Mordet på Olof Palme : Utredning på villospår

Presentation

Den 28 februari 1986 föll statsminister Olof Palme offer för en mördares kula. Det blev inledningen till den största och mest omdiskuterade polisutredningen i svensk historia.
I detta undersökande reportage, som först gavs ut 1987, visar journalisten Thomas Kanger hur polischefen Hans Holmérs missgrepp under det första årets utredning i praktiken omöjliggjorde en lösning av mordfallet.

Provläs

Visa kapitel

Förord

När jag nu ger ut Mordet på Olof Palme : Utredning på villospår igen inför 30-årsdagen av statsministerns död den 28 februari 1986, kan det vara värt att skriva ett nytt förord. I slutet av boken har jag dessutom skrivit ett längre efterord om vad som hände efter utgivningen av den tryckta boken i oktober 1987. Denna nyutgåva har redigerats på några punkter, bland annat har det gamla förordet och ett inaktuellt kapitel strukits.
Researchen gjorde jag under sommaren 1987 och bygger på intervjuer med åklagare, poliser, advokater till de misstänkta, de misstänka själva och med vittnen. Trots utredningssekretessen var det inte särskilt svårt att få många av de delaktiga att tala med mig, det rådde stora motsättningar mellan de olika lägren och starkt missnöje fanns med hur saker och ting hade skötts. Många ville därför ge sin bild av vad som förevarit. Spaningsledaren Hans Holmér ville dock inte träffa mig.
Därtill läste jag samtliga allmänna handlingar om mordutredningen som då fanns tillgängliga (fler än man kunde ana, myndigheter hade kommunicerat mellan sig och dokumenten var förvånansvärt ofta offentliga) samt en hel del hemligstämplat material som jag lyckades få tillgång till via källor. Redan innan bokarbetet påbörjades hade jag dock skrivit en hel del nyhetstexter om Palmemordet i Aftonbladet, som jag frilansade mycket åt under andra halvan av 1980-talet. Jag var således inte obekant med saken när jag tog mig an detta arbete.
Boken skrevs sedan i rasande takt under fyra veckor och manus lämnades till Ordfront förlag den 10 september 1987. En månad senare kom den ut och Mordet på Olof Palme blev då den första reportagebok som fanns i ämnet, om man undantar en samling tidningstexter som återutgivits i bokform och som skrivits av en inbäddad DN-reporter i länspolismästare Hans Holmérs palmeutredning. Sedan dess har dock en formlig störtflod av böcker om mordet givits ut, ofta av tvivelaktig kvalité. Om det ska jag nämna lite mer i efterordet.
Min bok utkom rent tidsmässigt i ett märkligt mellanläge. Hans Holmér hade lämnat utredningen i början av mars 1987 efter att den kollapsat helt och åklagarna agerat för att få bort honom. Det är också om detta första år i palmeutredningen som boken handlar. Året efter, 1988, gjorde Holmér ett försök att bedriva en parallellutredning, i vad som blev den famösa Ebbe Carlsson-affären. Och i slutet av 1988 greps och häktades Christer Pettersson för mordet. I juli 1989 dömdes han till livstids fängelse i Tingsrätten, men friades i Hovrätten senare samma år. Om Petterssons eventuella skuld återkommer jag också i efterordet.
Mordet på Olof Palme gavs alltså ut i en tid då ingen riktigt visste vad som skulle hända och då mediabevakningen kring Palmemordet alltjämt var massiv. Nu närmare 30 år senare ser vi facit, mordet är alltjämt olöst. Att detta till stora delar beror på det första årets missgrepp i utredningen råder det nog ingen tvekan om, döm själv efter att ha läst boken!

Nacka i januari 2016
Thomas Kanger


DEL I
BROTTET

1. Vittnet

Redan tidigare på kvällen korsades deras spår, det var ett sammanträffande som långt senare fick Martin att rysa. Olof och Lisbet hade ju gått ett stycke längs Stora Ny¬gatan på väg mot tunnelbanestationen i Gamla stan. Bara 7–8 minuter senare går Martin och hans sällskap på samma gata och i samma kvarter, fast i andra riktningen.
Klockan är tio i nio på fredagskvällen. En halvtimme tidi¬gare hade Martin och fästmön Eva åkt hemifrån. Martin ha¬de kört norrut genom stan med bilen, till Vulkanusgatan all¬deles runt hörnet om Norra Bantorget för att hämta två vän¬ner. Tillsammans skall de besöka rockklubben Kaos på Sto¬ra Nygatan 21.
Martin hade legat sjuk hela veckan, förkyld. Det är den första feberfria dagen men han känner sig ännu lite matt. Kvällen får inte bli sen, Eva skall upp och arbeta morgonen därpå. Martin ser fram mot att gå på klubb. En bekant är med i bandet som skall spela på Kaos, och det är roligt att för en gångs skull bara få lyssna och koppla av. Martin spelar of¬ta själv, en frilansmusiker med många engagemang på kvällstid. Dagarna är också fyllda av musik; han undervisar i ämnet i skolan.
Bandet är bara ”halvhyggligt”, men det är glad rock och blues. Martin känner sig lite överårig, han är mer än tio år äldre än de tonåringar som är där. Martins vänner dricker flera starköl och låter en mild berusning skölja hjärnan ren. Eva nöjer sig med ett par öl. Martin håller sig till juice och kaffe.
De bryter upp tidigt, kvart i elva. Vännerna vill fortsätta på restaurang, men Martin och Eva skall hem. Först måste de dock hämta pengar, vännerna för restaurangbesöket och Martin och Eva för lördagens olika inköp. De hade försökt ta ut pengar i bankomaterna på väg till klubben, men alla var tömda och stängda. Nu gäller det att finna en som är öppen.
Martin kör från Kornhamnstorg i Gamla stan, där bilen stått parkerad, längs Skeppsbron. Förbi Kungliga Slottet och Operan och sedan Regeringsgatan norrut. De snurrar runt i kvarteren på Norrmalm i jakten på en icke tömd ban¬komat, men det är som förgjort. Martin försöker minnas var automaterna är placerade. Han kör Hamngatan mot Ser¬gels torg, in i rondellen, och sedan Sveavägen norrut. Vid korsningen med Tunnelgatan lägger han sig i vänsterfilen, ”svängfilen”. Där, i hörnet, syns en blå skylt i bankomatens fönster. Det betyder öppet, alltså pengar. Han svänger ned på Tunnelgatan och släpper av Eva och de båda vännerna. Sedan gör han en U-sväng på gatan med bilen och ställer den med nosen riktad mot Sveavägen. Bilen hamnar mitt på gi¬varen till stoppljusen i korsningen. Det leder till att signaler-na slår om flera gånger och hindrar trafiken på Sveavägen. Martin ser sig lite omkring, orolig över att det skall komma en polisbil och ge honom böter för den mindre lagenliga par¬keringen. Klockan är sjutton, arton minuter över elva.
Samtidigt som Martin ställer bilen vid trottoarkanten ser han en man snedda över trottoaren på andra sidan Sveavä¬gen. Han kommer gående norrifrån, men passerar på utsi¬dan om den trekantiga reklampelare som står bara en meter från körbanan. Mannen går fram till Dekorimas stora skylt¬fönster och tittar en kort stund på färghandelns utställda va¬ror. Sedan vänder han sig om. Martin ser hans gestalt av¬teckna sig mot det upplysta fönstret. Mannen står till väns¬ter om affärens port, fem–sex meter från hörnfönstret, med ansiktet mot biltrafiken. Han har höger hand i rockfickan.
Martins blickar dras till mannen. Martin ser att han tittar uppför och nedför Sveavägen. Han verkar uppmärksam på det som händer omkring honom. Martin tänker att mannen väntar på något. Kanske rör det sig om en knarkaffär.
En grupp män korsar Tunnelgatan norrut och passerar mannen. Martin noterar att de är ”runda under fötterna”. Strax efteråt går några flickor förbi platsen, de fortsätter sö¬derut mot Kungsgatan. Martins vänner kommer tillbaka till bilen och sätter sig i baksätet. ”Kolla den där kufen”, säger Martin och pekar på mannen som står med ryggen mot skyltfönstret. ”Han väntar på något.”
Stoppljusen i korsningen slår om för tredje, kanske fjärde gången. Eva står kvar vid bankomaten, det krånglar med ut¬taget och hon måste knappa om sin kod.
Martin ser ett par komma gående arm i arm. Det är en man och en kvinna. De kommer norrifrån och passerar också reklampelaren om utsidan, nära vägbanan. Ett par steg till och de går förbi mannen i fönstret. Strax därefter släpper paret armkroken om varandra, och hon går något steg före honom. Martin tittar rakt på dem. Plötsligt tar mannen vid fönstret några steg mot paret. Martin säger högt till sina vänner i baksätet: ”Nu jävlar snor han hand¬väskan av kärringen!”
Mannen är snabbt ifatt. Han greppar tag i mannen fram¬för sig, med vänster hand på vänster axel. Han drar honom åt sig, samtidigt som han tar upp höger hand ur fickan. I handen har han en revolver. Med böjd arm skjuter han två gånger på nära håll. Han kramar avtryckaren i snabb följd. Martin ser båda mynningsflammorna. De tycks gå rakt in i offrets rygg. Smällarna är kraftiga.
”Han skjuter ju”, ropar Martin. Vännerna i baksätet för¬söker titta. Där ute står Eva kvar vid bankomaten. Hon rea¬gerar för knallarna men förstår inte vad det är.
Martin ser den skjutne mannen kastas framåt av den kraftiga träffen i ryggen. Kvinnan reagerar vid den första smällen och börjar vända sig om. Hon vrider kroppen åt vänster. Hon tittar ned mot mannen som ligger på gatan. Handfallen, stirrande. Martin tycker att det verkar som om hon inte begriper vad som har hänt. Mördaren – Martin förstår att ingen kan ha överlevt ett attentat som detta – sänker armen och stoppar ned revolvern i fickan. Han tar några steg framåt och rundar nästan kvinnan på ”utsidan”, mot körbanan. Han vänder sig om och tittar på sitt offer. Se¬dan börjar han gå tillbaka. Kvinnan tar ett steg mot mannen som ligger på gatan. Hon knäböjer framför honom. Mörda¬ren går runt paret och promenerar lugnt därifrån. Efter en stund börjar han jogga lätt. Han springer bort i gränden, mot trapporna i slutet av Tunnelgatan. Han tar den vänstra trappan och på krönet försvinner han ur Martins synfält.

2. Mordet

När statsminister Olof Palme mördades kvällen den 28 februari 1986 i korsningen Sveavägen–Tunnelga¬tan i centrala Stockholm fanns ett fyrtiotal människor i när¬heten. Cirka 25 av dem har gjort iakttagelser kring mordet. Ändå är Martin den enda person som såg hela händelseför¬loppet – från det att mördaren kommer till platsen till det att han springer bort i gränden efter att ha skjutit Olof Palme.
Ytterligare en person såg själva mordet – det är vittnet B som promenerar bakom Olof och Lisbet Palme. Några and¬ra personer såg delar av händelsen. De vände blicken mot mordplatsen när de hörde det första skottet, och sett rökpuffen från det andra skottet. Men bara Martin såg hela händelsen. Han hade dessutom koncentrationen riktad mot de tre huvudpersonerna från det ögonblick mördaren börjar agera – när denne lämnar sin plats vid Dekorimas fönster och stegar fram mot Olof Palme. Martin anses av polis och åklagare vara det viktigaste vittnet i hela utred¬ningen. Hans skärpta eftertänksamhet har ökat trovärdig¬heten i uppgifterna. Men i alla vittnesmål från en brotts¬plats finns en inbyggd osäkerhet: vittnet kan minnas fel, vittnet kan omedvetet efterkonstruera saker som han eller hon tror sig ha sett. Någon absolut sanning kan inget vittne presentera. Det bör läsaren ha i minnet.
Martins vittnesmål, som jag nu återger det, ger på flera punkter en annan bild av mordet än den som tidigare var känd. Han har alltså inte – med undantag av en knapphän¬dig intervju i en kvällstidning – berättat offentligt vad han sett. Polisen har förstås hört honom. Det första riktiga för¬höret hölls en dryg vecka efter mordet. Han hördes tre gånger av olika polismän, i sammanlagt ett par–tre tim¬mar. Han frågades också noggrant ut i samband med en rekonstruktion på mordplatsen. Åklagarna anser att polisens förhör är väl genomförda. För mig krävdes det dock sam¬manlagt åtta timmars samtal vid tre olika tillfällen med Martin innan jag fått höra alla hans detaljer kring mordet. Polisen har missat väsentliga delar i hans berättelse.
Ty vad är det egentligen Martin ser? Hans iakttagelser måste sättas in i ett perspektiv. Låt mig berätta vad som händer tidigare under kvällen. Olof och Lisbet Palme läm¬nar bostaden på Västerlånggatan 31 i Gamla stan klockan 20.40. Statsministerparet är obevakat – livvakterna hade hemförlovats av Olof Palme redan klockan 10.45 på förmid¬dagen. Makarna Palme skall gå på bio med sonen Mårten och dennes flickvän Ingrid. De kryssar sig fram i gränderna i Gamla stan till tunnelbanestationen, varifrån de åker tre stationer norrut till Rådmansgatans T-banestation. De går sedan ett kvarter söderut till biografen Grand på Sveavä¬gen. Olof Palme ställer sig i biljettkön och får två biljetter på åttonde bänk. Sonen och flickvännen har förbeställda bil¬jetter och sitter på annan plats. 206 av biografens 262 plat¬ser är besatta. Filmen, ”Bröderna Mozart” av Suzanne Os¬ten, börjar klockan 21.15 och är slut 23.04.
Cirka tio minuter över elva på kvällen är Olof och Lisbet Palme ute på gatan igen. Två minuter senare skiljs de från Mårten och Ingrid i korsningen Sveavägen–Kammakargatan. Paret promenerar sedan söderut på Sveavägens västra sida. Vid nästa korsning, med Adolf Fredriks kyrkogata, sneddar de över gatan. Lisbet Palme vill titta i butiken Saris skyltfönster, på andra sidan av Sveavägen. Därefter går ma¬karna Palme de resterande 150 metrarna till korsningen med Tunnelgatan, där Olof Palme skjuts till döds. Klockan är då 23.21.
Martin har ställt sin bil vid trottoarkanten på Tunnelga¬tan redan tre–fyra minuter före mordet. Denna tidrymd kan han uppskatta med hjälp av två stödpunkter: Dels den tid det tar för hans två vänner att knappa ut pengar från bankomaten och sedan sätta sig i bilen igen, dels att stopp¬ljusen vid gatukorsningen hinner slå om från grönt till rött och tillbaka flera gånger; det är ju Martin själv som orsakar omslagen. Han är uppmärksam på stoppljusen.
Nästan i samma ögonblick som Martin ställer bilen vid trottoarkanten kommer mördaren till gatukorsningen. Mannen står alltså i flera minuter och väntar på statsminis¬tern. Han kommer norrifrån, precis som makarna Palme. Det betyder att han med stor sannolikhet har skuggat dem från biografen. En av polisens teorier kring mordet – att en stor mördarliga skulle haft skyttar i förväg utplacerade i kvarteren kring biografen och att en av dem stod utposterad i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan – faller därmed.
Martin ser mördaren snedda över trottoaren. Han kom¬mer från utsidan av den trehörniga reklampelare som står cirka 12 meter från gatukorsningen. Pelaren står mycket nä¬ra körbanan, och man kan tänka sig två förklaringar till att mördaren går så långt ut i gatan: Antingen har han just sneddat över Sveavägen och därmed skuggat makarna Pal¬me den sista biten från andra sidan gatan; eller så har han valt att gå långt ut på trottoaren för att undvika att bli sedd av förbipasserande.
Mördaren ställer sig för att invänta makarna Palme vid Dekoreras fönster på en plats mellan affärens ingång och porten till Sveavägen 42. Det är 6–7 meter från hörnfönst¬ret, där alla andra beskrivningar placerar mannen. Skill¬naden är betydelsefull: Från mördarens plats vid fönstret finns inga möjligheter att se in i den gränd (Tunnelgatans första stycke) längs vilken mördaren sedan flyr. Denna flyktväg har ansetts idealisk, eftersom den omöjliggör för¬följande med bil. Gränden börjar med en 89 trappsteg brant trappa. För att se in i gränden och på så sätt kunna bedöma dess lämplighet som flyktväg måste man gå fram till hörnet. Det gjorde inte mördaren.
Först efter några minuter kommer paret Palme till det som skall bli mordplatsen. De har fördröjts av att de tittat i skyltfönstret längre bort i kvarteret. Också de går på utsi¬dan av reklampelaren. Kanske går de långt ut i gatan för att undvika att möta den grupp män som Martin sett pas¬sera platsen något ”runda under fötterna” strax innan.
När paret Palme promenerar förbi mördaren går denne med beslutsamma steg fram mot Olof. Han når ikapp dem i jämnhöjd med Dekorimas hörnfönster. Han tar upp vap¬net ur höger ficka och lägger handen på Olofs vänstra axel och drar honom till sig innan han skjuter.
Två vittnen uppger att de såg att paret Palme ”hade kontakt” med mördaren strax innan Olof skjuts. Det är vittnet B, som tillhört den grupp män som strax innan pas¬serat platsen. Männen har varit på firmafest och B är nå¬got alkoholpåverkad, dock inte höggradigt berusad. Mer¬parten av den alkohol han förtärt har druckits före klockan 18 på kvällen, under en restaurangs ”happy hour” då drin¬karna sålts för halva priset. B är för övrigt en människa
som lever ett välordnat liv och inget ”fyllo”, som polisen orättvist döpte honom till i intemjargongen.
B har dock skilts från sina vänner lite längre upp på Svea¬vägen och vänt tillbaka. På så sätt hamnar han en bit bak¬om paret Palme och blir vittne till mordet. B uppger att mördaren ”håller om Olof”.
Det andra vittnet är taxichauffören D. Han tycker sig se att mördaren pratar med Olof och Lisbet innan skotten av¬lossas. D sitter i sin bil på Sveavägen riktning söderut och väntar på grönt ljus i korsningen. Han tittar på de tre perso¬nerna på trottoaren innan skotten faller, vänder sedan blicken från dem och tittar på dem igen efter att ha hört det första skottet.
Men Martins berättelse visar att vittnena B och D tolkar situationen fel. Det troliga är att de uppfattar mördarens hand på Olofs axel före mordet som en förtrolig gest. Att Martins version av händelsen sannolikt är den riktiga stärks av ett enkelt faktum: Han har, i motsats till de andra två vittnena, koncentrationen riktad mot mördaren och pa¬ret Palme. Att den koncentrerade blicken inte är en efterkonstruktion bevisas av hans kommentar till kamraterna i baksätet innan skotten avlossas: ”Nu jävlar snor han hand¬väskan av kärringen.”
Mördaren avlossar två skott – varken fler eller färre – mot paret Palme. Om detta är alla vittnen överens. Enligt den beskrivning som polisen gav efter händelsen, gick den första kulan genom Olof Palmes rygg och var omedelbart dödande. Den andra kulan träffade Lisbet, men gick mira¬kulöst nog endast genom hennes kappa och orsakade bara en svedd rand på hennes rygg.
Martin anser denna beskrivning av träffarna osannolik. Bägge skotten kommer i snabb följd och han ser bägge mynningsflammorna slå in mot Olofs rygg. Skottriktningen anser han vara mot ombyggnaden på den sydöstra si¬dan av Sveavägen–Tunnelgatan, där en T-banenedgång ligger. Mördaren skjuter alltså snett ”inåt vänster” i förhål¬lande till Sveavägens södra längdriktning. Martin menar att det är fullständigt omöjligt att den andra kulan överhu¬vudtaget kan ha träffat Lisbet, eftersom hon står till höger om mördaren och Olof. Mördaren stegar ju fram bakom Olof och vrider honom åt vänster innan han skjuter.
Men det är mörkt ute och Martin sitter 40 meter från mordplatsen och på det avståndet kan skottvinklarna vara svåra att bedöma. Hans beskrivning av skotten skapar dock nya frågetecken kring de kulor som upphittas. Om kulorna skall jag skriva i ett senare kapitel.