Särlingar. Konsten att vara annorlunda

Presentation

Mysterier finns också i kulturens värld. Två skotthål i en trumpet. En författare vägrar att avslöja sin bakgrund. En konstnär debuterar, hyllas och säljer allt, försvinner sedan in i tystnaden. Anders Sundelin berättar femton sanna historier om svenska författare, musiker, skådespelare och andra som alla gick sin egen väg. De ylade aldrig i flock. Deras gärning lever långt efter deras död.

Namnen i dessa reportage: Mai Zetterling. Lars Göransson. Olov Jonason. Pär Rådström. Lars Gullin. Olle Adolphson. Vera Frisén. Lars Görling. Lalle Svensson.  Bengt Jahnsson. Ulla Olin. Lars Gustafsson. Barbro Hörberg. Lars Molin.

Provläs

Visa kapitel

FÖRORD

För några år sedan fick jag höra att det fanns två skotthål på Lalle Svenssons efterlämnade trumpet. Det var en kollega som berättade. Han visste inte varför, han hade aldrig känt Lalle Svensson, men vi gillade båda jazz och brukade ibland droppa namn och låtar och historier mellan oss, som pojkar plägar göra, i pauserna mellan lektionerna – det här var på JMK, Journalisthögskolan, i Stockholm – och en dag nämnde jag Lalle Svensson och han svarade med den här historien om skotthålen.
Lalle Svensson tillhör knappast de kända jazzmusikerna; de tre album han gav ut i eget namn har aldrig getts ut igen och bara en CD-skiva, numera slutsåld, finns i hans namn. När man söker efter honom på Spotify kommer frågan: Did you mean lille svendsen?
Jag hade hört honom första gången på Nannie Porres debutalbum I thought about you i början av sjuttiotalet, där han är med i 67 sekunder, i titelsången, sedan hade jag ingenting hört förrän flera år senare då en kompis sent en kväll lade på en skiva och frågade: Vet du vad det här är? Melodin, ja, Evert Taubes ”Dansen på Sunnanö”, men denna brusande ordlösa version med en bräcklig trumpet i täten hade jag aldrig hört, vågade mig inte ens på en gissning, om än det lät vagt bekant.
Alltså, Lalle Svensson. Första låten på första albumet i egen regi, Cockroach Road. Några dagar senare hade jag köpt det, spelade det ofta, och jag skaffade nästa skiva där han också sjöng, ”Tryggare kan ingen vara”. Jag visste att jag ville skriva om denne man. Jag hoppades på ett tillfälle. Det kom, femton år senare.
Alltså: Skotthålen?

Särlingar intresserar mig, och Lalle Svensson var definitivt en särling. Även om han spelade i grupp – det är svårt för jazzmusiker att inte spela i grupp – skilde han definitivt ut sig: man hör att det är Lalle Svensson. Han spelade efter eget huvud, på slak lina. ”Han var nog den mest begåvade av oss”, säger Bernt Rosengren i vars kvintett han gjorde några av sina bästa spelningar, för radion. Lalle Svensson åstadkom en hel del med denna begåvning, men han kunde ha gjort mer. Problem tillstötte. Det framkom under min research. Det är en trist historia. Dock, musiken finns kvar. Historien säger något om hur svårt det kan vara.
Andra särlingar jag intresserat mig för har nått en större publik: Mai Zetterling. Olle Adolphson. Lars Molin. Gemensamt har de den egna rösten, tonfallet man omedelbart känner igen. De hittade en egen väg. De tillhörde aldrig något kotteri. De sjunger efter egen näbb, ylar inte i flock.
Lars Molins skrönor är hämtade ur folkdjupet – ”Vad tycker folk om? Jo, de tycker om en historia som handlar om två polska bönder som snor en gris och försöker sälja den på marknaden”, säger Ingvar Hirdwall – men TV-tittaren känner igen den som en Molinskröna. Historien om den tatuerade änkan finns redan hos Guy de Maupassant, själv påstod han att där fanns en faster som rest till Stockholm och så vidare, det spelar ingen roll; han gjorde historien till sin. Mai Zetterling drar blickarna till sig även i en ljummen film som Driver dagg, faller regn. Bara Olle Adolphson skulle kunna skriva en visa som ”Trubbel”, som ”Nu har jag fått den jag vill ha”. Så olika, så lika.
Tro inte att deras framgång kom lätt. Mai Zetterling lärde sig regissörsjobbet från grunden, efter att ha avbrutit en internationell filmkarriär, enligt en noga genomtänkt femårsplan. Hennes efterlämnade papper, arkiverade på Svenska Filminstitutet, vittnar om de sista årens förtvivlade kamp för att få göra ännu en långfilm: manuskript i ständigt nya versioner, budgetutkast, anteckningar, skisser, brev, tidningsklipp. Lars Molin skrev och refuserades, skrev om och refuserades, skrev om... Olle Adolphson fick av kritikerna först höra att hans visor var för veka, för bleka, för tafatta. Som det hette i en recension: ”Knappast någon visa har förutsättningar att komma med i någon antologi med tiden.” Så fel de hade.

Alla konstnärer strävar efter ett personligt tonfall, en stil som ligger dem nära. Ingen kan, å andra sidan, frigöra sig från sin tids begränsningar. Alla har föregångare, författare eller målare eller kompositörer de lärt av och kanske måste göra upp med för att själva kunna utvecklas. De som jag berättar om i den här boken har alla efterlämnat högst personliga avtryck. De kan inordnas i genrer, skolor och en tidsepok, omvärldens händelser gör avtryck, trots det särskiljer de sig.
Ofta har jag dragits till ett mysterium. Alltså: Varför fanns dessa två skotthål på Lalle Svenssons efterlämnade trumpet? Var det Bonniers krav som fick Lars Göransson att tystna som författare? Vad gjorde Vera Frisén alla dessa år efter den sensationella debuten på Färg och Form? Hur var det egentligen med Lars Görlings bakgrund, den som han vägrade tala om? Hade han suttit på Långholmen, själv varit intagen på ungdomshem? Varför slog Ingmar Bergman ner teaterkritikern Bengt Jahnsson?
Dessa frågor triggade reporterns nyfikenhet, banade för honom en väg in mot en musiker, författare, konstnär eller kritiker och dennes gärning. Mysteriet underlättade processen, gav berättelsen skjuts. Detta är ingen akademisk avhandling, ingen kritisk granskning; det är reportage, frukten av en reporters sällsynt vederkvickande vedermödor. Utgångspunkten har varit beundran, respekt.
Ett tack därför till alla som hjälpt till genom att dela med sig av sin dyrbara tid – jag ser George Riedel komma flängande mellan repetitioner och konsert, Gunnel Lindblom ta emot med kaffe och kaka strax efter en komplicerad operation, Eva och Rolf Källman sprida ut duk efter duk på vardagsrumsgolvet – och svara på frågor, berätta sina minnen, öppna sina dagböcker och arkiv, visa brev, fotografier, tidningsklipp, en utsikt mot Umeälven. Ett senkommet tack till Olov Jonason och Olle Adolphson som jag är så glad att jag fick träffa, för att ni besvarade mina frågor. (Jag hoppas ni hör mig.) Tack till Lars Gustafsson som öppnade dörren till sommarhuset i skogarna strax norr om Västerfärnebo, två gånger till och med, trots att han helst ville få skriva i fred.
Särlingar allihop. Också stora konstnärer. De lever långt efter sin död. Jag kan bara hoppas att det jag skrivit om dem leder läsaren vidare, fram mot nya upptäckter. Det finns så mycket annat än dagens kvartalsgenier, säsongens rubrikföda.
Jag är, till sist, övertygad om att de skulle ha trivts i varandras sällskap, över ett glas öl, en whisky, en kopp starkt kaffe med choklad- och mandelbiskvier till (även om Lars Görling säkert hade gruffat över att tvingas gå ut och röka).

Anders Sundelin
Stockholm november 2013

LARS GÖRANSSON

En refusering av förlaget ska ha tystat honom som författare. Men det är något som inte stämmer.


I dag känner få hans namn, men hos dem som läst honom infinner sig många gånger en sällsam stämning när namnet kommer på tal. Det är som om namnet har ett sug, in mot ett obekant, svårtolkat inre. Kanske är det ett minne av något som var, en känsla av saknad, kanske också av möjligheter som stod till buds.

Vid debuten var recensenterna imponerade, om än en viss tvekan inför fortsättningen kunde anas. Skulle han kunna frigöra sig från sin begåvning?
Det blir slagsmål med stilen, med motivet och med språket. Uppslagen ligger klara, men trådarna snor sig när de ska vecklas ut,
skrev Claes Hoogland i Den unga parnassen, femtionio porträtt av författare ur den nya generationen, som kom 1947. Lars Göransson hade debuterat tre år tidigare.
Erik Lindegren jämförde honom i BLM med en grön äppelkart som kan påminna om ett fullmoget äpple. Han var originell men lite för försiktig, fantasirik men alltför torrt utspekulerad, sa både för lite och för mycket: för lite för att verklighetskänslan ska inträda hos läsaren, för mycket för att ge den psykologiska fantasin fria tyglar. Lindegren hoppades att det hårda nordiska klimatet inte skulle inverka alltför ogynnsamt på den unge debutantens växtmöjligheter.
När uppföljaren, Sälla jaktmarker, kom 1949 stod recensenterna på rad och bugade, djupt. Ivar Harrie betecknade honom i Expressen som "en av de säkraste konstnärerna bland de unga, och han får en särställning genom sin energiska inriktning på extasens psykologi, sina djärva nyturneringar av mystikens stående tema". Man bör betänka att bland dem som framträtt ungefär samtidigt, och som han jämfördes med, fanns namn som Lars Ahlin och Stig Dagerman.
Gerard Bonnier, hans förläggare, skrev ett upprymt brev till sin skyddsling och gratulerade honom till "de kolossalt fina recensionerna". Nu väntade man bara på fortsättningen.
1954 kom hans nästa, och sista, novellsamling.
Fyrtio år senare, i januari 1994, avled Lars Göransson stilla i Helsingborg.

– Vad hette den där novellen...? säger en äldre förläggare som stannat vid restaurangbordet där Per Wästberg sitter och talar med reportern om Lars Göransson.
– Elysium?
Ett kort tystnad, ett sökande i minnet, ett leende.
– Elysium, ja.
... Då och då kom det på honom en känsla av någonting ivrigt, lyckligt eller rentav vällustigt; någonting som han inte riktigt kunde minnas eller något som bara påminde om någonting han inte kom ihåg. Ur den tomma blå luften över Västerfjärden sög han i sig en slags sötma, en kortvarig och nästan fysisk lyckokänsla, som han kände igen, fast han inte kunde reda ut när han känt igen den förut...
– Vi sitter här och talar om hans tystnad, säger Per Wästberg. Han bodde ju nere i Helsingborg, i alla år, och jag skickade dit både Johannes Edfeldt och Gösta Gustaf-Janson som gick dit och ringde på dörren, stoppade ner brev när ingen öppnade. Inte ett svar. Vad gjorde han under alla dessa år?
Per Wästberg träffade honom några gånger på femtiotalet, i Sigtuna. Han minns honom som något av en robust engelsk gentleman: tweedkavaj, grå byxor, skjorta och slips. Alltid trevlig, lättsam, behaglig.
Under många år skickade Wästberg sina böcker till honom, fick aldrig någon reaktion. 1971 lyckades han emellertid få honom att medverka i en bok om Carlssons skola. Lars Göransson ska ha stått i skamvrån mest hela tiden, "med näsan intill den vitblanka kakelugnen".
Det var det sista han publicerade.
1989 skrev en ung litteraturvetare, Fredrik Ekman, en understreckare i Svenska Dagbladet om Lars Göransson. Per Wästberg skrev en kommentar, frågade: Lever han? En reporter hittade honom i Helsingborg.
Vad tycker du om att åter bli uppmärksammad?
– Ja, det tycker jag inte om. Det var länge sedan jag slutade skriva för publicering, jag har dragit mig tillbaka.
Varför slutade du skriva?
– Det kan jag inte uttala mig om. Men jag blev sjuk 1976 och har en del krämpor. Jag vill vara i fred.
Men du slutade ju skriva långt tidigare än så. Ville du inte fortsätta skriva efter 1954?
– Jo, det ville jag nog. Men jag har inte skrivit något som har lämpat sig för publicering.
Vad har du gjort sedan 1954?
– Det är så mycket, så det vill jag inte berätta.
I bakgrunden skymtar en stort upplagd familjeroman som Bonniers ska ha refuserat. Något åt Proust-hållet, sägs det. Första delen i en trilogi. Romanen nämns i artiklar om Lars Göransson, den spökar i samtal författare emellan, även bland de yngre som sällan har läst honom men fascinerats av hans öde, denna obönhörliga tystnad. Kanske romanen finns kvar hos Bonniers?
Första gången den dyker upp är i en notis i Dagens Nyheter den 24 maj 1952, förmodligen emanerad från Per Wästberg. Den 9 maj 1952 skriver han nämligen i sin dagbok:
Paradis i Sigtuna. Tog ut studentglädjen i förskott. Kvällen med Lars Göransson: vandring längs Mälaren samt Stadshotellet. En förbaskat trevlig man, road av både teorier och konkreta ting, fjärran all bildningshögfärd. Talade om Djurgården, skärgården, Frankrike, romankonst, psykologi, epik. Verkar rätt isolerad. F n har han en brödperiod: levererar noveller för ett högerpressyndikat men tycks producera mycket övrigt. Berättade en hel del om sig själv: hans ideal är Dostojevskij, Tolstoj, Proust. Novellen Elysium refuserades en gång från en tidskrift. I höstas fullbordade han efter 2½ års jobb första delen av en trilogi, 350 s., refus från Bonniers: för lång och omständlig.
En refusering som dödsstöt?

Kort biografi: Född 1919 i Stockholm. Fadern direktör. Uppvuxen vid Beckholmen på Djurgården, i närheten av båtvarv och Gröna Lund – miljön skymtar i novellerna. Som barn ska han ha varit feg, skrytsam och lögnaktig. Det är i alla fall vad han själv påstår, i en självbiografisk berättelse i All världens berättare 1951. Under läroverkstiden vid Östra Real startade han Estraden, "Tidskrift för spridandet av litterärt intresse bland Stockholms skolungdom". (Han ska ha infordrat tryckeriofferter och raggat annonser iförd faderns hatt, käpp och damasker.) Medverkade själv med några noveller och en entusiastisk recension av Den brokiga vävnaden med Greta Garbo. Studentexamen 1939, studier vid Stockholms högskola. Spelade teater, turnerade som skådespelare: pjäser av Strindberg och lyrikuppläsningar däremellan. Målade. Spelade piano. Skrev radiopjäser, som refuserades, och andra stycken, som han inte fick förlagda. Publicerade en novell i BLM:s debutantnummer 1941. Två år senare skickade han en bunt till Bonniers, fick ett positivt svar; man ville ge ut men utesluta ett par noveller – kanske i utbyte med något nyskrivet? – och kunde tyvärr inte utlova något större honorar. Kontrakt samt 400 kronor följde. Boken skulle tryckas i 2 200 exemplar.
Det var en jublande Lars Göransson som svarade:
Jag är oerhört tacksam att ni vill ge ut min novellsamling "Den förvirrade guden". Kontraktet kommer här.
Ett utbyte av en och annan novell var just vad jag hade tänkt föreslå. Om Ni har tid att vänta en vecka eller så ska jag sända Er någonting annat. Eller är det mera brådskande?
Tack för de 400!
Med utmärkt högaktning,
Lars Göransson
Gerard Bonnier var den som i fortsättningen kom att hålla kontakt med Lars Göransson. Han skrev någon gång om året, undrade om hans adept höll på med något nytt. Hösten 1948 lämnade författaren till sist upp en samling noveller på förlaget. Gerard Bonnier gjorde ett förslag till urval: "Jag är övertygad om att det här kommer att bli en verkligt fin novellsamling." Nya noveller skulle komma, lovade författaren, han ville också bearbeta dem han redan skickat. Det gick trögt. Han hade "haft det djävligt", kunde inte skriva, bad om "lite pengar, för livhanken". Skrivmaskinen var på stampen. Breven – handskrivna – kom från Visby, sedan Stockholm, därefter Mariefred. Han var numera gift. Det kom, så småningom, ett par nya noveller; en av dem gillade författaren inte.
Den 28 juni 1949 nämns romanen första gången. Gerard Bonnier skriver: "Jag tycker att det första kapitlet av din roman ser mycket bra ut. Fortsätt alltså."
I augusti skickar Lars Göransson en ny, längre novell ("som naturligtvis är för lång för att sälja") samt några rader om romanen. Den bör vara klar inom ett par månader: "Jag är inte fullt så lat längre." Skulle han kunna få en 50-lapp (åtminstone)?
Han skickar flera kapitel, Gerard Bonnier vill ha mer. 72 sidor ligger klara, men han har inte fått tag i någon skrivmaskin så att han kan skriva rent. Han och hans hustru befinner sig plötsligt i Ystad: "Här är regnigt och ruggigt. Var i hela fridens Sverige ska två snälla och blyga personer hitta en hygglig bostad?" Det kommer nya romanbitar, nya frågor om pengar: "Du kan vara glad att jag har motbok, annars skulle jag minsann be om det också. Hej och glad god jul!"
Så kommer Sälla jaktmarker med strålande recensioner i släptåg, Svenska Dagbladets litteraturpris och stipendium från Bonniers. Skrivmaskinen från stampen. Resa till Frankrike i januari 1950. Klackarna i taket.
Här pratas väldigt mycket, målas mycket dåliga tavlor och ges konventionella konserter, för att nu inte tala om teatrarna, som vi inte har besökt. Och nattklubbarna går visst rätt bra oss förutan. Men jag trivs charmant och har lärt mig säga "nej tack" på franska och en vacker dag börjar jag skriva.
Det dröjer ett år till nästa livstecken, från Göteborg. Han har hållit på med sin roman, men den är inte bra, skriver han, även om den har blivit bättre "och jag tror, att den ska gå i folk".
Sommaren 1951 håller han fortfarande på, "men dagarna går i ständig cirkel: novell, sätta på stampen, recension, ta ut, novell, sätta in etc etc.".
Jag är på sidan 328, på 150 kr skulle jag kunna ta mig tid att göra det klart. (Ja – helst 200.) Vill du försträcka mig detta, igen?
Lars Göransson skriver noveller för brödfödan, också artiklar, recensioner. Hans hustru börjar läsa korrektur åt Bonniers. De flyttar till Sigtuna, bor en tid hos hans gamla föräldrar. I juni 1952 skriver Gerard Bonnier ännu ett brev till författaren, som han tror så mycket på.
Det var längesen jag hörde av Dig. Hur har Du det och hur går det med litteraturen? Det skulle verkligen vara roligt att få ge ut någonting av Dig nästa år.
Ja, han väntar på romanen, fortfarande. För det är, skriver han, ett verkligt fint material Göransson har lämnat.
Jag vet inte om det är onödigt att påpeka det på nytt, men jag är övertygad om att Du kan åstadkomma verkligt god och betydande litteratur och jag räknar Dig utan vidare som en av 40-talets främsta författare.
Det är juni 1952. En dryg månad tidigare, den 9 maj 1952, har Lars Göransson träffat den artonårige Per Wästberg och påstått att han fått sin roman refuserad, efter två och ett halvt års arbete.
Det är något som inte stämmer.

Brevväxlingen mellan Lars Göransson och Gerard Bonnier kom att fortsätta i ännu några år. Lars Göransson skrev och berättade om sin roman, som ännu inte var färdig men snart skulle bli det, för äntligen (18.9.1955) hade han funnit den stil som tillfredsställde honom. Romanen skulle heta Fugatorium, "men är varken så intellektualistisk, kulturgaggig, eller dyster som det kanske låter"; den handlade om en koloni "idésprängda livsflyktingar" på husbåtar utanför Djurgårdsstranden. Han berättade om sina svårigheter att skriva, att försörja sig, men han skulle "arbeta som en jävel i sommar" (31.5.1956) och "vill under alla förhållanden ha det färdigt till 1:a augusti" (2.7.1957). Han bad om en hundring, ett par hundra, ett förskott på 400 kronor i månaden under tre månader.
Breven kom från Sigtuna, Stockholm, Göteborg, Köpenhamn, Gotland.
Gerard Bonnier svarade alltid uppmuntrande, ordnade alltid med förskott, hoppades alltid på en roman till hösten: "Skriv gärna en rad om hur du har det med dina litterära planer.”
Däremellan hade novellsamling tre kommit ut – den bestod framför allt av tidigare publicerade noveller – och fått både förläggarens lovord och recensenternas öra. Bara Lars Forssell i Dagens Nyheter var bekymrad. Visserligen satte han Lars Göransson bland den moderna prosans största begåvningar; vad som bekymrade honom var författarens pessimism. Även om dessa Göranssons människor misslyckades med sina försök till uppbrott måste författaren försöka bryta upp, berätta "hur det kan vara", inte "hur det är". Annars stelnar medlidandet till sist i en grimas.
Den 7 augusti 1957 skrev Gerard Bonnier ännu ett brev till Lars Göransson. Han undrade hur det låg till med romanen.
Författaren svarade inte.

Utgångspunkten i novellerna är alltid realistisk, för att inte säga trivial. En redaktör tar ledigt några dagar för att segla i skärgården, bort från hustruns tjat, ungarnas spring. En lärare blir kvar på ön sedan hustrun åkt in till stan för att föda deras barn. En värnpliktig förälskar sig i en flicka och rymmer med henne. En skolpojke, på kant med hela livet, skolkar från skolan. Naturen är framträdande, exakt och kunnigt beskriven. Man kan tänka på Strindberg, på Taube någon gång.
Men så förändras scenen, långsamt, utan att man riktigt har märkt hur det gick till. Plötsligt är man på andra sidan gränsen. Skärgårdsseglatsen blir en resa till salighetens ängder; semestern övergår i en tvekamp med onda andar; den romantiska eskapaden på tu man hand förvandlas till en mardröm; skolpojken försvinner in i sinnessjukdom. Det är berättelser om äventyr, eskapader, flykt. Oftast återvänder allt till det normala igen, efter ett brutalt uppvaknande. Det var bara en dröm, en chimär, men man återvänder med en upplevelse rikare, förhoppningsvis.
Några stannar för gott, i undergången. Kontakten är bruten.

Hans hustru Birgitta Göransson berättar i några korta brev från Helsingborg att hennes man skrev varje dag, men inget publicerbart. Infall, dagböcker, filosofiska betraktelser. Han läste filosofi och lyrik, sällan romaner eller noveller.
De överlevde tack vare Lars far, som var mycket generös, och därför att deras krav på gods och gull var mycket blygsamma. De redde sig gott.
Han hade börjat ifrågasätta sitt författande tidigt. Och så fick han en ganska bister recension av Lars Forssell, vilket tog honom hårt.
Han var rädd för uppmärksamhet, blyg, inte särskilt talför, och drog sig tillbaka. Han förstod egentligen aldrig att någon var intresserad.
Nej, någon roman blev aldrig färdig. Den krävde alltför många ändringar för att bli tryckt. Han tröttnade, förlorade glädjen över skrivandet.