Ord, pengar och frihet : om tankens lätthet och pengarnas tyngd

Presentation

Hur förändrar den digitala tekniken bokutgivning, läsning och författande? Måste upphovsrätten försvinna, nu när allt finns på nätet? Det är frågor som författaren och kulturjournalisten Mikael Timm tar sig an i boken Ord, Pengar och Frihet. Och så presenterar han idéer om hur den nya tekniken kan användas.

Det är en bok som inte bara spanar framåt utan och också ser bakåt: där finns bokvänner som Antonio Magliabechi som mördade för att kunna köpa böcker, författare som Gustave Flaubert som avskydde tidningsläsare, bästsäljande filosofer som Alain de Botton och mindre säljande som Voltaire.

Här möts tankens lätthet och pengarnas tyngd.

Provläs

Visa kapitel

Förord

”Läsning är en komplicerad färdighet som kräver lång tid och omfattande övning för att kunna utvecklas.”
Det är lätt att hålla med Nationalencyklopedin, men möjligen behövs ett tillägg: läsning är kopplad till skrivande.
Alla är överens om att läsning är bra. Dessutom tycks läsningens värde öka. Tidigare var det nödvändigt att läsa böcker för att bli bildad. Numera tycks läsning också vara fysiskt välgörande och rankas någonstans mellan rårivna morötter och ett träningspass på listan över nyttigheter.
Fast det vet man ju hur det är. Snart kommer någon forskare och påstår att det nyttiga i själva verket är skadligt.
Och hur många barn har inte fått höra att de ska gå ut och leka istället för att hänga med näsan över en bok eller en dator.
Går det riktigt illa kan läsningen utvecklas till besatthet. ”Bibliofili” låter som något som borde bestraffas eller åtminstone tas upp i ett avslöjande reportage.
Å andra sidan sägs läsning vara en utdöende sysselsättning. Det stämmer inte. Läsare finns det många, text möter oss i alla möjliga former. Kvalificerade texter når läsarna på nya vägar, inte alltid i bokform.
En del skummar vi igenom fort utan att tänka vare sig på texten eller den som skrivit den. Och ännu mindre på allt arbete som ligger bakom. Och nästan aldrig reflekterar vi över vilken gåva det är att kunna ta del av alla dessa ord.
Denna skrift har sitt ursprung i ett seminarium Minerva, Författarförbundets sektion för sakprosa, anordnade hösten 2011. Temat var ”Bildande böcker i en digital värld”.
Inte en speciellt provocerande titel, men så var också meningen med seminariet att ge fakta, inte att få deltagarna gråta. Hur många diskussionskvällar som anordnats de senaste åren på temat ”allt var bättre förr” vet jag inte, men bland författare märks ibland en viss uppgivenhet. Det gäller inte bara att det är svårare att få ut böcker via förlagen, det är som om tron på läsarna försvunnit.
Under arbetet med denna skrift träffar jag i tunnelbanan en bekant som anmärker att man numera inte ser så många bokläsare där. Innan jag hinner svara tittar han granskande på mig. Nej, inte heller jag har en bok i handen, däremot min mobiltelefon i vilken jag just läser en text av en fransk filosof. Den hinner jag inte visa.
”Kvalificerad litteratur är på väg att försvinna” slår han fast innan han stiger av.
Vad han inte kommenterade var att skrivarna blivit fler. Överallt omkring oss satt människor och knappade in texter på sina telefoner och läsplattor.
Minervas seminarium ägnades lika mycket de positiva aspekterna av digitalisering som förändringarna av bokmarknaden. Den här skriften är en fortsättning på seminariet, en bokväns försök att se sambanden mellan bokmarknad, upphovsrätt och fritt skrivande.
Ett försök att vara bokälskare i en digital tid.
Till sist ett varmt tack till Anne Brügge och Anders Sundelin för deras generösa kombination av tålamod och uppmuntran.

Mikael Timm, november 2015


1. Den läsande Läsaren

Hösten 2013 hittade man på nationalbiblioteket i Buenos Aires ett manuskript av författaren Jorge Luis Borges. Det fanns inte i handskriftssamlingarna som man kunde tro, utan var instoppat i ett nummer av en dagstidning. Manuskriptet är handskrivet och utgör ett alternativt slut på en av berättelserna i Borges bok ”Ficciones” som utkom 1944. Mycket tyder på att Borges avsiktligt gömt sitt manus där det hittades. Flera av hans mest kända berättelser kretsar kring bibliotek, dessutom älskade han gåtor och paradoxer. En av de korta berättelserna i ”Fiktioner” handlar om en man som upptäcker ett handskrivet manus i – just det – Argentinas Nationalbibliotek.
Allt detta läser jag på olika webbplatser och bloggar.



När jag ser notisen (här förkortad) kan jag inte låta bli att undra om det verkligen är sant. Kanske är det senaste avsnittet i en vandringslegend, jag tycker mig minnas att man för några år sedan upptäckte en opublicerad novell av Borges på samma bibliotek. När jag går till den novellen som nu skulle ha fått ett nytt slut, Berättelsen om förrädaren och hjälten, upptäcker jag att den inte alls berättar om hur någon gömmer en berättelse i ett bibliotek. Det är faktiskt bara en enda mening på slutet som har något med textuella mysterier att göra och den handlar om att en författare i en berättelse inskjutit avsnitt eller kanske bara referenser till ett par av Shakespeares mer kända pjäser utan att ange detta. På sin höjd handlar mysteriet om en möjlig citattjuv.
Och vad exakt har Borges ändrat i denna text? Är det bara ett nytt slut som världen nu kan ta del av eller fyra olika slut som det står i en annan notis?
På svenska gavs Ficciones ut i urval tillsammans med Borges kanske mest kända bok, Aleph, under samlingstiteln Biblioteket i Babel. Jag börjar söka på nätet och hittar åtskilligt om Borges, bland annat berättelsen om hur ett manuskript försvann i New York på 80-talet. Och dessutom verkar ett annat ha försvunnit på 70-talet. Eller är allt detta bara myter kring en älskad och mystisk författare? Kanske har jag missförstått allt.
Desto fler upplysningar jag inhämtar, desto mer behöver jag ta reda på. Jag får rentav känslan av att jag blir okunnigare ju mer jag läser. Helt visst blir jag osäkrare. För att få ordning på uppgifterna om manuskriptet skriver jag ned namn, årtal och titlar på samlingsutgåvor. Texten blir snart rödprickig. Ordbehandlingsprogrammet klarar inte av flera språk samtidigt, också rättstavade titlar markeras som felstavade.
Jag kan tänka mig att den ironiske Borges ler i sin himmel som med all säkerhet är utformad som ett gigantiskt bibliotek. Kanske möter han sina läsare där, beundrare och kritiker i olika salar. Kanske står de och väntar på honom i mörka hörn med en egenhändigt författad liten skrift som present. Kanske griper de efter en tung uppslagsbok att slå honom i huvudet med.
Vem vet?
Det enda som är säkert är att allting förr eller senare blir text. Från det sanna till det lögnaktiga. Från det mest upphöjda till det mest banala. Från deklarationen om mänskliga rättigheter till Kennelklubbens årsbok.