Mannen som kom tillbaka

Presentation

Nu som tryckt bok!

Livia Pettersson, en nyligen pensionerad och ensamstående lärare från Västerås, hittas död i en park i Stockholm. På ren rutin informeras mordutredaren Elina Wiik vid Västeråspolisen om dödsfallet. Obduktionen visar att hjärtat hade stannat och fallet läggs till handlingarna.

Men när hennes enda son Dante Pettersson läser boutredningen efter mamman får han sitt livs chock. Inget han trott om moderns och sitt eget liv visar sig vara sant. Han säger upp sig från sitt eget lärarjobb och försvinner spårlöst från staden.

Tre år senare dyker en främmande man vid namn Edmund Korsberg upp i Sverige. Han är ute efter hämnd.

Mannen som kom tillbaka är en suggestiv kriminalroman om ett mörkt förflutet. Efter sju år är Thomas Kanger äntligen tillbaka med en ny deckare om den egensinniga polisen Elina Wiik.

Boken finns utgiven på förlaget med olika omslag som e-bok och här som tryckt bok (omslagsdesign Ninni Oljemark, omslagsfoto Staffan Ahlström).

Provläs

Visa kapitel

PROLOG

Arlanda flygplats, oktober 1973

1

”George!”
Mannen som hette George vände sig om, förvånad över att höra sitt förnamn. Där stod tre män, som han kände igen men inte omedelbart kunde placera. En av dem tog ett steg framåt och sträckte ut handen.
”Hej”, sa han på engelska. ”Kommer du ihåg oss? Vi sågs därnere!”
George nickade. ”Jo”, svarade han. ”Just det. Daniel, eller hur?”
”Dan”, sa mannen och log. De två andra männen log också men sa ingenting. ”Men vad gör du här?”
George stönade lite. Luftfärden hade varit skakig och han var inte van vid att flyga. Han mådde illa.
”Jag…” sa han, ”jag ska träffa Livia.”
”Livia!” utbrast mannen som hette Dan. ”Vår gamla reskamrat!” Och så knuffade han George lite i sidan. ”Vi anade nog att ni hade nåt ihop.”
George tittade sig omkring. ”Jag ser henne inte”, sa han. ”Jag skrev och sa att jag skulle komma, men…”
Dan tittade på sina två kamrater och sedan på George. ”Postgången fungerar inte alltid”, sa han. ”Det är nog bara det. Oroa dig inte.”
”Jag har en adress här”, sa George och tog upp en papperslapp. ”I en stad som heter Västerås. Hur tar man sig dit på bästa sätt?”
”Nu har du tur, George!”sa Dan. ”Vi ska faktiskt åt det hållet. Det blir en liten omväg för oss, men det är väl okej?” De sista orden var riktade till de två kamraterna. Sedan vände han sig mot George igen.
”Vet du”, sa han. ”Vi har bilen ute på parkeringen. Om du vill åka med så…?”
”Gärna”, sa George och skakade hand med de två andra männen.
”Jag minns er också”, sa han. Ingen av de bägge männen sa något.
”Då åker vi väl”, sa Dan.
”Jag måste bara ringa till min mamma”, sa George.
”Det kan du göra sen”, sa Dan. ”Ring henne från Livia!”
”Nej”, sa George. ”Jag lovade att ringa henne så snart jag landat.” Han såg sig om. ”En telefonautomat”, sa han och pekade. ”Kan ni vänta en stund?”
Dan tittade på sina kompanjoner. En av dem nickade.
George gick mot telefonautomaten men insåg att han inte hade några svenska mynt. Han frågade någon som såg ut som anställd om var ett växlingskontor kunde finnas. Efter en transaktion matade han mynt i telefonen. Samtalet blev kort men han berättade att allt hade gått bra och att han haft en osannolik tur att stöta på tre av Livias kamrater på flygplatsen. Modern frågade vilka de var och George talade om vad de hette, förnamnen mindes han. Hon sa att hon var orolig, men han svarade att allt skulle bli bra, nu var han i säkerhet. Sedan sa han att han måste lägga på, de väntade på honom och han ville inte irritera dem genom att dra ut på tiden. Han skulle ringa igen när han kom fram till Livia.
Innan han gick tillbaka till de tre männen stoppade han ett kuvert i brevlådan bredvid telefonkiosken. Det var ofrankerat men George trodde att det ändå skulle nå adressaten. Brevet hade han skrivit under flygresan. På kuvertet stod His majesty the king of Sweden, Stockholm.
Tillsammans gick de ut till parkeringsplatsen. ”Sitt där bak”, sa Dan till George och alla fyra intog sina platser. Dan var en stor man och fyllde förarsätet till bredden. Han klappade lite på ratten. ”Splitter ny”, sa han och lät stolt. ”En Volvo 164. Sex cylindrar.” Han vred om tändnyckeln och motorljudet spann fint. ”Det är en bra bit att åka”, sa han och tittade på George i backspegeln. ”Några timmar, så ta dig en lur”.
Men George kunde inte sova. Han tittade ut över höstlandskapet, så annorlunda från hemlandets. När de åkt i över en timme och solen gått ned frågade han om det var långt kvar till Västerås, ett namn han hade lite svårt att uttala. ”En bit till”, fick han till svar. Han tittade på vägskyltarna men såg aldrig stadens namn.
”Är vi på rätt väg?” frågade han. Dan nickade där framme vid ratten. De andra två var tysta.
De svängde av på en mindre väg och körde förbi flera hus innan de tog in på något som verkade vara en sidoväg, bort från bebyggelsen. Efter en stund stannade Dan i en skogsdunge ”Var är vi?” sa George och blev plötsligt rädd. Han såg en ljuskägla närma sig i mörkret.
”Ta det nu bara lugnt”, sa mannen som satt bredvid honom i baksätet. Han tog ett grepp om Georges arm och tryckte ned honom i sätet. Bildörren på Georges sida öppnades och ficklampan lyste honom rätt i ansiktet. En hand for ut och George hann se injektionssprutan. Men istället för att instinktivt rycka undan vred han sig framåt för att komma ut. Nålen träffade hans hals och gick av, samtidigt som glasampullen sprack och glaset trängde in vid sidan om adamsäpplet. Bakifrån hade mannen bredvid George lagt armarna om honom och höll honom kvar. George kände en varm vätska rinna ur honom medan han kämpade för att komma loss. Långsamt rann även krafterna ur honom.
Dan och den andre mannen i framsätet stod nu utanför bilen.
”Helvete” väste Dan. ”Det här var ju inte meningen. Helvete! Och titta så det ser ut! Hur ska jag förklara det här?”
Mannen med ficklampan lyste ned mot baksätet där George nu låg på sidan medan den andre torkade av blodet från handen. ”Lämna det åt oss”, sa den ene.
Dan skakade på huvudet i förnekelse. Ficklampans starka ljuskägla träffade hans ansikte och han höll upp armen som skydd.
”Gå nu”, sa rösten skarpt. ”Dela upp er. Ta er tillbaka på bästa sätt.”
”Men bilen då”, sa Dan.
”Den är förlorad”, sa ficklampsmannen. ”Gå. Gå nu.”


 
Stockholms central, många år senare

2

En man steg av tåget. Han hette Edmund Korsberg och den sista resan hade varit lång. Han hade farit från Nice vid franska Rivieran, stannat ett dygn i Marseille, ytterligare några dygn i Paris, bytt i Hamburg innan han nådde Köpenhamn. Där avvaktade han i tre dagar innan han tog det sista steget till slutstationen.
Hans resa hade varit längre än så. Nu återvände han och det var inte igår han for iväg. Förbered allt i detalj, så hade han tänkt, och det krävde eftertanke och därmed tid. Men nu förstod han att han bedragit sig. Man kunde inte förutse vad som skulle hända.
Edmund Korsberg stod kvar en stund på plattformen vid centralstationen och rättade till klädseln något. Allt bagage han hade var en rullväska av flygkabinsstorlek. Eftersom luften var ljum bestämde han sig för att gå, trots att det var flera kilometers promenad.
Ingen brydde sig det minsta om honom där han vandrade fram. Han var enkelt klädd och utseendet var tämligen alldagligt. En man i mängden. Han gick längs Vasagatan, Kungsgatan, Sveavägen, Odengatan och bort till den stadsdel som en gång döptes till Sibirien, så långt man för hundra år sedan kunde komma i Stockholms norra utkanter. Framför en port på Roslagsgatan tog han fram en nyckel och tanken slog honom att låset kanske hade bytts sedan han var där senast. Men dörren öppnade sig villigt och han klev in. Hissen lyfte honom högst upp i huset.
Den lilla ettrumslägenheten såg exakt likadan ut som när han lämnat den. Lukten var instängd, en blandning av damm och avlopp. Han öppnade det enda fönstret och spolade i handfat och toalett, där vattnet i rörkrökarna torkat ut för länge sedan. Därefter vände han på madrassen och bäddade med lakan som låg prydligt hopvikta i garderoben i hallen.
Han lade sig ned på sängen med benen i kors och tittade upp mot taket. Edmund Korsberg skulle ge sig själv någon dags vila. Sedan skulle han skrida till verket.

 
DEL I

Västerås polishus, 2014

3

Telefonen ringde i Elina Wiiks tjänsterum. Hon lyfte den och sa sitt namn. Sedan lyssnade hon och ställde några stickfrågor innan hon lade på luren. Hon reste sig upp, gick ut i korridoren och öppnade en dörr efter en kort knackning några rum bort.
”Henrik, har du tid?” Henrik Svalberg lade ifrån sig det papper han höll i handen på skrivbordet och tittade upp mot sin chef.
”Det ringde en inspektör från Stockholm”, sa Elina utan att vänta på Svalbergs svar. ”Man har hittat en död kvinna i Vanadislunden. Hon heter…” Elina tittade ned i sina anteckningar. ”Livia Pettersson. Hon är från Västerås, det är därför dom ringde oss.”
”Var ligger Vanadislunden?”
”I norra Stockholm. Ut mot Roslagstull, om du vet var den ligger.”
”Hur dog hon?”
”Dom vet inte ännu”, sa Elina. ”Ingen tycks ha sett hur hon hamnade där, så det blir en sak för rättsmedicin.”
”Annans handaverkan?”
”Vi får se.”
”Jag antar att Stockholm fixar det tekniska och med obduktionen”, sa Svalberg.
Elina nickade. ”Det finns visst en son i Västerås”, sa hon. ”Jag har lovat att kontakta honom. Kan du ta reda på var han befinner sig? Och åka med när det är dags? Jag vill bara veta lite mer först.”
Svalberg sträckte fram handen och tog emot anteckningen med Livia Petterssons personnummer.

Redan tidig eftermiddag fick Elina svar. ”Ingen tvekan”, sa rättsläkaren. ”En hjärtattack. Vill du att jag förklarar varför jag är tvärsäker?”
”Det behövs inte”, sa Elina och tackade.
Hon bad Svalberg komma in. ”Han heter också Pettersson”, sa han innan hon hann säga något. ”Sonen, alltså. Och den enda anhörig som jag kunde hitta. Dante Pettersson. 40 år.”
”Det var en hjärtattack”, sa Elina. ”Vet du var han är nu?”
”Jobbar på en skola.”
”Då åker vi väl”, sa Elina.
De hämtade en omärkt tjänstebil i polishusets garage. Henrik Svalberg satte sig vid ratten. ”Jag gjorde några slagningar på Livia Pettersson när jag ändå höll på”, sa han samtidigt som han svängde ut på Ringvägen. ”Född 1949. Lärare precis som sonen, men pensionerad sen ifjol. Bor på Bäckby. Änka. Maken dog för några år sen.”
Elina sa inget. Hur många gånger hade hon gjort det här förr? Sökt upp de närmast anhöriga för att berätta att något hänt. Något oåterkalleligt. Ordnat anletsdragen, försökt hitta exakt rätt tonläge, vara inkännande men inte för närgången, tagit emot deras första reaktioner. Svarat på deras frågor. Ställt egna frågor om det handlat om ett brott eller ett misstänkt brott. Sedan gå därifrån och försökt skaka av sig obehaget. Ibland gick det enkelt, ibland inte. Hon mindes den allra värsta gången. Det var när två ungdomar slagits ihjäl i en skog, ett kärlekspar. Hon lyckades gripa mördaren. Men flickans mor hämtade sig aldrig.
”Hade hon nåt ärende dit?” sa Svalberg när han parkerat och de klivit ur bilen. ”Till Stockholm alltså? Jag bara undrar, inte för att det spelar nån roll.”
”Sonen kanske vet”, sa Elina och ryckte på axlarna.
Dante Pettersson stod framför en klass på kanske trettio personer när Elina och Henrik Svalberg kom till lokalerna, hyrda av ett privatägt utbildningsbolag som sålde sina tjänster till kommunen. En glasvägg skiljde korridoren från klassrummet. Alla därinnanför var vuxna. På den vita tavlan bakom läraren var några verb uppskrivna, färdigböjda och redo att användas i elevernas nya liv. Elina tittade på honom. 1.80 lång, ungefär. Mörkhårig, rätt stark av rörelserna att döma. Hon undrade hur han skulle ta beskedet om moderns död.
Det var som om han kände att någon tittade på honom, efter bara några sekunder vände han sig mot dem. Elina nickade lite, för att bekräfta att det var honom de sökte. Han fortsatte en stund utan att de hörde vad han sa till sin klass, sedan kom han ut i korridoren. Elina presenterade sig med sin kriminalinspektörstitel. Svalberg sa bara sitt namn.
”Är det brådskande”, frågade Dante Pettersson. ”Vi har en kvart kvar av lektionen. Men jag kan förstås be dom göra några övningsuppgifter.”
Utan att vänta på svar stack han in huvudet genom dörren och gav sina elever några instruktioner. Sedan ledde han Elina och Svalberg in till ett litet kontorsrum med två stolar.
”Det gäller Livia Pettersson”, sa Elina när hon satt sig ned. ”Det är väl din mor?”
”Ja”, sa Dante Pettersson. ”Vad har hänt?”
Han tittade upp mot Svalberg, som stod snett bakom Elina.
”En kvinna hittades död i Stockholm i förmiddags”, sa Elina. ”Enligt ett körkort som hon hade i sin handväska är det din mor.”
Dante Petterssons blick fastnade på Elina. ”Död?” sa han. ”Vad…”
”Hon hade fått en hjärtattack”, sa Elina. ”Vi beklagar, verkligen. Men vi måste be dig identifiera henne.”
Mannen mitt emot henne satt tyst. Han var helt stilla, bortsett från vänster hand som trummade nervöst mot armstödet på stolen. ”Hon var ju helt frisk”, sa han utan att titta på de båda poliserna. ”Ska jag göra det nu?”
”Om du kan ta dig till Stockholm så snart som möjligt vore det bra”, sa Elina. ”Jag ska ge dig en adress till...” Hon undvek att säga bårhuset.
”Stockholm? Var nånstans?” sa Dante Pettersson.
Elina förstod att han frågade om var modern hade dött av sin hjärtattack, inte om var identifieringen skulle ske.
”I Vanadislunden. I norra Stockholm. Hon hade tydligen fallit ihop utan att nån såg det. När hon hittades var hon redan död.”
”Vad gjorde hon där?” frågade Dante.
”Vi vet inte”, sa Elina. ”Du kanske vet? Nån hon kände i närheten?”
Dante Pettersson skakade på huvudet. ”Hon har inte sagt nåt om att åka till Stockholm”, sa han.

Klockan hade hunnit bli kvart i fem. Det var dags att gå hem. Först skulle Mina hämtas. Dottern var förstaklassare och stannade på fritids efter skolans slut, inte långt från lägenheten på Lidmansvägen. På senare tid hade flickan velat gå hem själv, inte bli hämtad. ”Jag ska faktiskt fylla nio år”, hade hon sagt med den nyblivna åttaåringens självklara framtidstro. Vänta tills du börjar skolan igen i höst, hade hennes mamma svarat.
Elina plockade ihop lösa papper på skrivbordet, utan att sortera dem ordentligt. Livia Pettersson spökade i tankarna. Just när hon skulle gå ringde polisinspektören från Stockholm. Sonen Dante hade bekräftat att det var moderns lik som låg där på båren. Han hade varit mycket dämpad, sorgsen snarare än förkrossad eller chockad över hennes plötsliga och tydligen oväntade död. Dante hade blivit ombedd att gå igenom hennes handväska. Även om dödsfallet var så kallat naturligt fanns inga vittnen och man ville vara säker på att inget stulits från den avlidne.
”Och?” sa Elina.
”Han kunde förstås inte veta exakt vad mamman brukade ha i handväskan, men pengar, mobil, kontokort och sånt låg ju kvar.”
”Då är saken avslutad, antar jag.”
”Jo.”
Elina hörde att han tvekade lite. En polisiär tvekan, ett svag skiftning i tonfallet.
”Men?” frågade hon.
”Det är nog inget särskilt”, sa polisinspektören. ”Men Dante Pettersson hittade en nyckel som han inte kände igen.”
”Folk har väl nycklar till allt möjligt”, sa Elina. ”Garage, förråd, tvättstugan.”
”Jag säger bara att sonen reagerade. Då önskar jag inspektör Wiik en trevlig kväll.”
Elina tvekade en stund, sedan sökte hon reda på Dante Petterssons mobilnummer. Han svarade på andra signalen. Efter att återigen ha beklagat sorgen i vederbörlig ordning frågade hon om nyckeln.
”Den satt på hennes nyckelknippa”, sa Dante. ”Till ett patentlås.”
”En dörrnyckel”, alltså?”
”Ja, det var därför jag undrade lite. Hennes egen dörrnyckel känner jag igen, jag har en kopia och hennes nyckel fanns på samma knippa. Men det var inte bara det.”
”Vad då?” sa Elina.
”Det låg tre använda tågbiljetter till Stockholm i handväskan. Från de senaste två månaderna. Hon har inte nämnt ett ord om detta.”
”En kvinnas privatliv?” försökte Elina.
”Visst. Men så dör hon plötsligt.”
Elina var tyst.
”Det här känns inte bra”, sa Dante.
Innan Elina kopplade bort samtalet bad hon honom ringa igen om något dök upp. Sedan slog hon ett nytt nummer. Efter några omkopplingar kom hon fram till rättsläkaren.
”Du sa att du var säker på att det var en hjärtattack”, sa hon. ”Men kan man säga nåt mer?”
”Hur menar du?” motfrågade läkaren och suckade ljudligt.
”Jag vet inte”, sa Elina. ”Men varför, ungefär så. Var hjärtat förkalkat, eller nåt sånt. Vad hände?”
”Varför frågar du?”
Skit i det nu, tänkte Elina som började bli irriterad. Svara bara! Men hon höll tillbaka: ”Jag vill bara veta så mycket som möjligt”, sa hon.
”Det var som jag sa”, sa rättsläkaren. ”Bara självklarheter. Hjärtat slår tvärstopp. Hon kanske hade överansträngt sig tidigare, sånt kan påverka tidpunkten. Men vill du ha medicinska förklaringar så finns dom i protokollet.
”Jag vill att du tittar igen”, sa Elina. ”Hon var ute och gick i en park. Det låter väl inte särskilt ansträngande. Är detta nåt som ändå kan hända med tanke på … sjukdomsförloppet?”
”Titta efter vad?” Frågan hade en retorisk ton. Han suckade. ”Det här är min sista dag. Jag är stafettläkare. Inhyrd. Imorgon ska jag vara på ett nytt ställe. Och det finns fler objekt här som jag måste hinna med, så snart du och jag är klara.”
Elina sa inget. Hon väntade.
”Okej”, sa han. ”Jag fixar det. Jag ringer imorgon, från min nya arbetsplats.
”Man tackar ödmjukast”, sa Elina och lade på luren.
Hon tog sin vårjacka och gick ut ur polishuset. Medan hon promenerade bort mot Minas fritidshem där hon vistades efter nollklassens slut fylldes hon av en plötslig värme gentemot dottern. Varje kväll läste hon för henne, och det var hon och inte Mina som ville fortsätta med fler och fler böcker. Att ha henne tryckt intill sig var det bästa Elina visste. Mina var en avbild av henne, lång för sin ålder och med mörkt kort hår. Men hon hade sin pappas bruna ögon och hans lugna sätt. Elina hade förstås berättat om honom, Mina frågade också ibland, men verkade inte riktigt kunna ta till sig att han funnits på riktigt. Elina undrade ofta vad pappans död skulle betyda för Mina när hon blev äldre.

Samtalet kom sent nästa förmiddag. Men det var inte den manliga doktorn utan någon som uppenbarligen hade tagit över stafettpinnen på rättsläkarstationen.
”Jag heter Carina Skänke”, sa kvinnan och slösade sedan ingen tid. ”Livia Pettersson, du ville veta hur hon dog.”
”Ja”, sa Elina. ”Berätta gärna. Detaljerat.”
”Hon dog av brustet hjärta.”
Det var som om rättsläkare Skänke hört alla invändningar förr, för hon fortsatte utan att vänta på Elinas reaktion.
”Kvinnlig hjärtattack. Det är ingen romantisk myt, utan en realitet som mina manliga kolleger sällan ägnat en tanke. Det finns till och med ett namn på sjukdomen, takotsubo, och drabbar framför allt kvinnor som passerat klimakteriet. Kan framkallas av kärlekssorg.”
Ja, tänkte Elina och det svindlade till. Man kan dö. Alex, varför… Åren hade gått. Men hon behövde bara en liten knuff för att falla tillbaka. Det gjorde fysiskt ont. ”På riktigt?” sa hon och menade just så.
”Absolut, på riktigt”, svarade Carina Skänke. ”Dom har inga synliga tecken i förväg på artärer och kranskärl. Ingen förkalkning eller så. Men så händer nåt. En älskad dör plötsligt. Och då brister hjärtat.”
Hon tog en andningspaus före den medicinska förklaringen. ”Vänstra hjärtkammaren förstoras som en ballong och utloppet smalnar av”, fortsatte hon. ”Pumpen slutar funka. I allvarliga fall dör man. Om man är kvinna, alltså. Män drabbas inte av sånt här. Fast dom har sina egna plågor, förstås.”
”Men vad är det egentligen som händer”, sa Elina i ett försök att förstå.
”Vänstra kammaren är mera känslig för adrenalin. Det är adrenalinet som blåser upp hjärtkammaren.”
”Som vid löpning?”
”Ja och nej. Överansträngning där hjärtat helt enkelt inte orkar är egentligen en annan sak. Adrenalin är mera ett stresshormon. Men stress i kombination med hård ansträngning är förstås en tänkbar kombination.”
”Men i just det här fallet?” sa Elina utan att riktigt få ihop det.
”Nånting har drabbat henne. Det är vad jag tror. En känslomässig chock som orsakat de här skadorna.”
”Där i Vanadislunden?”
”Ja, eller strax innan. Plötsligt händer det. Det går hål på hjärtat. Det brister.”
”Din kollega såg inte det här”, sa Elina skeptiskt.
”Män”, sa Carina Skänke och utvecklade inte tankegången mer än så. Så lade hon till: ”Jag har inte bara tittat på hjärtat. Jag har också mätt halterna av adrenalin och noradrenalin i blodet. De är onormalt höga. Det bekräftar min hypotes.”

Dante Pettersson kom till polishuset på Västgötegatan i Västerås en timme senare. Han slog sig ned på besöksstolen i Elinas rum. Han var hålögd.
”Hur mår du?” frågade Elina.
”Sådär”, svarade han. ”Man börjar grubbla. Om jag borde ha upptäckt nåt, sett nåt tecken.”
”Träffades ni ofta?”
Han ryckte på axlarna. ”Varje vecka kanske, men om det är ofta vet jag inte… Varför vill du prata med mig? Är det nåt som ska redas ut?”
Elina berättade vad rättsläkaren hade sagt. ”Vad kan ha hänt henne?” frågade hon sedan.
Dante Pettersson såg brydd ut. ”Inget alls, vad jag vet. Till mig sa hon ingenting. Emotionell chock, vad det så läkaren sa? Obegripligt.”
”Kan nåt ha hänt utan att hon berättat?”
”Hon hade sitt liv och jag mitt”, sa han. ”Men nåt skulle jag väl ha märkt. Hon var som vanligt. Jag träffade henne förra söndan.”
”Fem dagar sen?” frågade Elina.
Han nickade jakande. ”Men varför är du intresserad? En hjärtattack är väl inte en polissak?”
”Nej”, sa Elina. ”Det är det inte. Jag vill bara vara säker.”
”På vad? Jag förstår inte.”
Elina visste inte riktigt vad hon skulle svara. ”Din pappa”, sa hon sedan utan att formulera en fråga.
”Han dog för fem år sen. Lungcancer, han rökte två paket om dan. Han var också lärare, precis som jag och min mamma. Han var sju år äldre än hon. Hann precis gå i pension. Erik hette han. Erik Pettersson.”
”Fanns det en ny man?”
”Det var nån för ett par år sen. Men inte nu, inte sen dess. I varje fall inte vad jag vet.”
”Nyckeln”, sa Elina efter en stund. ”Du hittade ju en nyckel till ett patentlås i hennes väska.”
”Ja”, sa Dante Pettersson. ”Jag har kvar den hemma, i mammas väska.”
”Kan den ha gått till… nån man i Stockholm?”
Dante Pettersson tittade länge på Elina. Han hade inget svar. Varken på det eller på varför Livia Petterssons hjärta hade brustit.