Pojken på kollo

Presentation

Det är sen höst i Göteborg. I ett allt tydligare mönster sker grova överfall mot invandrare och flyktingar, samtidigt som en mördare rör sig i staden likt ett vilddjur. Genom vad som verkar vara en tillfällighet konfronteras privatdetektiven och tidigare kriminalpolisen Jonathan Wide med efterlevandes vanmakt, och han sugs in i fallet. Vad han inte vet är att han kommer att korsa sitt eget spår flera gånger. Pojken på kollo är den andra delen i Åke Edwardsons serie om Jonathan Wide. Den har tidigare givits ut under titeln Gå ut min själ.

Provläs

Visa kapitel

0

Dopklänningen frasade mjukt mot stengolvet, ett stilla ljud när allt annat tystnat och den lilla gruppen längst fram i helgedomen för ett kort ögonblick stannat mitt i rörelsen.
Sedan återvände livet till församlingen, mycket tydligt och omedelbart återvände livet: barnet skrek och det skrek högt, högre och högre skrek det och det tystnade inte ens när det fått ett namn. Isabella Magdalena. En fuktig hjässa och en ny människa, ett gallskrikande nytt liv.
Jonathan Wide kände sig främmande i kostymen: Signore, Östra Hamngatan. Han hade stigit in med tvekan dagen innan och varit förlorad efter tio minuter. Han noterade aldrig hur mycket den kostade. Han hade svettats, alltför mycket. Wide kände sig mer främmande i kostymen än han kände sig som en avvikande här, på andra bänk i Carl Johans kyrka, bland människor han inte kände borträknat mannen i hans egen ålder som st9d därframme med ett leende på läppar och i ögon.
Wide log också, han skrattade plötsligt ett kort skratt han inte kunnat kontrollera och några vände på huvudet men mannen där framme log bredare och kvinnan bredvid mannen tittade på Wide med samma starka ljus hon burit med sig under hela akten. Lysande ögon: det första barnet, det första dopet. Den första ritualen, en av många under en lång resa.
Det var värt ett ögonblick av okontrollerad glädje.
Jonathan Wide hade själv två barn, men Jon och Elsa hade aldrig burits på detta sätt i sådant sammanhang. I en tid av
engagemang åt flera olika håll hade Wide lämnat den svenska kyrkan, hans unga fru Elisabeth hade gjort detsamma, det var i slutet på 70-talet och Wide hade aldrig sett sig om förrän hans hustru också lämnat honom och han sedan vid några tid¬punkter funnit sig själv en kort stund på någon bänk i någon av Göteborgs centrala kyrkor. Vad betydde det? Han fundera¬de på det när han reste sig och rörde på läpparna till en psalm, han såg sin före detta kollega därframme röra på läpparna. Svante Berger hade lämnat poliskåren precis som Jonathan Wide men Berger hade aldrig lämnat kyrkan, han hade väntat länge på den här stunden och det här barnet och den här lysande 25-åriga kvinnan som valt att bilda förhållande med en 40-åring.
Nu reparerade Berger segelbåtar i en vindpinad lokal på Långedragsleden. Han hade tidigt fattat beslut om avskedet från kåren, långt tidigare än Wide, redan när de båda var i uniform.
De hade då jobbat tätt ihop, de tunga sena nätterna. En sådan timme många förträngda år bakåt hade de nått en infekterad bostad nere i Lana med mamma, pappa, barn och mamman låg sönderslagen i köket och pappan stod intill spisen med baby i famnen när de hängt av dörren och gått in i lägenheten och nått köket och mannen hade slungat barnet mot dem. Han hade roterat som en släggkastare och den lilla kom farande mot dem genom den heta luften med ett ohyggligt väsande ljud och Berger hade stått rakt i riktningen och han hade gjort någonting med sin kropp som ingen människa kan göra: han hade format den till tunnel och tagit emot barnet i denna tunnel och samtidigt svävat baklänges genom hallen i väntan på barnet och de hade stoppats av räcket ute i trapphuset och först var det mycket tyst och sedan hörde Wide barnets livs levande tjut därutifrån. Wide hade då darrat i alla delar. Pappan låg som död på köksgolvet. På väggen hängde en almanacka som stannat sin tid för två dagar sedan. Genom det öppna fönstret hördes morgonens första spårvagn ute på Mölndalsvägen. Berger kom in från svalen, med ett barn som skitit på sig ända upp till halsen. Berger hade skitit på sig. Och Wide trodde att hade skitit på sig. Det var ett minne att dela, men de hade aldrig pratat om det minnet och några månader senare hade Berger slutat. Han ville ut, ut, ut.
Jonathan Wides ögon klarnade när han kom ut på kyrkbacken. Några i det lilla sällskapet rörde sig mot bilarna på Allmänna Vägen.
”Du följer väl med en liten stund”, sade Berger.
”Nej.”
”Bara lite kaffe, vi kan väl prata en stund. Och Lisa skulle bli glad.”
Wide såg kvinnan med barnet, de två som ett.
”Hon har annat att tänka på.”
”Fan. Du vet vad jag menar.”
”En annan gång. Det är liksom... jag vill gå en runda.”
”Hinner du sen. Det är ju nästan inget folk heller.”
Wide rörde lite på fötterna.
”Vi ses. Jag ringer.”
Berger såg bort mot sin familj. Lisa vinkade.
”Okey då. Sköt dig.”
Det blåste en östlig vind, Wide kände den när han gick nedför trapporna mot Karl Johansgatan. Han drog upp drag¬kedjan i mockajackan ända till halsen, när han böjde huvudet såg han att kavajen hängde utanför jackan med kanske fem centimeter.
Den sena oktobers himmel låg som flera lager aluminium över staden, mellan flaken kunde han mer ana än se det blekt blå valvet långt däruppe. Det fanns ett mörker i dagen, redan nu när klockan inte ens närmat sig middagstid. Staden hade ömsat färdigt sitt skinn, Göteborg kröp in i det dunkel som var det naturliga tillståndet under åtta av årets månader. Sommarens starkare färger sögs in i den mörka valvbågen, mattades och blektes och dog. Solen rörde sig med hastat lopp, människorna visste det men såg det sällan. De klädde sig passande, i de dova färgerna. Det fanns en värdighet i sådant, en anständig visshet om att man levde i en subarktisk kuststad i den norra utkanten av världen.
Ett lätt regn började falla när Wide fällde upp kragen och väntade på att nians spårvagn skulle passera och sedan korsa¬de han snabbt gatan och gick upp till Allmänna Vägen. På den lilla rast- och lekplatsen vid korsningen pågick en slags utefest trots den sena månaden, fyra män och en kvinna kura¬de invid sandlådan med ölburkar och sött vin i returglas: mer rest är rast tänkte han, en plats för samhällets mänskliga rest¬produkter och han höjde blicken litet när en av männen höjde armen mot skyn och ropade någonting.
Ibland kände Wide en tunn kall skräck när han mötte de sargade gestalterna, det var omöjligt att inte möta dem för den som någon gång vistades utomhus i det västra Göteborg. Han såg dem och steg åt sidan och kunde ibland just då under hemska tiondelar se sig själv som en i den trögflytande mängd vilken likt ett medeltida pestsällskap vinglade ned mot medicinboden med den gröna skylten, bortanför Jaegerdorffsplatsen. Hur många gånger kunde en man säga till sig själv att han skulle sluta dricka utan att det sista stråket stolthet försvann. Det var en meningslös tanke.
Jonathan Wide följde Djurgårdsgatan söderut, köpte en ask Läkerol på Shellmacken i korsningen mot Bangatan och bestämde sig sedan för att gå vidare uppför Fjällgatan mot Masthuggets hjässa. Det hade slutat regna, om man kunde kalla det regn. Han andades häftigt i backen, tabletten brände i halsen, han funderade mycket kort på vilken kondition hans kropp befann sig i just nu och fortsatte sedan Fjällgatan bort med de överlevande landshövdingehusen till höger och de nyare bostadsblocken till vänster, i sluttning ned mot Masthuggstorget. Det var hus som skapade för senhöstens Göte¬borg: gråstänkta, som byggda i ösregn när sikten är sned, omöjliga att omfatta i ring med hjälp av en liten skara vänner. Han visste; han hade bott här. Det var den bostadsrätten som gjort det möjligt för honom och Elisabeth att sedan köpa huset i Fredriksdal. Utan den hade det heller inte varit möjligt för honom att till slut lämna det huset... att tvingas bereda ett större livsrum för den övriga familjen. Tvingas. Han såg det fortfarande så, det gick inte att se det på annat sätt.
Wide följde Vegagatan mot söder, vandrade i skuggan av patricierhusen i Olivedal och följde cykelvägen till Botaniska. Här gick han in, genom det smidda järnet, som alltid just här i porten tänkte han på att det nästan kändes egendomligt att ingen krävde pengar för ingång. Hur länge till skulle det vara?
Han gick länge bland avsomnade rosor, följde det breda stråket genom trädgården och klättrade sakta upp mot klipp¬trädgården. Han var andfådd, men det kändes samtidigt skönt. Han var inte rätt klädd, skjortan klibbade under kavaj och jacka. Det spelade ingen roll. Han mötte en man, mitt i backen, det där korta ointresserade ögonblicket när ögon möts, tankar bryts kort. Direkt efteråt: Wide vände sig om, såg mannens rygg som fortsatte rakt nedför. Den där känslan av igenkännande, ett ansikte från någonstans, eller delar av ett ansikte... det hände Wide någon gång, det hände väl alla, han funderade en liten stund till på det där ansiktet innan han kom upp till klipporna och ställde sig stilla och lyssnade på sitt hjärtas våldsamhet när det dunkade i örongångarna.
Det började skymma när Jonathan Wide återvände till stadskärnan. Han frös, han hade avböjt ett inre erbjudande om att gå hem, hans steg styrde honom till Avenyn och han stod tre minuter utanför Lipp innan han gick in, hängdes av, satte sig mitt vid zinkdisken och beställde fyra centiliter Lagavulin som han inte hade råd med. Han hade egentligen inte heller råd med den Tuborg som nu ställdes framför honom. Han betalade.
Trafiken på den breda promenaden utanför var lätt och gles. Ibland tittade några in genom glasväggen. De såg en gan¬ska kraftig man med tjockt nästan mittbenat blont hår, i mörkt blå kostym. Han satt ensam vid bardisken, en fåra mellan ögonbrynen; han såg ut som om han var lätt förbannad över någonting. Han nästan blängde tillbaka.
”Är du sur för nåt?”
Han hade inte märkt henne där han tittat ut mot folk som tryckt näsan mot fönstret. Hon satt på stolen intill: kanske 30, högst, komplicerat hår, breda raka drag, en lös tröja och tights och Wide kände nästan omedelbart ett lätt tryck i tinningarna.
”Nej.”
”Du ser ju så förbannad ut”, sade hon.
”Gör jag?”
”Är du förbannad?”
”Nej.”
”Men du ser förbannad ut.”
”Jaha.”
”The quiet type, va.”
”Förlåt?”
”Den tysta trygga typen.”
”Tja...”
Hon hade druckit lite, han märkte det nu. En rörelse något för lång, vokalerna ett snäpp för lååånga. Hon hade suttit längre in i baren, han hade inte sett henne när han kom. Hon var inte full. Det var inte obehagligt.
”Varför sitter du här och dricker whisky mitt på blanka söndagseftermiddan. Får jag lukta... åh fy fan.”
”Jag frös.”
”Jag sitter här och dricker lite jag också.”
”Firar du något?”
”Japp. Jag har äntligen blivit av med den jäveln.”
”Sånt kan ju vara värt att fira.”
”Vad vet du om det?”, sade hon.
”Ingenting.”
”Men det är värt att fira, verkligen är det värt det. Så nu är det ett nytt liv. Tag sitter här och tänker på det.”
”Lycka till.”
”Tack. Tror jag kan fixa ett nytt? Det kan jag... fixa ett nytt.”
”Det tror jag alldeles säkert.”
Hon hade flyttat sig lite närmare Wide, han kände hennes arm mot sin, hon kom ännu närmare och nästan viskade.
”Vet du, jag kom hit för att bara ta en öl och sitta och tänka lite och sedan gå hem och sova. Men innan den här dan är över kommer jag nog att hoppa i säng med en halvgammal hårding i en ny kostym.”
Wide tog whiskyglaset, drack ur det sista, sade ingenting, reste sig, hämtade ut jackan. Han vände sig om, hennes ansikte i profil och han såg henne göra en rörelse mot bartendern. Han gick ut på Avenyn och stoppade första lediga taxi.
I lägenheten på Såggatan letade han upp en av Traviatainspelningarna, slog på andra aktens Avrem lieta di maschare la notte, satte sig med ett litet glas rött vin invid och tänkte kort på ansiktet han mött i Botans backe.

1

Dagen var borta för länge sedan, men mörkret fick en ljusare nyans av det täta regn som skapade en milt strålande hinna kring gatlyktorna. Kvällen var som en vinternatt fylld av snö, men vintern var ännu inte här. Det var som vanligt osäkert om det skulle komma någon snö före jul eller efter jul eller under de kommande månaderna. Kanske någon gång, ett kort tag. Inte mer.
Det var kallt. Vinden låg på från nordväst och den bar med sig ett sylvasst tunt flak havsvatten som nådde invånarna i ansiktshöjd. Det gjorde ont att vandra genom gatorna, över torg och genom parker. Inte många fann det nödvändigt.
Alven flöt trögt genom staden, som en till hälften koagulerad artär flöt den in mot stadens centrum, genom det svarta hjärtat, genom den pacemaker som försökte hålla människors mekanik gåendes fram emot ljusare tider.
I Hagaparken hade någon skapat en plats för sig själv. I ett buskage invid lekplatsen bäddade någon för natten med Göteborgs-Postens alla editioner: den tjocka första delen räck¬te från bröstet och nedåt, del två kunde viras runt axlar, del tre läggas över och runt ansiktet. Någon drog papperet tätt över pannan och släckte på så sätt ljuset bortifrån Sprängkullsgatan.
Från den plats där mannen stod kunde han se de klumpiga och löjligt repetitiva rörelserna i buskarna, tidningssidor som flaxade fram och tillbaka, ett trasigt stycke tyg; ingenting rördes i mannens ansikte, men han kände sympati för människan därborta, kärlek rentav. Han hade varit en av dessa de minsta. Han hade legat så, vandrat så. Hur länge? Inte länge. Vad hade fått honom därifrån? Han ville inte tänka på det, ingenting av det, men han visste att ingen hade hjälpt honom mer än han själv och hade dom sett honom under den tiden så hade han aldrig stått här nu och vandrat med egen kraft hade dom kunnat se honom då så hade dom... jävlar tryckt ner ... jävlar ... om han bara men inte länge till och han skulle visa... han hade...
Mannen lämnade skuggorna under den västra kyrkväggen och gick sakta fram emot varelsen på marken. Han böjde sig ned och lyssnade: sömnen hade kommit, de rosslande and¬ningarna i stöt. Han studerade den plats där ansiktet borde finnas, dolt under en sida där han med lite svårighet kunde läsa RÄNTAN FALL innan det tunna och nu lite blöta pap¬peret föll ned på andra sidan av det som kunde vara en nä¬sa.
Mannen fylldes av en oändlig ömhet, han drog mycket försiktigt undan tidningen från ansiktet och strök med han¬den över en orakad kind därnere bland mörker och surt gräs. Han hörde ett mummel men kunde inte urskilja några ord. Efter en liten stund reste han sig och lade den filt han burit med sig över den sargade stackaren. När han gick därifrån, i riktning mot Storgatan, kunde han höra hur den sovande vände sig i sömnen och mumlade ytterligare någonting ohörbart. Han lyssnade inte så noga. Han var äntligen på väg, väg, väg.
Hon var sen. Alltid var hon sen. Varenda förbannade gång, som om rutinerna aldrig fungerade även om de var hundra år, så länge kände hon att hon vandrat den här stigen. Till och från UB, till och från UB, till och från UB, hon tänkte på att hon säkert snart kunde känna igen vartenda grässtrå hela sträckan från Götaplatsen till biblioteket. Det var inte så långt, det var möjligt. Det var en bra sträcka, på våren var den bra: hon kunde känna dofterna då från allt växande, framför allt från Näckrosdammen. Hon tyckte om den dammen, ibland fantiserade hon om att den var en oas på hennes ökenvandring upp till arbetsplatsen. Hon kunde sitta här en stund och titta ned i det grumliga vatten som barnen ständigt höll i rörelse. Hon gjorde sig medvetet sen, rutiner eller inte.
Nu var hon sen åt det andra hållet. Hon skulle handla också, men så var det alltid. Hon kände den gamla irritatio¬nen, likadan varje höst: varför kunde dom inte sätta upp ett par lysen till ner mot Konstmuséet. Inte för att hon var rädd. Inte för att hon inte kände vägen. Men samma lite matta irritation dök upp när den sena hösten nästan överraskade med sitt obarmhärtiga mörker, sitt tidiga mörker. Näckrosdammen var inte längre en oas. Hon tittade aldrig åt det hållet, inte i kväll heller när hon snabbade på stegen nedför slänten mot ljusskenet från Avenyn.
Han såg henne komma och allt var i sin ordning. Han kände sig lugn, han hade stått här många gånger eller hur?

Han visste vad han skulle göra eller hur? Det var tomt och stil¬la här nu. Han hade alltid vetat vad han skulle göra, hur han skulle uppföra sig men allting har ett slut och längtat hade han om dom visste ... det svåraste var flinen flinen flinen alla i ring och ingenstans att ta sig ut... nu går jag nu ärjagfärdig... nu kommer jag ut nu kommer jag ut... nu kommer jag fri...
Det var en annan verklighet. Den kunde inte vara hennes.
Hon såg mannen störta ut från under skuggorna vid dam¬men och först trodde hon att han jagades av någon och steg åt sidan för att inte bli inblandad men han kom rakt emot henne och hon stod liksom utanför sig själv, hon kunde inte tro det, hon svängdes runt och kände en hård stöt i nacken och en flammande värme genom ryggen och hon kände hur kroppen lyftes en bit, hur hennes klackar drogs genom gräset, nu går skorna åt helvete tänkte hon. Sedan ingenting. Sedan någon som böjde sig över henne och talade till henne och hon sade du är det du och hon sade det flera gånger och ytter¬ligare ett par ord och sedan den flammande värmen igen men tusen gånger starkare och sedan kände hon ingenting alls mer.
Jonathan Wide hängde tapeter. Tvårummaren hade slutit sig omkring honom ända tills han inte hade något val: flyt¬ta - eller tapetsera om. Måla om. Han hade bott här i ett och ett halvt år. Ett medvetslöst första halvår. Nu vaknade han lite mer för varje månad. Vad hade han för val. Han kunde skapa någonting som liknade ett hem. Senast han hängde nytt: Elisabeths besked om skilsmässa, icke förhandlingsbart. Att han skulle stå så här igen. Att han skulle finns nöje i arbe¬tet.
Det var också en annan nödvändighet. Han hade inte orkat göra i ordning ett av rummen till Elsa tidigare, men en elva- snart tolvåring behöver någonting eget även i det tillfälliga. Han önskade spontanare besök. Wide ville ha sin dotter och son hos sig så ofta det gick, mer än den förbannade varannanhelgen, Elsa och sexårige Jon som sov inne i hans rum när de bodde här.
Hon hade ringt i den tidiga förmiddagen:
”Det är som om vi inte kan klara helgerna heller, Jonathan.”
”Nu är jag inte med.”
”Du åker iväg på ett uppdrag eller vad du kallar det. Och ett till. Jon kommer hem och berättar att ni suttit i din bil utanför ett hus i Tolered i fyra timmar.”
”Det tog han ingen skada av.”
”Vad gjorde ni där?”
”Spelade luffarschack mesta tiden.”
”Försök inte komma undan.”
Wide funderade på att gripa efter whiskyflaskan på köks¬bänken. Han klarade inte riktigt det här samtalet. Hon hade rätt, i ganska mycket.
”Du vet. Du behöver inte fråga.”
”Gå tillbaka till polisen, Jonathan.”
”Ha, ha.”
”Gör det.”
”Jag vill inte prata om det. Det vet du.”
”Du kan inte hålla på med vad du håller på med och sam¬tidigt umgås med dina barn. Vänta på nån som... som ligger och knullar med nån annan. Sitta där med kameran i hand.”
”Du. Tolered var ett undantag.”
”Ett av flera”, sade hon.
”Nej.”
”Ett av flera säger jag ju för helvete!”
”Om du säger det så.”
Han hörde tystnaden, nästan hennes tankar. När hon åter¬vände var rösten en halv nyans ljusare, som i ett försök till något slags samförstånd.
”Du måste förstå att barnen inte mår bra av att du plötsligt åker iväg på kvällen, eller mitt i natten. Elsa är duktig, men du tror att hon är större än hon är.”
”De enstaka gånger det hänt har hon sagt att det var kul.”
”Är du så jävla dum med vilje! ”
Inget mer utrymme för nyanser, tänkte han och strök sig hårt över ansiktet.
”Vad du svär.”
”Nej. Det blir inget på novemberlovet.”
”Va?!”
”Jag litar inte på dig, du kan inte ha barnen.”
”Nu är du inte klo... det är ju bara tre dar. Jag kommer att vara hemma, eller vi går ut tillsammans, jag har inga jobb då.”
”Säger du nu ja.”
Wide såg att han rivit sig själv på den arm som höll telefonen, skinnet i röda strimmor. Inget hål. Han strök sig över armen med den fria handen.
”Okey. Jag hade inte tänkt säga det här, än. Men jag har funderat själv på vad jag gör nu.”
”Ja?”
”På tider och så. För barnen och så, men också för att, ja, du vet, det är ju ingen hemlighet att privatdeckarjobbet är tungt. Kanske är det intressant, jag vet inte. Kanske är det inte för mig. Jag har lite svårt för det här med skilsmässor. Du kan¬ske förstår det. Att spana efter otrohet.”
Så länge brukade han sällan tala, i ett stycke.
”Det är väl inte ett jobb för nån.”
••
”Jag har gjort en del bra saker, faktiskt. Ändå.”
”Som vad?”
”Jaaaa... ett skinhead räddades tillbaka till familjens trygg¬het.”
”Det var ju han som åkte fast igen sen i en demonstration.”
”Han har kommit tillbaka igen. Hem.”
Han hörde ett elakt skratt genom telefonluren. Han visste att Elisabeth kunde skratta så.
”Och så ska du hålla på?”
”Det är en insats. Det är som amerikanarna säger om knarkbekämpning: det är ett krig du inte kan vinna men måste utkämpa.”
Hon skrattade inte nu, men han hörde att hon log en sorts leende.
”Hur många fredsbevarande insatser har du gjort det sista halvåret? Men vi lämnar det. Du sa att du hade funderat.”
”Ja.”
Hur skulle han säga det. Det lät så egendomligt, på ett sätt ännu mer främmande än det han sysslade med nu.
”Jag har varit och pratat om ett jobb. Nere på stan.”
”Ja?"
”På NK.”
”Jamen berätta då. Måste jag dra ut vartenda ord.”
Wide drog in luft genom näsan, släppte ut den.
”Dom behöver bättre säkerhet. En gammal kollega som känner någon därnere tipsade om mig och en direktör ring¬de förra veckan. Jag ska gå dit och prata lite.”
”Bättre säkerhet? Vad menas med det?”
”Det är lite problem med snatterier, till och med stölder ibland. Nån gång har man misstänkt nån i personalen. Sånt. Men också säkerhetsvägar när det är nån fara. Brand. Jag vet inte.”
”Sa du NK?”
”Ja, på Östra Hamn...”
”Det var inte så jag menade. NK, alltså. Är det bra betalt?” Han förstod att frågan skulle komma tidigt. Hon hade rätt. Det var en tidig fråga.
”Jag vet inte riktigt hur det blir med det, så långt har vi inte kommit, inte definitivt. Dom vill ha en säkerhetskonsult, som dom kallar det. Nån slags extra säkerhetschef kanske jag skulle kalla det.”
”Vill dom ha dig då?”
”Det verkar så. Fråga mig inte varför.”
”Du måste ha varit nykter en stund.”
”Förvånar det dig?”
”Ja. Nej. Förlåt, Jonathan. Men det verkar ju jättebra.”
Han hörde tvivlet i hennes röst: inte skulle han klara det. Eller kände hon sig plötsligt osäker inför en omvandling i hans och deras liv? Behövde hon honom som slusk för att själv bygga sin styrka?
”Jag vet inte om det är för mig. Jag har inte tänkt klart.”
”Du får jobbet om du vill ha det?”
”Verkar så. Men vi ska prata tider och lön. Och andra detaljer.”
”Ordnade tider.”
”Ja. Vad som nu menas med det.”
”Snygg uniform.”
”Ha, ha.”
”Snygg keps.”
”Ha, ha.”
”Ett snyggt bås vid ingången, intill parfymdiskarna.”
”Ha, ha igen.”
Han kände plötsligt en liten värme från henne, för första gången sedan splittringen.
”Ta det. Ta jobbet. Det är nog vad du behöver.”
”Vi får se. Åtminstone har jag köpt en ny kostym.”
”Ta det. Och ring sedan. Hej.”
Han satt med luren i handen, lade försiktigt tillbaka den i den gammaldags klykan och fäste sedan bården under taket i Elsas rum.
Gud, vad hade han gjort. På spårvagnen västerut kände han blickarna: de visste, de såg det på honom, de såg hans påse, de visste. Han steg av vid Domkyrkan för att finna lite lugn, gick över Kungshöjd ned till Järntorget och väntade på nästa vagn. Han väntade också på sin kropp. Nu. Han kände att det vände inom honom.
Han var lugn nu. Han var glad, nej det var inte rätt känsla: han kände sig trygg, det var så han kände sig. Gud. Plötsligt var han så avslappnad.
Under resans sista del tittade han ut genom fönstret på ing¬enting särskilt eftersom han bara såg mörker och ljus susa förbi.
Han steg in. De sista minuterna hade han saknat sitt hem. Han trodde aldrig att det skulle kunna bli så. Det senaste året: vandring på vandring genom staden, genom parkerna, trädgårdarna. Palmhuset, där kunde han dröja. Tio timmar hem¬ifrån. Grubblet: en gång kom han på sig själv med att prata rakt ut i luften. Det var en skrämmande upplevelse. Då hade han skämts, sett sig om men ingen verkade ha hört honom.
Att det varit så lätt. Mitt i stan, nästan så att han kände en besvikelse men han visste att det var så lätt eftersom han planerat så noga. Eller att han tänkt på det så noga. Det hade gjort ont men det hade varit värt det. Allt det tunga var över nu. Det här var början på det andra. Han skulle visa alla; så egendomligt starkt det lät i hans huvud: visa alla. Men det var ju så han kände. Nu var det han som avvisade.
Påsen låg på hallgolvet. Han tog upp den. Han hade ett minne, det skulle säga honom att det verkligen hade hänt om han skulle tvivla men han trodde inte att det skulle bli så.