Rop från långt avstånd

Presentation

Kriminalkommissarie Erik Winter är på den spanska solkusten, där fadern ligger allvarligt sjuk. Deras förhållande har länge varit trasigt, men nu ska Winter själv bli pappa och tillvaron förändras helt.

Samtidigt begås ett djävulskt dubbelmord i Göteborg. Långsamt går det upp för Erik Winter att han själv och sambon Angela ingår som brickor i mördarens spel.

Detta är den tredje delen i Åke Edwardsons prisbelönta deckarserie.

Provläs

Visa kapitel

DEL 1

HON SATT LÄNGE MED MAMMA. Hon sov en liten stund i baksätet och kröp sedan fram. Där var det kallt och mamma startade bilen en stund och stängde av igen. Mamma hade inte svarat när hon frågat och hon frågade igen och mammas röst var hård. Då blev hon tyst. ”Varför kommer han inte?” hade mamma sagt men bara rakt ut och inte till henne. ”Var i Jesu namn är han?”
Någon skulle komma och hämta henne därifrån och dom skul¬le åka hem men ingen kom. Hon ville vara med mamma men hon ville också ligga i en säng. Det var mörkare nu och det regnade. Hon kunde inte se ut för fönstren var immiga. Hon kröp närmare och gnuggade på fönstret med tröjärmen. Bilar körde förbi och ljusen snurrade inne i den här bilen där dom satt. ”Varför kan vi inte åka?” hade hon sagt. Mamma hade inte svarat och hon frågade en gång till. ”Tyst”, sa mamma nu. Sen sa hon ingenting för hon vågade inte när rösten var så hård därifrån framsätet. Mamma sa flera fula ord. Hon hade hört dom så många gånger att det inte gjorde nåt. Hon hade sagt såna ord själv och det hade inte varit farligt att säga dom. Men hon visste att det var fel ändå på nåt sätt.
Regnet trummade mot taket. Trummeditrummeditrum. Hon tänkte så en lång stund, slog med handen på sätet bredvid sig: trummeditrummeditrum.
”Gode gud”, sa mamma, och hon sa det flera gånger. ”Stanna här”, sa mamma och öppnade sin dörr därframme. ”Du måste stanna kvar här när jag går bort och ringer”, sa hon, och hon nick¬ade till svar från det mörka baksätet. Det var inte riktigt kväll än ute men det var mörkt ändå.
”Jag ser dig knappt”, sa mamma. ”Du måste svara.”
”Vart ska du gå?”
”Jag ska bara gå bort till telefonkiosken vid hörnet och ringa.
Det går fort.”
”Var är den? Kan jag inte följa med?”
”Nu stannar du här!” sa mamma med den stränga rösten och hon sa ”ja” och mamma slängde igen dörren och det kom regn¬stänk på henne i baksätet. Hon hoppade till av stänket.
Sen satt hon stilla och lyssnade efter steg därute och tyckte att hon hörde mammas skor mot gatan, som ett klicketiklicketiklack. Det kunde vara nån annan men hon såg inte. Det var dimma ute.
Hon hoppade till när mamma kom tillbaka. ”Ingen kvar!” sa mamma, eller det var som om hon ropade det. ”Herregud. Dom har åkt.”
Mamma startade bilen och de körde iväg. ”Åker vi hem nu?” ”Snart”, sa mamma. ”Vi måste bara göra en annan sak först.”
”Jag skulle ju hem.”
”Vi ska åka hem. Men vi ska göra en annan sak först”, sa mam¬ma och stannade bilen igen och sen gick hon ur och satte sig i baksätet hos henne. Mamma var våt i ansiktet.
”Ar du ledsen, mamma?”
”Nej. Det är regnet. Lyssna på mig nu. Vi ska först åka till ett annat hus och hämta några farbröder där. Hör du vad jag säger?”
”Vi ska hämta några farbröder.”
”Ja. Farbröderna kommer att springa när vi kommer och det är en lek som vi ska leka med dom. När dom kommer ska dom hop¬pa in i bilen när den inte har stannat riktigt. Förstår du?”
”Ska dom hoppa in i bilen?”
”Vi kommer att köra sakta och sen ska dom hoppa in i bilen och sen ska vi köra iväg igen.”
”Ska vi köra hem då?”
”Efter en stund gör vi det.”
”Jag vill åka hem nu.”
”Vi ska åka hem. Men först ska vi bara leka den här lilla leken.” ”Kan vi inte leka i morgon när det är ljusare? Jag är trött. Det är en dum lek.”
”Vi måste göra det nu. Men det viktigaste är att du ligger ner på golvet när vi leker leken. Du måste lägga dig ner på golvet när jag säger till. Förstår du?”
”Varför då?”
Mamma tittade på henne och hon tittade många gånger på klockan också. Det var som suddigt härinne nu men mamma kun¬de se klockan.
”Det är för att dom kommer att springa så fort och att kanske andra som inte är med i leken vill springa in i bilen också. Dom kan stöta till dig eller så. Därför ska du ligga nere på golvet bakom min stol.”
Hon nickade.
”Jag vill att du prövar nu.”
”Men du sa att de...”
”Lägg dig ner!”
Mamma tog i henne och det kändes hårt. Det gjorde ont över halsen. Hon la sig ner på golvet och det luktade illa och det var kallt och blött. Det var svårt att andas. Hon hostade och låg mot det kalla. Det gjorde ont i armen.
Mamma gick tillbaka och startade bilen och hon satte sig upp igen. De körde och sen sa mamma att hon skulle lägga sig på gol¬vet.
”Börjar det nu?”
”Ja. Ligger du?”
”Jag har krupit ner nu.”
”Du får inte resa dig upp”, sa mamma. ”Det kan vara jättefarligt.” Och mamma sa mer sånt om hur farlig det var. ”Du måste vara tyst också.”
Hon tyckte det var dumt att en lek var farlig men hon vågade inte säga det.
”Var tyst!” sa mamma med stygg röst fast hon inte sagt nåt.
Hon låg stilla och lyssnade på ljuden under, det var som att ligga på vägen nästan, skaketiskaketiskak,bultelibulteli, och hon tänkte på ramsan igen när bilen saktade in, skaketiskaket... och plötsligt hörde hon ett skrik och ett till och mamma ropade nåt. Dörren ovanför henne slets upp. Det blev som hårt på henne, och tungt, och hon ville skrika men det gick inte. Eller om hon inte ville. Dörrarna åkte upp och slogs igen och öppnades igen och slogs igen och hon hörde att det smällde när en dörr därframme dunka¬de mot bilen, som ett fyrverkeri lät det och som om regnet slog mycket hårdare mot bilen. Snett upp såg hon nu att glaset spruckit i fönstret men det satt liksom ihop ändå, det kom inget glas ner på henne eller på baksätet.
Alla skrek och hon kunde inte höra vad det var dom sa. Hon lyssnade efter mamma men hon hörde inte. Hon ville sätta sig upp men det gick inte. Och bilen krängde och slängde och nu körde dom igen. Det var som ett skrik från under bilen. Hon hörde det för hon låg så nära. Hon hörde en farbror nu som satt i baksätet och det lät som om han grät. Det var konstigt med en farbror som lät så och hon tyckte inte om den här leken. Hon var rädd men hon ville inte röra sig. Hon försökte tänka på en ramsa.

1


ERIKWINTER VAKNADE SENT. Han hade snott in sig i lakanen och fick böka runt innan kroppen blev fri från sängkläderna. Solen hängde på plats utanför balkongen. Våningen var redan varm.
Han satte sig på sängkanten och strök sig över stubben i ansiktet. Huvudet kändes tungt av sömn och vaka däremellan. Han satt stil¬la med slutna ögon och tänkte på ingenting. Han hade vaknat varje timme och strukit svett från pannan, vänt på kudden, vänt på laka¬nen. Två gånger hade han gått upp och druckit stora glas vatten. Han hade lyssnat på nattens ljud. De försvann aldrig eftersom det var en sådan sommar.
Nu reste han sig och gick över trägolvet till badrummet. Han ställde sig intill duschen och väntade på att vattnet skulle få en mjuk temperatur. Fegis, tänkte han. När jag var yngre tog jag emot dom första iskalla strålarna som en man.
Han tvålade in kroppen, grep med vänsterhanden runt könet och kände hur testiklarna styvnade och hur penis hårdnade i hans hand.
I förrgår natt hade Angela kommit hem efter ett dubbelpass på sjukhuset. I morgontimmarna hade de lekt djuret med två ryggar och han hade varit ung igen och stark, orgasmen hade varit eld och elden hade rullat igenom honom så länge att han skrikit. Han hade hört skriket eka djupt mellan dem och han hade känt sältan från henne i sitt ansikte på samma sätt som han kände saltet denna sommar när han dök från klipporna ner i havet.
Efteråt hade de legat stilla bredvid varandra. När han rörde sig var det en gammal mans avslappnade rörelser. Hon låg på sidan och tittade på honom. Än en gång förundrades han över hennes höftlinje, som ett mjukt berg i landskapet. Hennes hår dolde delvis hennes ansikte. Håret var vått i topparna, i en mörkare nyans.
”Du tror att du utnyttjar mig men det är tvärtom”, sa hon och virvlade sakta med fingret i det täta håret på hans bröst.
”Här är det väl ingen som utnyttjar nån”, sa han.
”Under våra korta passionerade möten är det framför allt mina behov det handlar om.”
”Bra att du förklarar det för mig, doktorn.”
”Men jag har kommit fram till att vi behöver nåt mer än sex.” ”Vad är det för struntprat?”
”Att vi behöver nåt mer än sex?”
”Att vi bara behöver sex. Att vi inte gör nåt annat.”
”Vad gör vi då?” sa hon och tog bort fingret från hans bröst.
”Vad är det för fråga? Vi gör väl mycket.”
”Berätta.”
”Vi för ett samtal just nu, till exempel. Ett samtal om vår rela¬tion.”
”Det är kanske första gången”, sa hon och satte sig upp i sängen. ”Ett samtal för tio samlag.”
”Nu skojar du väl.”
”Kanske, men bara lite. Jag vill ha nåt... mer.”
”Vad då?”
”Du vet vad jag pratar om, Erik. Det har vi i alla fall samtalat om tidigare.”
”Min mognad.”
”Ja.”
”Att jag äntligen ska mogna som man och ta ansvar för den fa¬milj som jag ännu inte har.”
”Du har faktiskt mig”, sa hon och tittade på honom igen.
”Förlåt. Men du vet va...”
”Nej, jag vet nog inte riktigt vad du menar. Det här räcker inte för mig längre.”
”Även om du får utnyttja mig?”
”Inte ens då.”
”Även om det är dina behov som framför allt blir tillfredsställ¬da?”
”Det var dumt att skämta om det. Du fick ett par saker till att skoja om.”
”Kom igen nu, Angela. Okej. Jag är allvarlig nu.”
”Tänk på att du inte är ung för evigt, Erik. Du är inte ens ung längre. Tänk på det.”
”Jag har tänkt på det.”
”Tänk på det och tänk på oss. Jag går och duschar.”

Han var 37 och kriminalkommissarie vid länskriminalens spaningsrotel. Han hade blivit kommissarie vid 35 och det var rekord i Göteborg och i Sverige, men det betydde ingenting för honom mer än att han inte behövde lyda order lika ofta som tidigare.
Han hade känt sig stark och ung i arbetet men nu visste han inte längre. Det var som om han på kort tid blivit fem år äldre, eller tio. Ett fall han arbetat med den senaste våren hade varit så plågsamt för honom att han efteråt, under försommaren, undrat om han orkade fortsätta vara polis och ett slags aktiv motkraft i ondskans kretslopp.
Han hade tagit en semestervecka och vandrat i det nordiska lju¬set över de lappländska vidderna. Han hade återvänt och fortsatt med sitt jobb men han var kanske inte längre densamme. Han för¬sökte nu låta sommaren och ledigheten omsvepa honom. Han lät skäggstubben sitta kvar. Hans hår täckte halva öronen och var på väg nedåt, mot axlarna. Hans yttre höll på att förändras. Kanske kommer det mer i fas med mitt komplicerade inre, hade han tänkt en dag framför spegeln och gjort en ful grimas och dragit på mun¬nen. Det kanske gör mig till en bra polis.

Han satt ensam vid köksbordet med två rostade brödskivor och en kopp te. Angela hade sagt hej och gått hem till sitt. Svetten åter¬vände till hans hårfäste när värmen därute silade in genom per¬siennerna. Termometern på balkongens skuggsida hade visat 29 grader när han nyss tittat. Klockan var elva och Winter hade fyra dagar kvar av sin andra semesteromgång. Han skulle fortsätta med sin vila.
Telefonen ringde på hallbordet. Han reste sig och gick ut från köket och grep luren och sa sitt namn.
”Det här är Steve om du minns”, sa en skotsk röst.
”Hur kan man glömma en riddare från Croydon?”
Steve Macdonald var kriminalkommissarie i södra London och de två hade samarbetat under det svåra fallet tidigare under året. De hade blivit vänner, åtminstone hade Winter uppfattat det så. De hade arbetat tillsammans i London och Göteborg. De hade inte hörts av sedan en vårkväll i Winters lägenhet, efter fallets upplös¬ning, när alla sökte tröst hos varandra.
”Det är väl du som är riddaren”, sa Macdonald. ”Skinande rustning och allt sånt.”
”Jag tror det är slut med det nu”, sa Winter.
”Va?”
”Jag har skäggstubb. Och håret är oklippt sen månader.”
”Gjorde jag så starkt intryck? Själv har jag varit uppe på Jermyn Street och spanat efter Baldessarini-svidar. Tänkte att jag skulle göra ett mer auktoritativt intryck. Hade du varit kvar här på statio¬nen länge till hade dom börjat ta order av dig.”
”Hur blev det?”
”Va?”
”Blev det nån kostym?”
”Nej. En vanlig människa har inte råd med sånt du klär dig i. Jag måste fråga dig igen, förresten: är det sant att du inte behöver vänta på lönen varje månad innan du kan börja konsumera?”
”Var har du fått det ifrån?”
”Du sa nåt sånt i våras.”
”Gjorde jag? Jag måste ha varit så koncentrerad på vad vi höll på med att jag inte lyssnade tillräckligt uppmärksamt på vad jag själv sa.”
”Så du är beroende av lönen?”
”Vad tror du? Lite pengar har jag på banken men inte såna mängder.”
”Skönt att höra.”
”Spelar det nån roll?”
”Jag vet inte. Kanske. Jag ville bara veta.”
”Så det var därför du ringde?”
”Egentligen ringde jag för att höra hur du mår. Det var tungt i våras.”
”Ja.”
”Så?”
”Vad?”
”Hur är läget?”
”Det är varmt. Vi har ett nytt värmerekord fast sommaren borde vara över. Och jag har semester fortfarande.”
”Tack för kortet från Alperna.”
”Fjällen. Lappland. Det är fortfarande Sverige.”
”Whatever. Tack i alla fall.”
Det blev tyst. Winter kunde höra det statiska bruset över de uppvärmda vattnen. Macdonald harklade sig försiktigt.
”Hör av dig nån gång.”
”Jag kanske åker över till jul och handlar lite”, sa Winter. ”Cigarrer? Skjortor?”
”Jeans, tänkte jag.”
”Akta dig så du inte blir som jag.”
”Jag får säga detsamma.”
De sa farväl och Winter la på luren. Plötsligt kände han en svin¬del och grep tag i bordsskivan. Efter några sekunder stillnade det omkring honom. Han gick tillbaka till köket och drack en klunk av teet som blivit kallt. Han funderade på att brygga nytt men reste sig istället och bar bort kopp och fat till diskbänken.
Han klädde sig i shorts och en kortärmad bomullsskjorta och satte fötterna i sandaler. Han stoppade plånboken i vänster bröst¬ficka och kontrollerade att nyckelknippan låg kvar i fickan, från i går. Han lät mobiltelefonen ligga kvar på nattduksbordet.
När han tog i dörrhandtaget hörde han brevbäraren rumla ut¬anför och posten rasade ner på hans fötter. Han böjde sig och plockade bland Polistidningen, två kuvert från banken, ett nytt nummer av en tidskrift i en vit jiffybag, ett besked om tungt brev, över kilot, som kunde hämtas på postkontoret på Avenyn. Ett färg¬glatt vykort glimmade mot allt det vita. Han tog upp kortet och vände på det. Macdonald hälsade från hembesök i de skotska hög¬länderna. ”Vi har också alper”, skrev han och Winter vände på kortet igen och studerade en snöklädd topp som lutade sig över ett samhälle där husen såg ålderdomliga ut, som från en annan tid.

Värmen var tät i hans ansikte. Vasaplatsen var ett skimmer av glastrådar. Några människor stod i skuggan under spårvagnskuren på andra sidan parken, deras kroppar var svarta silhuetter.
Han hämtade cykeln från källaren och styrde längs Vasagatan och upp till vänster, förbi Skanstorget. Skjortan var blöt innan han nådde Linnéplatsen och det var en skön känsla. Ryggsäcken slog mot skulderbladen. Han bestämde sig för att fortsätta söderut i stället för att cykla till Långedrag och trampade i det skarpa ljuset banan ut till Askimsbadet. Han gjorde en paus där och drack en burk Ramlösa och fortsatte sedan förbi golfbanan i Hovås och ner förbi Järkholmen. Han ställde cykeln bland de övriga utmed cy¬kelbanan och klättrade ner till den lilla stranden och gick i vattnet så snabbt han kunde.
Han låg i solen och läste och när han blev för varm gick han i vattnet igen. Det var hans semester, det var vad han ville göra med sin tid denna sommar. Han tyckte om den torra känslan runt föt¬terna när han borstade dem från sand och körde ner dem i sandalerna när eftermiddagen kom och han skulle ge sig av hemåt med solen snett från vänster. Det var en god känsla och han ville hålla den kvar ett litet tag till. Den representerade godheten i värl-den.