han gjort? Vad har han gjort?
Fasan kom i hennes ansikte och innan någon hann reagera började hon skrika och rusade sedan in mot huset. Den kvinnliga polisen rusade efter och kom ifatt fru Wahlström nedanför trappan till Malmströms hus. En polisman kom till den kvinnliga kollegans hjälp och de grep den skrikande och fäktande fru Wahlström under armarna så att hennes fötter nästan inte nådde ner till marken.
– Jag måste in. jag måste få tala med honom. Ni får inte hindra mig att tala med min egen son.
Det var en sådan fruktansvärd förtvivlan i denna röst att ljudet farms kvar i natten, i vinden, i mörkret också efter att den tystnat.
Åsa såg hur poliskvinnan la armen om fru Wahlström och långsamt ledde henne ut på gatan igen.
Ytterligare en polisbil anlände och en polisman började mota bort alla nyfikna som fanns utanför huset. Vinden fortsatte att driva snön ner mot husen, bilarna, de frusna åskådarna, ambulansen, som stod kvar, och de mörka träden i de vinterdöda trädgårdarna runt omkring. Åsa kände inte igen sin lugna gata. Allt var förändrat. Hon befann sig i en annan värld. De senast anlända poliserna hade skottsäkra västar på sig och Åsa såg gasmasker dingla i händerna på dem. Gasmaskerna såg ut som otäcka djur. Hon la armen om fru Wahlström.
– Jag tror vi går in till mig. Är det ok? Det är väl ingen mening med att stanna här längre?
Hon vände sig till den kvinnliga polisen, som nickade.
– Du bor i det huset där?
– Ja.
– Jag tror det är en utmärkt idé. Vi kan pratas vid lite senare.
Fru Wahlström skakade fortfarande kraftigt och när de gick uppför trappan upprepade hon frågan:
– Vad har han gjort?
Åsa svarade inte utan öppnade bara dörren och sköt henne in i värmen. Claes stod i hallen klädd i sin stora vita morgonrock, som han fått i julklapp, och stirrade yrvaket på dem.
– Vad är det som...
Åsa tystade honom och sa bara:
– Gå ut i köket och sätt på lite tevatten.
Claes såg på sin mor och gjorde som hon sa.
Åsa hängde upp fru Wahlströms päls och visade henne upp i vardagsrummet.
– Jag kommer strax.
Ute i köket, vid diskbänken, viskade hon till sin son:
– Fru Wahlströms son, Robert, har skjutit Malmström.
Han skulle säga något men Åsa satte pekfingret framför
munnen.
– Jag måste först tala om det för henne.
Hon nickade mot vardagsrummet, rev av lite hushållspapper och gick tillbaka till fru Wahlström.
– Det var jag som larmade polisen.
Hon räckte fram papperet och fru Wahlström torkade bort tårarna.
– Vad har han gjort?
Åsa visste inte varför just hon skulle säga det. Det kändes inte rättvist. Men omständigheterna hade tvingat henne in i detta helvete.
– Han har skjutit Malmström.
Fru Wahlström snyftade till och höll händerna framför ansiktet. Hennes blus var inte nedstoppad i kjolen och smältvattnet från hennes stövletter, som hon inte tagit av sig, bildade en liten sjö på golvet.
Samtidigt hördes en dov knall. Åsa gick bort till fönstret. Det fanns poliser på bägge sidor av den alltjämt öppna altandörren och hon kunde också skymta fler polismän ute på den snötäckta gräsmattan. De hade gasmasker på sig. Hon förstod att dramat skulle vara över inom kort.
Hon gick tillbaka till fru Wahlström, satte sig på huk och la armarna om henne. Hon sa ingenting. Så satt de en lång stund.
Claes kom med teet, koppar och en sockerskål. När han satte ner det på bordet gick han fram till fönstret.
– Vad händer? frågade Åsa, fortfarande med armarna kring fru Wahlströms spensliga skakande kropp.
– De för bort honom nu. Också... de spärrar av området. Nu kör ambulansen därifrån.
Åsa hörde inga tjutande sirener och antog att det var bekräftelsen på vad hon redan anat.
Malmström var död.
Hon släppte fru Wahlström, reste sig, stel efter att ha suttit på huk, och började ordna med tekopparna.
– Du måste lägga dig, Claes. Skola i morgon.
Claes stod som klistrad vid fönstret.
– Claes, hörde du? Jag tar hand om det här. Gå och lägg dig nu.
Hon slog upp teet och såg till slut sin son lämna rummet. Han skulle naturligtvis inte kunna sova.
Fru Wahlström hade slutat gråta. Hon satt som förstenad och stirrade ner i golvet. Åsa önskade att hon hade vetat något om krishantering. Å andra sidan spelade det inte någon roll. Hon utgick ifrån att det viktigaste ändå var en annan människas närvaro.
– Har han varit sjuk, Robert? frågade Åsa försiktigt.
Fru Wahlström lyfte långsamt på huvudet.
– Han har varit tyst.
– Hur då tyst?
– Han tycks ha gått in i sig själv.
Hon försvann in i sin egen värld igen och gråten kom på nytt.
– Jag har varit så orolig för honom, snyftade hon. Efter Haralds död... och Pernilla...
– Vem är Pernilla?
– Han hade en flickvän. Hon gjorde slut.
Åsa rörde med teskeden i koppen.
– Drick nu lite te.
Fru Wahlström hade ingen egen vilja längre. Hon grep om tekoppen med bägge händerna och förde den darrande till sin mun.
– Kände Robert Malmström?
Åsa väntade men fick ingen förklaring.
– Robert kände alltså Malmström?
– Malmström undervisade på universitetet. Slaviska språk. Robert läser... hur skall detta sluta? Han har ju förstört hela sitt liv.
Hon började vagga kroppen i en rörelse som uttryckte en förtvivlan utan gräns.
Åsa visste inte längre vad hon skulle ta sig till.
– Vill du ligga över här i natt?
Fru Wahlström nickade.
– Men jag har inte låst... och ljuset står på.
– Om jag får nycklarna så skall jag ordna det.
När Åsa åter stod ute på trappan med fru Wahlströms nycklar i handen och kände den isande snöfyllda vinden i ansiktet undrade hon vad det var som gjorde att en del människor drabbas av så mycket lidande medan andra...
Hon tänkte på fru Wahlströms kommande samtal med polisen. Hon tänkte på att det inte var länge sedan fru Wahlströms man dött i hjärtinfarkt... och nu detta.
Hur skulle hon orka?
Snön och vinden hade redan suddat ut fotspåren på den lilla gången ut till gatan.
Men ingen vind och snö i världen kunde sudda bort minnen av det förflutna.
Åsa såg på den stora plåsterlappen hon hade på insidan av handen och tog sedan sakta det första steget nedfor trappan.


2

Snön var borta och den kalla vinden. Han kunde inte längre ta några steg i den kalla vinden för de hade fört bort honom. Robert visste att skogen blivit farlig. Skogen hade blivit farlig och ingen kunde längre känna sig säker. Böckerna var borta och alla budskap kunde bara komma med röster.
Allt var obegripligt.
Allt hängde samman på ett nytt sätt. Hans huvud höll på att sprängas av allt detta obegripliga.
Det fanns en ljuskälla någonstans.
Bortom den, längre tillbaka i tiden fanns en stor bil och mörka män som fört honom in mot staden. Lamporna dansade utanför bilens fönster. En vild dans. Lamporna virvlade förbi och lyktor lyste då och då upp männens mörka ansikten. Det fanns andra bilar också. De rörde sig som vilda djur och forsade förbi som om de följde ett vilt osynligt vattendrag.
Ljuskällan rörde sig inte.
Den hade funnits där hela tiden. Men hur länge Robert varit där visste han inte. Tiden var oberäknelig. Den töjde sig och krympte.
Robert satte sig upp på britsen och såg väggarna runt omkring sig. Väggarna tryckte sig mot honom och han satte sig upp, kröp ihop och böjde huvudet ner mot knäna. Det fanns ingen i rummet, men rummet var för litet.
Väggarna fanns där, men inte de andra. De som gjort anteckningar om honom. De som skrivit i sina kollegieblock och låtsats att de skrev om något annat. De fanns någon annanstans och han visste inte var.
Ett gem hade fallit ner på golvet.
Han visste att ett gem hade fallit ner på golvet.
Det fanns i hans liv en vandring ner förbi Näckrosdammen. Där fanns också ansiktet i en spårvagn. Det skrämmande ansiktet som stirrat på honom.
En gång hade man skrattat åt honom. En gång hade alla skrattat åt honom. Hans röst var så låg och alla hånskrattade.
Dånet i huvudet fanns kvar. Den kraftiga smällen när pistolen gick av fanns kvar i hans huvud. Den kraftiga smällen levde.
Långt borta fanns ett muller och hans huvud sprängde, fullt av tankar som snurrade runt utan att han kunde få någon ordning på dem.
Det fanns träd vid Näckrosdammen men han kunde inte nå träden. De var plötsligt oåtkomliga, liksom det mesta. Allt var oåtkomligt utom väggarna. Det fanns röster, men deras ord hade ingen mening. Orden rörde sig runt och blandade sig med varandra så att det inte gick att förstå budskapet.
Han visste att de ställt frågor till honom.
Och han hade svarat från den skräckens håla han befann sig i. De hade inte varit nöjda med svaren. De hade fört bort honom och de hade rest uppåt.
Uppåt.
Nu fanns bara rummet som var för litet och mullret någonstans. Han visste inte var. Det fanns också en dörr, men den gick inte att öppna. Han vill tala med Malmström, men Malmström var långt borta och låg på ett golv. Det fanns också en skog där Malmström låg men den befann sig en bit bort. Där fanns ondskan. Men också skogen levde. Den hade sitt eget liv och han hade gått där ibland. Men nu var också skogen ett offer. Man kunde inte gå där längre.
Tidigare, innan skräckens dag kom, kunde man gå i skogen. Skogen var hans vän och den susade ibland. Den berättade mycket för honom. Den berättade att det fanns ett lugn och att det gick att nå detta lugn. Robert hade sökt. Han hade följt bäcken uppåt. Också bäcken hade sitt språk.
Någonstans fanns hans mamma.
Någonstans fanns hans mamma, men han visste inte var. Kanske hade de fört bort henne. Kanske var det många som var bortförda. En gång fanns en annan värld, men den hade försvunnit. Alla hade försvunnit. Hans pappa och Pernilla...
De var borta.
Hans far var ledsen.
Hans far var död, men stod under träden vid Näckrosdammen. Han var tyst.
Mullret ökade och tankarna i huvudet snurrade allt fortare. Det var bara skräcken som stod stilla, men den fick hans kropp att skaka. Skräcken och ångesten var en vind som kom i väldiga kast. Den uppförde sig som vinden vid havet om hösten.
Robert la sig ner, men satte sig upp igen. Det gick inte att ligga ner med den rädslan. Det bästa var att sitta upp och böja ner huvudet. Det var hans chans. På så sätt fann han lite lä för ångestens vind.
Hans enda chans.
Att sitta stilla och böja ner huvudet.
Tiden stod stilla och ändå hörde han att det rasslade till vid dörren. Trots att tiden inte fanns rörde sig dörren och någon kom in. Men Robert tittade inte upp. Det var farligt att titta upp.
Det fanns en gestalt och en röst i hans närhet men han såg rakt ner.
– Hej, sa rösten.
Robert satt helt stilla men skräcken fick hans kropp att skaka till.
– Hej, sa rösten igen. Jag vill försöka hjälpa dig. Jag vill bara hjälpa dig.
Robert rörde sig inte och rösten fortsatte:
– Vad heter du?
Vilken konstig fråga i detta skräckens rum.
– Robert.
– Mår du inte bra? Känner du dig förvirrad?
Hela världen visste vilken dag det var och ändå kom denna märkliga fråga. Alla visste att det var dödens dag. Man kan inte må bra en sådan dag.
– Det är dödens dag, sa Robert. Det vet alla. Alla vet att det är dödens dag.
– Om du känner dig förvirrad, så skall jag försöka hjälpa dig, sa rösten.
Det var ingen idé att svara. Det var naturligtvis lögn. Robert visste att det var lögn. Det fanns ingen hjälp att få.
Det fanns någon mer i rummet. Det fanns någon annan i rummet men Robert fortsatte att stirra ner och drog upp benen så långt han kunde. Armarna skyddade hans huvud.
– Är du rädd Robert?
En bättre fråga.
– Alla vet att det är skräckens dag. Alla vet det. Det skakar. Världen skakar. Det är skräcken.
– Vill du inte att jag skall hjälpa dig?
Det fanns andra röster också. De där rösterna som blandade orden till långa obegripliga meningar. Så kom frågan igen.
– Vill du inte att jag skall hjälpa dig? Du kanske inte tror det just nu, men jag kan hjälpa dig.
Robert lät blicken röra sig ut mot golvet. Där stod en stor väska. Robert kunde inte fastställa vad det var för färg på golvet. Golvet skiftade färg. Golvet var en del av den stora rädslan.
– Robert kan du se på mig?
Han såg upp i ett ansikte men kunde inte avgöra vad det ansiktet betydde.
– Robert, jag vill bara hjälpa dig, sa ansiktet.
Det var en mans ansikte. Med glasögon. Ett stort runt ansikte med glasögon.
Robert såg ner igen.
– Det är skräckens dag, svarade han. Då kan man inte hjälpa någon. Det är svårt.
Det kom inga fler frågor. Det var tyst en stund, en evighet, och han kunde höra rädslan. Den mullrade.
– Här kan han inte stanna.
Det var ansiktet som pratade, och nu vände det sig till Robert igen.
– Här kan du inte stanna. Jag skall se till så att du kommer till ett ställe där man kan hjälpa dig med din förvirring.
Robert visste att hela världen var förvirrad. Det fanns ingen plats som inte drabbats av förvirring. Förvirringen fanns överallt. I skuggan av döden.
Det var dödens dag.
Ångestens vind fortsatte att blåsa och Malmström låg orörlig på golvet. Underliga män hade rört sig in mot honom och det stack och rann i ögonen. Nu fanns bara ljuskällan, väggarna och rösten som kom från ansiktet med glasögonen.
Sedan kom fler ord, många ord som inte var riktade till honom.
Men han hörde ett och det var farligt.
Vårdintyg.
Skriva ut ett vårdintyg.