Över gränsen

Presentation

Det är sommar i Göteborg, människor väntar på skymningen och den korta nattens svalka. Så inträffar ett mord. Privatdetektiven och förre kriminalpolisen Jonathan Wide, dras in i en främmande värld han tidigare bara mött på avstånd. Över gränsen är den första delen i Åke Edwardsons serie om Jonathan Wide. Den har tidigare givits ut under titeln Till allt som varit dött och belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris. Nyutgivningen av serien följs av den andra delen, Pojken på kollo.

Provläs

Visa kapitel

0

Han tänkte på död sekunden innan sången steg mot kapellets väggar, tjugofem barn som darrat av upphetsning när de rest sig ur bänkarna och gått fram och ställt sig nedanför predik¬stolen. Hans dotter: femte året till ända i det som skulle bli Europas bästa skola, det blonda håret uppsatt i två råttsvansar. En klänning han inte sett tidigare, blå som den tidiga sommar¬morgonens himmel. Blått som en förväntans färg. Så lång och smal hon stod som den fjärde från vänster, så mycket som hänt under det senaste året.
Han skulle följa med efteråt till den gröna backen bakom skolan, som de tidigare åren, kaffe och bullar och trygga små ord med lärare och andra föräldrar. Någon skulle spela dragspel och han skulle stanna en stund och sedan resa sig och gå nedför slänten och bort mellan de vackra husen: inte fullt ett år men skilsmässan gjorde ont och det onda ville inte släppa.
Det var en sorts död, det var som om den hölls vid liv och växte starkare när naturen gjorde comeback med full kraft under dagen för skolavslutningen, den blomstertid nu kommer och han sjöng med och såg det gröna utanför slå med mjuka slag mot de blyinfattade fönstren. Hans dotter såg glad ut, med lust och fägring stor, hon visste att en hel sommar väntade på andra sidan sången och talen och stunden härinne. Han visste hur hon väntade, du nalkas ljuva sommar, och han fick svepa sitt kalla hjärta i varma omslag och bära det vidare om han under den kommande tiden, då gräs och gröda gror, ville vara nära den familj han fortfarande hade. Han hade barnen.
Jonathan Wide lutade huvudet lite åt vänster för att se bättre, han stod längst bak i Sankta Birgittas kapell i västra Göteborg och han stod trångt. Det hörde till, de små utrym¬mena under det höga taket, nickarna och leendena och alla de bekanta ansiktena när vuxna och barn strömmade in för den speciella blandning av tystnad och sång som en skolavslutning är. Allvar och glädje, de försiktiga applåderna i Herrens hus.
Det började värka i hans vader efter några minuter på tå, han kunde stå ut med det och han hade gärna stått här en stund till och försökt hålla glädjen intill sig och allvaret borta. Han skämdes för den korta bilden av död i huvudet, han såg sin dotter lysa för honom. Det var något att ta till sig, du skall inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart, de ljusa barnröster¬na utan någon tvekan i den sång som blivit det svenska avstampet inför sol och vind, vatten och ledighet. Sången steg från platsen där barnen stod och gled genom rummet, den fortsatte med kraft ut genom de öppna dörrarna och sjönk sakta ned från höjden där kapellet stod som en liten katedral för sjöfarare — vänd mot älven och den glesa fartygstrafiken i den tidiga morgonen.

1

Mannen var välklädd. Det fanns en dragning åt konservativ smak i valet av den ljusa sommarkostymen, i västen, i den diskreta roströda slipsen. Han hade inte lockats av de mo¬derna slipsar som män gärna bar, färgrika saker, signaler om lek och lust bakom en i övrigt strikt yta.
Om det är sant att kläder gör en man var den här mannen välgjord.
Han satt på en bänk på strandpromenaden nära Nya varvet i stadens västra delar. Den tidiga morgonen var redan mycket varm. Värmen steg sakta uppåt, promenadstråkets asfalt skulle snart börja mjukna och luften ovanför bli simmig och tung, som smält glas, hettan skulle göra klipporna invid asfalten heta och omöjliga att sitta på. Det var svårt att vistas här mitt på dagen.
På andra sidan älven glänste oljecisternerna som kalla solar, vinden förde med sig den kraftiga lukten av raffinerad olja över till den södra stranden. Från den bänk där mannen satt gick det att ana havet västerut, älven öppnande sig likt en kanal som finner det öppna vattnet och gör sig fri från den kapsejsade småindustri och de sönderrostade bogserbåtar som tidigare ängsligt klängt sig fast utefter sidorna.
Vinden kom och gick, i svaga byar. Den störde mannens frisyr, de omsorgsfullt lagda linjerna ändrades och ändrades igen.
Han gjorde ingenting åt det skiftande utseendet. Han stirrade intensivt rakt norrut, över älven, mot Älvsborgsbrons fäste på Hisingssidan. Han hade suttit på samma sätt i två timmar.
Det är svårt att sitta i samma ställning under två timmar. Men den här mannen hade god hjälp av det två och en halv decimeter långa knivblad som körts rakt igenom hans kropp och fixerats med handtaget i bänkens stöd bakom hans rygg. Knivspetsen tittade fram som ett litet födelsemärke fyra centimeter till höger om mannens vänstra bröstvårta. Blodet hade absorberats av den ljust gröna skjortan och ytterligare av kostymen. Det doldes påpassligt av slipsen. Det hade runnit diskret utefter mannens högra ben och flutit ut i en njurformad pöl under bänken, och vidare ned i diket bakom bänken.
Allt var mycket prydligt, och mannen hade tyckt om scenen om han haft möjlighet att studera den. Det hade varit en prydlig man.
Under den tid den döde suttit här passerade två nyblivna joggare ute på jungfrutur, var för sig, med oregelbunden intervall och oregelbunden puls. De befann sig på sitt sätt i ett medvetslöst tillstånd. De hade redan röd dimma för ögonen, de såg inte blodet, ingen halkade i pölen.
Om mannen haft kvar sin synskärpa kunde han ha sett Stena Jutlandica som bredbröstad passerade under bron på väg mot Frederikshavn. Klockan var åtta i den fortfarande unga juni. Det var en torsdag. Utefter aktre soldäcks reling stod passagerarna på rad, som svarta kråkor såg de ut här nedifrån, just när färjan passerade under bron hukade sig några och skrattade sedan generat åt det optiska spratt som spelats dem. Raaa, raaa, raaa ljöd skrattet hit ned, som kråkor ljöd det, vinden fångade upp det och bar det ned till mannen som inte kunde höra eller se.
Passagerarna hade kunnat se en person på en bänk nära en stor rödmålad sten, den så kallade Röda Sten; sedan år efter år välkänd för göteborgare och sjöfarare. Den målades ibland grön eller blå eller till och med svart, som något slags skämt i natten, men kommunens män var där inom ett par dagar och återställde den färg som skulle minna om det blod som rusat igenom kropparna hos de sjömän som seglat förbi här, ut mot havet, men aldrig kommit tillbaka.
Det var däremot omöjligt för passagerarna på Stena Jutlandica att se den naturröda färgen intill, under bänken. Inte ens en hök hade kunnat se så långt.

Sommardagen gled in över Göteborg samtidigt med färjan: mötet skedde omedelbart före bron. Sommaren var konstant och opåverkbart het, sommaren var omedelbar och intensiv likt en gaslåga med evig försörjning. Graderna exploderade runt 35-strecket i samma stund som solen i den tidiga stilla morgonen sände ett nytvättat och skarpt ljus över tidningsbud och bagare och fiskare och sjukvårdsbiträden och taxi¬chaufförer och uteliggare och yrkesverksamma luffare och alkoholister och andra fyllehundar och livsfarliga blandmiss¬brukare och ytterligare sådana som var mycket höga eller mycket låga.

En ung kvinna kräktes våldsamt i en port i stadens norra stadsdelar, stödd av en nästan lika ung taxichaufför som undrade vad i helvete han gjorde här på morgonen, en tanke han tänkt många gånger och som direkt följdes av den tanke och den bild där han såg sig själv i ateljén mitt ibland den konst han inte kunde leva på. Han kunde inte leva på taxijobbet heller, men han kunde se till så att han inte fick spyor inne i bilen.
Han kunde också vara en medmänniska.
”Klarar du dig nu, tror du?”
Hon gjorde ett försök att svara, men rösten blev till en retningsreflex och hon kräktes en gång till, mest vatten nu, hon lutade sig mot porten och tittade med tårdränkta ögon på chauffören. Blicken var grumlig och grå, som om hon i timmar färdats på en motorhuv med vidöppet ansikte. Hen¬nes hår var så vått av svett att han inte kunde avgöra vilken färg det hade. Hon var klädd i en tunn röd klänning som såg dyr ut. Den ena av sina skor hade hon tappat. Låg den kvar i bilen? Han fick ta en titt senare, när han baxat hem henne.
”Jag... jag vet inte var... vilket hus...”
Han suckade. Det var ungefär det sista han behövde denna sista körning. Hon hade verkat ganska OK när han plockat upp henne på Redbergsplatsen, en aning svängig i rörel¬serna... men inte dålig. Inte så här. Ingen pundarbrud heller, han brukade kunna se dem på långt håll, känna igen dem: rastlösheten, nervositeten som låg som ett öppet trådsystem på kroppen, ögonen som kallt slipat porslin. Pundarbrudarna brukade sitta som blinda fladdermöss, hopkrupna intill bilens väggar.
Han hade gjort en del misstag. Vem kunde veta då, i början, att vansinnet var så utbrett? Nu kunde han se. Samtidigt, varför blev dom fler och fler? En gång hade en... det var en kille, han hade hoppat in vid Brunnsparken, öppnat dörren i
farten och forsat in och ropat till honom från en annan värld att han skulle köra till Götaälvbron och sedan av bron, direkt. Killen ville begå självmord.
Var ett självmord till på ingång?
”Du bor väl här? Vi är på torget... Hjällbo. Du ville bli körd hit.”
”Hjäl...jo, här bor jag.”
”Dåså. Se dig runt... ser du huset.”
Hon såg sig runt, som om det var mest för formens skull, men vände sig åter mot väggen och kräktes en gång till. Han såg sig om. Skulle han själv, i nyktert eller drogfritt tillstånd, hittat hem här? Kanske behövde de boende ständigt bära med sig en karta, huskropparna uppritade, pilar och nummer.
Hon kräktes en gång till nu, häftigare än någon gång tidigare, det var som om något gick sönder på allvar och han trodde det inte först men han såg blodet rinna ur hennes mun.
Det var ingen vanlig fylla.
”Vad har du tagit? Svara! Vad?”
Hon började knäa, hon försökte hålla sin kropp uppe och stående genom att luta huvudet mot den grova fasadtegelväggen. Men hon gled nedåt och pannan skrapade med ett mjukt men elakt ljud mot väggen. Han försökte hålla emot men hon var tung, nästan livlös nu, hundra gram vägde ett kilo i hennes kropp och han fattade ett beslut och svängde upp kroppen på sina axlar och ryggen och gick snabbt tillbaka till bilen och lade in henne i baksätet. Han såg den tappade skon ligga på golvet. Han startade bilen och körde mycket fort, det gick i den tidiga morgonen, han störtade söderut på det ödsliga motorvägsnätet och nådde inom sju minuter Östra sjukhusets akutintag. Han hade använt radion. De var vän¬tade. Han såg vaktmästarna rulla iväg båren, en läkare invid, sköterskor; alla liksom gled med genom dörrarna, hela gänget svävade, som om tyngdlagen upphävts efter månader av tunn och torr och het luft.
Det var inte en bra luft. Chauffören kunde känna den stickande lukten när han rullade ned rutan och sakta körde igenom de tysta villagatorna mot Munkebäckstorg.
Han hade läst om några liknande saker tidigare... ganska nyligen... ungdomar som blivit dåliga av dåligt knark? Eller hade det varit bra knark, bara alltför bra... För rent. Hur var det... hade en dött?
Solen var röd, mer röd än gul där den dök upp i back¬spegeln. Han skulle inte sova i dag. Han skulle lämna bilen hos åkarn och gå ned till Klippan, ta hissen upp till ateljén och brygga en stor kanna starkt kaffe och måla den röda solen.

Stena Jutlandica gled mot öppet vatten. Färjan gungade sakta i älven, hon passerade Älvsborgs fästning och ställde kursen rakt västerut. Hon rörde sig stelt och tungt, som en korsrid¬dare i full rustning flytande på rygg i Döda havet.
Inne i färjans buk, i ett litet personalutrymme två däck rakt under konferensrummet Cannes 1, stod luften stilla. Två män arbetade intensivt och koncentrerat med emballage. Emballagehantering, så kallades det arbete männen utförde.
Det skedde här och det skulle komma att ske på andra platser, senare.
Det var inte enbart frågan om att få omslaget att täcka runt om, tätheten, skyddet. Sådant hade provats in, bedömts; problemen var få, även vid snabba omlastningar och hög vikt. Svårigheten var fästanordningarna, det stora trycket, kontak¬ten med främmande föremål.
Dörren till rummet var låst. När färjan åter passerade Älvsborgsbron, på hemväg, skulle dessa emballage kunna omsluta en vit fin substans. Det var inte bestämt om det skulle bli så den här gången, men det var troligt. Substansen var heroin. Det skulle också vara andra preparat, av tveksam kvalité. Heroinet skulle vara av god kvalité.
En av männen var mörkhårig, ganska kort, han bar mus¬tasch och en mörkt blå uniform. Han påstod också att han bar på ett dåligt samvete.
”Jag gillar inte att jobba med dålig skit.”
Den andre hade kortbyxor och en kortärmad ren vit tröja. Han var lång, hade ljust glest hår och ett öppet ansikte. Han hade en fysisk egenhet: öronen saknade snibbar, som om en hård far eller lärare till slut dragit av dem. Han stod ändå här för det positiva tänkandet.
”Då kan du ju känna dig nöjd till rätt stor del.”
”Det finns för mycket av det andra. Inte här kanske, men på annat håll. För mycket.”
Mannen i kortbyxor kände en svag sugande rörelse genom fartyget. De var ute på bankarna.
”Skit som skit. Och det ska bli bättre. Och folk vet vad som gäller.”
”Som gäller? Ska vi börja stämpla varningstrianglar på grejerna? Du vet vad jag snackar om.”
”En unge som stryker med? Det har hänt förr. Och överallt, egentligen.”
”Aven i den här branschen fanns det en gång gränser. Jag vill tro det i alla fall.”
”Ibland, allt mindre nu. Men en del har lovat att tvätta bättre.”
”Du tror på det?”
”Nej.”
”Jag vet inte hur länge jag jobbar. I vilket fall.”
Den kraftige mannen i vit tröja tittade på honom med intresse i ögonen. Mannen i uniform stod till hälften bortvänd, ansiktet mot väggen, axlar uppdragna — som till försvar. ”Tjänstledigt? Jag skulle vilja se dig lämna in ansökan.”
”Är det nåt slags hot... från nåt slags håll?”
”Det är fakta. Och varorna skall bli bättre. Se på heroinet, rent som snö vid Riksgränsen.”
Mannen i uniform vände sig mot kollegan och drog i det bleka och blanka gummimaterialet på bordet framför honom.
”Jag gillar inte dopingprylen. Den går inte att kontrollera. Allt måste gå att kontrollera, det är en förutsättning... men dopingen... vi har ingen koll på skiten alls.”
”Gymen har koll.”
”Vi säljer ut kontrollen till de redan hjärndöda?”
”Skit du i det.”
”Skit, skit. Det är skit överallt. Varför vill alla ha? Det verkar som om alla säger ja, i alla sammanhang.”
”Ja.”
”Den som blir erbjuden säger ja.”
”Det är livet.”
”Vad?
”Livet. Livet är inte vackert, och det är ännu mera skit utan skit. Och alla tål ju inte alkohol.”

Mannen på bänken skulle vara omhändertagen av myndighe¬terna när färjan passerade Röda Sten samma kväll, på väg in till terminal. Detta gjorde det inte möjligt för honom att senare under kvällen eventuellt få del av heroinet. Han hade haft en plats vid bordet.
Han hade varit verksam i en bransch där det lätt fångna också är det lätt förgångna. Livet var inte längre en självklar¬het.
Vinden lade två strån i kors på hans huvud.