Ockupanterna

Presentation

En tidig augustimorgon stormas ett pansarregemente i Danmark av terrorister. De stjäl tio stridsvagnar och ockuperar den lilla staden Korsør. Ett stort antal hotellgäster tas som gisslan, och alla invånare beordras att stanna inomhus. Stridsvagnarna spärrar infarterna och förhindrar varje försök att närma sig staden.

Medan den danska regeringen står handfallen, planerar helt andra krafter ett motangrepp. Så lyckas den svensk-danske f.d. polisen och vildhjärnan Espen Krogh att ta sig in i den belägrade staden. Vad ingen vet är att ockupationen bara är terroristernas första steg.

Ockupanterna är en thriller i högt tempo, en spännande berättelse om vår tids stora fråga, terrorismen.

Provläs

Visa kapitel

Prolog

”Sorry!”
Kvinnan log mot honom och lade handen på hans arm. Mannen som just blivit knuffad log tillbaka och höll upp händerna i en accepterande gest. Vem kan bli arg på en vacker, leende kvinna? Det var nästan bara charmigt att en sådan varelse uppträdde lite klumpigt. Han vände sig om och tittade efter henne när hon gick in mot den larmande Hovedbanegården. Sedan fortsatte han i motsatt riktning, ut mot staden. Han märkte aldrig att han fått två knuffar samtidigt, att han blivit trängd från två håll. Just när kvinnan stötte till honom hade en annan person strukit lätt förbi och med känsliga fingrar sökt av hans bakfickor och fiskat upp hans plånbok.
Mannen såg sig omkring, osäker på vilken riktning han skulle välja. Bakom honom människor på väg mot egna mål. Ingen verkade bry sig om honom. Men säker kunde han inte vara.
Han valde att gå till vänster, längs en mur och mot något som såg ut att vara en huvudgata. Han drevs framåt, av oron. Runt ett hörn, till höger en stor romersk port. En massa barn som skrattade och stojade. Det såg ut att vara en nöjespark. Han lyfte blicken: Tivoli. En flashback från barndomen: berg-och-dalbana var roligast. Han älskade den där hisnande känslan i skrevet när tåget rusade utför. Men hur länge sedan var inte det? Det var en annan tid och ett annat land. Ett annat liv.
Trottoaren slutade vid en korsande gata mot ett stort torg. Han tittade upp på husfasaden i hörnet och läste gatuskylten: H.C. Andersens Boulevard. På torget ett myller av människor, många av dem uppenbarligen turister. På andra sidan, i mynningen av en gågata, var trängseln stor. Solen sken. Sommar, säkert tjugofem grader varmt. Det var i mitten av det nya årtusendets första decennium och det var en av dessa glada dagar utan synbarliga bekymmer.
Han gick över gatan till torget. En grupp japaner med gula kepsar turades om att ta bilder på varandra med en stor röd tegelbyggnad i fonden. Huset hade ett högt klocktorn. Ett stadshus?
Mitt på torget stoppades han av en kvinna. Hon höll ena handen på en barnvagn. Bredvid henne stod en man, kanske fadern till det lilla livet i barnvagnen. Både mannen och kvinnan hade solglasögon.
”Excuse me”, sa kvinnan och sträckte fram en klumpig kamera. Den såg gammaldags ut. ”Take photo, please?”
Hon nästan släppte kameran i hans hand innan han hann svara.
Östeuropéer, tänkte han och ryckte på axlarna. Kvinnan och mannen backade långt bakåt med barnvagnen och ställde sig med ryggen mot det röda tegelhuset. Bägge log brett.
Han försökte rymma både paret och huset i sökaren och tog några steg åt sidan för att få en bättre vy. ”Just push?” frågade han högt. Kvinnan log och nickade.
Han siktade igen med kameran. Det var något bekant över kvinnan. Visst har hon peruk, tänkte han bråkdelen av en sekund innan han tryckte av.

Sex veckor tidigare, i en stad tio mil sydväst om Köpenhamn, kramade Doris Lund om sin sexårige son. Pojken skulle stanna hemma hos sin pappa medan Doris handlade kläder åt sig själv.
Varje gång hon lämnade sonen kändes det som om hon övergav honom lite. Men samtidigt var shoppingrundan en avkoppling. Redan några minuter efter att hon gått hemifrån var tankarna inriktade på vad hon skulle köpa. Kläderna skulle sitta väl. Tendensen till övervikt tänkte hon inte bry sig om.
Doris promenerade, avstånden i staden var små. Familjen bodde i Halsskov, den norra stadsdelen, men det var inte mer än dryga kilometern till gågatorna i centrum på den södra sidan. En kort bro över ett smalt sund förband stadsdelarna med varandra.
Hon sökte sig systematiskt igenom kollektionerna i butikerna på Nygade och Algade. Hon tittade, höll upp plaggen framför sig vid spegeln, vände och vred på kroppen och provade några av dem. Till slut fastnade hon för en beige dräkt, en blåsvart kjol och en grön silkig blus. Allt var ganska strikt. Kläder som passade bra på hennes jobb.
Efter shoppingen satte hon sig på en uteservering vid Torvet. Hon beställde en cappuccino och ett smørrebrød. Doris trivdes med livet just i denna stund. Hon tänkte att hon egentligen krävde så lite. Bara att hennes familj skulle må bra. Att hon och maken skulle få utvecklas i sina jobb, att de skulle fortsätta att tycka om varandra och bygga vidare på det hem de skapat tillsammans. Att sonen skulle vara glad och trygg. Det var allt hon begärde.
Hon tog en tugga och tittade på människor som passerade förbi. Blicken föll på en man som stod en bit längre bort på Torvet. Han var kortklippt och hade solglasögon och höll en karta i handen. Några år yngre än hon själv, ingen tendens till överflödigt fett på kroppen där inte! I den andra handen dinglade en liten videokamera i sin rem. Mannen tog några steg fram till en vit byggnad och började filma.
Doris drog lite på mun. Det finns väl vackrare hus än polisstationen här i byn om man nu är turist, tänkte hon och tog en ny tugga på sitt smørrebrød.

Ytterligare två år och tre månader tillbaka i tiden, i en stad som invånarna brukade kalla den kungliga huvudstaden, tog en annan kvinna farväl av sitt barn. Modern hette Janina och dottern Julia var bara ett år gammal.
Janina åkte till sitt arbete på Forex växlingskontor nära Centralstationen. Hon tyckte att hennes liv hade utvecklats i en skaplig riktning, med tanke på förutsättningarna. 1992 hade hennes föräldrar tagit henne med i flykten från Prijedor i Bosnien. Värre ställe fanns inte på jorden just då och fadern brukade säga att de kom iväg i sista stund. Eftersom Janina redan var tonåring tvingades hon snabbt lära sig ett helt nytt språk och sedan bli föräldrarnas tolk i stort och smått. Men nu hade hon skapat sig en egen tillvaro. Janina såg ljust på framtiden.
Hon gick igenom säkerhetsspärrarna på kontoret och hälsade på Bea, sin bästa väninna bland valutaförsäljarna. Sedan började handeln. De hanterade över femtio olika valutor bara på hennes kontor och kunde beställa många fler. Janina satte en ära i att minnas det ungefärliga värdet på så många valutor som möjligt. Hon var snabb i huvudräkning, och om en kund ville växla dollar till schweizerfranc kunde hon snabbt räkna ut den ungefär­liga kursen. Från dollar till svenska kronor, och sedan från svenska kronor till schweizerfranc. I slutänden handlade det förstås om exakta uträkningar, beroende på dagskurs, men kunderna blev alltid imponerade när hon sa något i stil med ”det blir unge­fär femhundrafyrtio franc”. Visst var det lite show-off, men hon visste att också hennes överordnade uppskattade hennes siffersinne. Kanske skulle det hjälpa henne att avancera till en högre position inom företaget.
Den här förmiddagen var kunderna ganska många. Hon betade av uppdragen ett efter ett, lugnt och effektivt. Hon och arbetskamraterna hade ett rullande lunchschema, för att kontoret hela tiden skulle vara bemannat. Janina lade inte märke till när Bea reste sig och gick, men plötsligt hörde hon ett oväsen borta vid säkerhetsdörren. Var det inte Bea som skrek till?
Janina vände sig om. Först blev hon förvånad, sedan tog skräcken överhand. En man med vild blick höll armen runt ­Beas hals och en pistol mot hennes tinning. Janina tryckte reflexmässigt på överfallslarmet, instruktionerna satt som etsade i bakhuvudet. Mannen pressade ned Bea i en stol och viftade i luften med pistolen. Två av de andra valutaförsäljarna böjde sig fram och försökte skydda sina huvuden med armarna. Janina hann tänka att det knappast skulle hjälpa. Intränglingen tog några steg mot hennes stol och svängde runt den så att han hamnade bakom hennes rygg. Han hade en halsduk i handen och för bråk­delen av en sekund trodde hon att han tänkte strypa henne. Men han lade halsduken över munnen och knöt den hårt i hennes nacke. Sedan gjorde han samma sak med Bea. Han viftade med pistolen igen och skrek något mot de två kvinnorna som höll armarna om huvudena. Janina hörde att det var på ryska, att mannen sa åt dem att de kunde gå. Hon ville hjälpa dem att förstå; ni kan fly! men munkaveln stoppade henne.
Mannen skrek något på ett nytt språk som Janina inte begrep, sedan stötte han pistolen i ryggen på en av de två kvinnor som inte hade munkavle. De kved av rädsla, men till slut begrep de. De reste sig upp och sprang ut.
Kvar blev Janina och Bea. Ta pengarna, tänkte Janina. Ta dem bara och ge dig iväg, gör oss inte illa. Men mannen gjorde ­ingen ansats att öppna kassorna. Janina var utlämnad åt en galning med pistol utan att begripa vad han ville. Hon tittade på Bea, som blundade. Nej, inte blundade; Bea knep igen ögonen. Hårt.
Mannen tog fram bred tejp och virade den runt Beas kropp och ryggstödet på stolen. Han gjorde samma sak med Janina. Hon satt fast. Ett minne for genom hennes hjärna; en film med Robert de Niro. Han hade bundits vid en stol av en galen tjeck. En kamrat till tjecken, en ryss, filmade alltihop. De ville bli kändisar. Nu skulle de Niro skjutas framför kameran. Men han hävde sig upp på fötterna. Med stolen fastsurrad på ryggen lyckades han slå till revolvermannen med stolsbenen. Efter en våldsam strid slutade scenen ändå med att Robert de Niro blev skjuten till döds.
Janina hörde sirenerna. Rädda oss! tänkte hon. Kom och rädda mig! Strax efteråt ringde telefonen. Ett försök att få kontakt med galningen? Men mannen lyfte inte ens på luren. Sedan hörde Janina en röst utifrån. Säkerhetsdörren stod tydligen öppen fortfarande. Någon försökte tala med dem, det måste vara en polis. De hade förstås pratat med Janinas två arbetskamrater som kom undan, de visste exakt vad som pågick där inne. Rädda mig nu då!
Han svarade polisen, på det där obegripliga språket. Det lät nästan som danska, men ändå inte. Danska förstod hon för det mesta, genom turister som kom till växlingskontoret. Det här lät konstigt, det måste vara något annat.
Janina tittade på mannen. Var han helt rubbad? Han verkade inte riktigt veta själv vad han ville. Han skrek till ibland mot dem där utanför, eller så var han bara tyst. Tiden flöt ihop för henne, hon var intensivt närvarande i varje sekund, men utan att veta om det hade gått fem minuter eller en halvtimme eller mer.
En ny röst hördes. Också en man, han talade riktig danska. Var det en polis? Janina förstod att han försökte få kontakt med galningen som tagit henne och Bea som gisslan. Bea kved allt hög­re och kastade med huvudet. Så hörde hon att dörren slängdes upp av någon som sedan stormade in. Rädda mig!
Mannen med pistolen backade inåt i rummet och ställde sig bakom Janinas stol. Hon kände något tryckas mot sitt huvud. Robert de Niro, tänkte hon och tyckte sig sedan uppfatta ett kort skarpt ljud.


Männen

PAOLO

1

Paolo bodde näst högst upp i ett sjuvåningshus i stadsdelen Pilastro och delade rum med sin tre år yngre syster Gina. Ibland blev han arg på henne, hon lät honom inte vara i fred med sina barnsliga frågor. Men han tillät ingen annan att vara dum mot henne, flera gånger hade han slagits med äldre pojkar som försökt ta hennes leksaker ute på gården.
Paolos och Ginas pappa arbetade på ett tegelbruk och kom hem på eftermiddagarna i ett moln av damm. Han sjöng i duschen och efter middagsmålet försvann han ofta ut på politiska möten. Deras mamma stannade nästan alltid hemma om kvällarna och tog hand om dem, men hon var inte hemmafru. På dagarna jobbade hon i kassan i livsmedelsaffären två kvarter bort. Efter skolan brukade Paolo smita in i butiken för att få sig en sötsak.
Utanför huset löpte järnvägen och när godstågen rullade förbi kändes det i golvet. Det liksom surrade under fötterna och deras granne sa att husen var så dåligt byggda att de skulle rasa samman en vacker dag. Han hade himlat med ögonen och sagt sitt ”Santa Maria”, följt av ett korstecken. Paolo läste om jordbävningarna längre söderut och fantiserade om att marken rämnade under deras hus. Han skulle rädda sin syster undan katastrofen och sedan bli hyllad som en hjälte.
På andra sidan järnvägen sträckte slätten ut sig i barndomens oändlighet. Så här års var den gul och sönderbränd. Paolo tyckte om att cykla där. Det fanns ett bra hål i stängslet längs spåren där han kunde ta sig igenom. Han cyklade allt längre bort på sina utflykter. Så vidgade han sin värld.
Det var sommarlov och dagarna var sig lika. Paolos mamma ställde fram frukost till honom och Gina innan hon gick till mataffären. Den här lördagen var hennes sista arbetsdag före semestern, och hon hade talat om att de skulle åka till havet på söndagen. Pappan var ledig men drog på sig skorna just när Paolo kom upp ur sängen. Ett möte, mumlade han och sedan något om det svarta hotet innan han stängde dörren bakom sig. Paolo hade hört om det förut men förstod inte vad det betydde.
Efter frukosten klädde han sig och gick ut. Solen stod redan högt på himlen. Han tog sin cykel och trampade iväg runt hörnet. Antonio och Luigi stod på trottoaren med sina cyklar utan­för Luigis portgång. De tre kom överens om att ta en tur ut på slätten och åkte fram till stängslet vid järnvägen, bara för att upptäcka att deras vanliga hål hade lagats. ”Vänta, det fixar jag”, sa Antonio och vände. Efter en stund kom han tillbaka. På pakethållaren hade han en bultsax. Paolo undrade lite om saxen, men sa inget. Antonio klippte upp ett nytt hål bredvid det som just lagats, större och bättre än det tidigare. De kunde lätt leda cyklarna genom stängslet och gick över spåret.
Flera stigar slingrade sig fram över slätten och de cyklade ­utan mål. Efter en halvtimme stannade de vid ett pumphus som en gång använts för att bevattna en odling. Nu var allt torrt omkring dem. En förfallen gårdsbyggnad stod en bit bort. Antonio ryckte i luckan på toppen av pumphuset, men den var stängd med ett rostigt hänglås. Han gick tillbaka till cykeln och hämtade bultsaxen från pakethållaren. Men hur han än tog i, rådde han inte på låset. Paolo och Luigi skrattade åt honom. De satte sig ned i skuggan av pumphuset.
”Titta!” sa Luigi och pekade. En svart katt smög omkring runt cykelhjulen. Antonio reste sig och försökte locka den till sig. När den inte kom, tog han några steg fram. Katten drog sig undan. ”Vi fångar den”, sa han till de andra två, som reste sig och ställde sig på andra sidan om katten. Luigi gjorde en framstöt och djuret sprang iväg. Antonio kastade sig efter den och lyckades få grepp om ett ben. Katten skrek och försökte komma loss, och när Antonio tog den i nackskinnet fräste den och lyckades riva honom på armen. Antonio svor flera gånger och sa åt Luigi att hålla fast den. Han gick tillbaka till pumphuset och plockade upp bultsaxen från marken.
”Vad tänker du göra?” frågade Paolo. ”Nu ska du få se på fan”, svarade Antonio. Han gick fram till Luigi som höll den vildsinta katten så långt från kroppen han kunde. Antonio greppade handtagen på bultsaxen och klippte av kattens ena framben. Sedan klippte han av det andra frambenet. Luigi kastade förskräckt ifrån sig djuret på marken, den försökte resa sig i dammet för att komma undan men förmådde bara kräla och skrika. Blodet rann ur den som från två kranar. Antonio skrattade. Paolo stirrade förhäxat på kattkräkets ryckningar. Munnen hade limmat ihop, han förmådde inte säga ett ord.
De tre pojkarna cyklade tillbaka under tystnad. Vid banvallen klev de av och ledde cyklarna över spåren. Just när Paolo stod på rälsen kände han en svag vibration under fötterna. Han lyfte huvudet för att se om det kom ett tåg. Spåret var tomt, men långt borta in mot staden steg ett svart rökmoln upp. Sekunden senare hörde han den dova smällen. Han trodde att jordbävningen hade kommit, först senare skulle han få veta vad som hänt.
Det var lördagen den 2 augusti 1980, en dag som Paolo aldrig skulle glömma. På Bolognas järnvägsstation hade bomben slitit sönder människorna.