Låt det aldrig ta slut

Presentation

Det är en ovanligt varm sommar i Göteborg och en ung kvinna hittas mördad i en av stadens parker. Kommissarie Erik Winter misstänker ett samband med ett annat ouppklarat kvinnomord fem år tidigare. Steg för steg ser han hur spåren vävs samman, men Winter tycks ändå inte komma närmare en mördare. Han sätter nu sitt hopp till att gärningsmannen ska återvända till brottsplatsen.

Låt det aldrig ta slut är den fjärde romanen i Åke Edwardsons prisade serie om Erik Winter.

Provläs

Visa kapitel

1

DET STACK TILL I HÖGERFOTEN, under tårna. Hon hade gått försik¬tigt men bottnen var täckt av tång här, som ett högt tjockt gräs som rörde sig med strömmen, brunt, äckligt. Som döda blommor.
Nu stod hon på en liten sandbotten. Hon balanserade på ett ben och höll upp högerfoten och såg att det blödde, men bara lite. Det var inte första gången i sommar. Det hörde till.
Hon kom plötsligt att tänka på ett trångt klassrum där det lukta¬de sura kläder och... sura tankar, nästan. Regn mot rutan. Frågor på ett papper och raspet av pennor, svar som skulle vara glömda redan när skrivningen lämnades in. Nu var hon klar i alla fall. Hon var studeeent, fy faan va hon var bra. Och den här sommaren som aldrig tog slut. Låt det aaaldrig ta slut. Hon fick melodin i huvudet.
Såret skulle bara vara en liten rispa i kväll och inte kännas längre men hon skulle fortfarande känna värmen på huden, efter solen och saltet. Efter duschen. Innan kvällen började.
Hon simmade och plaskade med benen och vattnet var som en kaskad runt henne. En segelbåt gick för svag motor in i viken. Hon kunde se passagerarbåtarna, hon såg tre stycken därifrån. Allt folk som var på väg ner till södra skärgården. Hon flöt på rygg. Vattnet kändes inte längre, det var som att flyta i luften. Jag kan flyga, tänk¬te hon. Jag kan göra allt. Bli vad jag vill. Jag kan bli berömd. Fame. I wanna live forever.
Jag kan glömma.
Fortfarande sommar och sen skulle hon börja på läkarlinjen, men det var miljoner år dit, miljoner vattendroppar som smakade salt och sand när hon dök.
Vattnet var grönt och lite grumligt. Hon såg en skugga som kun¬de vara en fisk. Eller en grodman.
Hon skulle plugga ett år och sen skulle hon ta ett sabbatsår och pappa fick säga vad han ville. Han skulle säga att hon var bra på att planera ledigheter men hur skulle det bli med det andra?
Hon ville inte vara hemma.
Hon stannade under vattnet så länge hon vågade och tog sats och försökte flyga högt över ytan.
Hon simmade tillbaka till klipporna, gick försiktigt genom tången och hävde sig upp på stenen som sköt ut från ena klippan.
Det blödde lite från såret under stortån, men bara lite. Hon klättrade upp till filten, drog fram handduken ur kassen, torkade håret och drack lite vatten och satte sig på filten och blinkade bort några droppar saltvatten ur ögonen. Hon tog ett andetag, och ett till, ett djupt, fyllt av sol som nästan brände lungorna. Det blänkte på vattenytan som av fiskfjäll, som om tiotusen fiskar rörde sig där. Hon hörde svaga ljud från båtarna som rörde sig i alla riktningar. Några försvann mot horisonten, tunnades ut. Himlen var nästan vit vid horisonten, men det fanns inga moln någonstans. Hon la sig på rygg. En vattendroppe från hårfästet rann utefter hennes kind och hon kände smaken på läpparna. Hon blundade redan. Allt var rött och gult i hennes huvud nu. Hon hörde fragment av röster från folk runt om, halva ord, skärvan av ett skratt som blänkte till som vattenytan i solen.
Hon orkade inte läsa. Hon ville inte göra någonting, bara ligga där så länge det gick. Göra ingenting, bara leva för alltid.

Solen stod i ögonhöjd när hon rafsade ihop grejorna och klättrade över berget och ner genom den lilla ravinen till cykelstället. Hon kände sig nästan snurrig i huvudet. Det brände på axlarna fast hon hade smort in sig. Det brände på kinderna men det var inte för mycket. I kväll skulle det ha lagt sig, som sjunkit in. Det skulle se bra ut i belysningen på uteserveringen. Oh la la.
Hon började glömma.
Hon cyklade förbi båthamnen, kryssade genom folkhopen som
strömmade från skärgårdsbåtarna till bussarna och spårvagnarna. Tusen cyklister kryssade sig fram. Alla skulle hem samtidigt, som om alla hade samma vanor. Det kanske vi har, tänkte hon. Det blir så på sommaren. Allt blir enklare. Sola, bada, duscha, festa. Bada, sola, duscha, festa. Duscha, sola, bada, festa. Hon stannade och parkerade cykeln och ställde sig i glasskön och köpte en bägare med två kulor: himmelsk röra och gammaldags vanilj. Glassen började genast rinna men det hade varit värre med en strut. En kvinna bredvid henne sa att det var trettitre grader. Trettitre grader klockan sex. En ska inte klaga, sa mannen som stod till höger om kvinnan. Men ändå, sa kvinnan som kunde vara fyrtiofem, eller sextio. Det är torrt i markerna.
Jag skiter i markerna, tänkte hon när hon cyklade därifrån. Låt det här aldrig ta slut. Markerna kommer att få sitt i höst.
Det luktade hö vid fältet som sjönk ner i havsviken på andra si¬dan vägen. Hon fortsatte genom det lilla villaområdet, tog fart på cykelvägen utefter spårvagnsspåren och var hemma på tio minu¬ter. Fadern satt på verandan med ett glas som verkade innehålla whisky.
”Här kommer en rödbeta.”
Hon svarade inte.
”Fast hellre det än en purjolök.”
”Purjolök?”
”Det vita på purjon.”
”Jag går upp”, sa hon och gick uppför trappan. Det var whisky. Hon kände den tunga lukten.
”Jag tänder grillen om exakt tio minuter.”
”Vad blir det?”
”Spett på lax och marulk. Bland annat.”
”När äter vi?”
”Om exakt fyrtifem minuter.”
Hennes far drack och tittade bort. Isen klirrade. Hon tyckte om vin, eller en öl, aldrig whisky.

När hon gjorde sig i ordning hade solen redan sjunkit in under huden, färgen djupnat. Rummet låg i skugga, hon hade dragit för gardinerna och ljuset mattades men det luktade varmt och torrt, och gott från henne själv, från huden. Hon stod framför spegeln i bara trosorna. Brösten lyste vita som tänderna.
Nu doftade det av after sun-gelen hon just strukit på. Huden hade redan mjuknat i sötvattnet från duschen. Det var ett vackert ord. Sötvatten.
Fadern ropade nerifrån trädgården och precis då kände hon doften av den grillade fisken och precis då kände hon sig vansin¬nigt hungrig. Vansinnigt. Och törstig.

Elins tänder blänkte på andra sidan bordet.
”Vad gör du i morgon?”
”Solar och badar.”
”Ska vi ha en till?”
”Jag tror inte det. Den här snurrade till”, sa hon och nickade mot ölglaset på bordet.
”Du har verkligen blivit brun”, sa Elin.
”Tack”
”Och håret har blivit vitt.”
”Jag vet inte om jag ska tacka för det.”
”Det är ju skitsnyggt.”
”Tack då.”
”Jag tror jag vill ha en öl till”, sa Elin. ”Man är törstig hela tiden.” Hon reste sig. ”Bäst att gå in själv. Dom hinner aldrig ut hit till kanten.”
De satt i uteserveringens bortre vänstra hörn, det fanns en liten återvändsgränd bakom dem.
”Du är nöjd alltså?”
Hon nickade. Elin började gå mot baren, hon såg henne kryssa mellan borden så som hon själv kryssat mellan några maneter tidi¬gare i dag ute vid Saltholmen.
”Förresten”, ropade hon, ”jag tar en liten.”
De satt kvar, länge. Värmen låg mellan husen, den hade sakta sänkt sig ner till gatan.
”Det måste vara lika varmt än”, sa Elin. ”Ingen sol men lika varmt”
Hon nickade utan att svara.
”Kvällarna är egentligen det bästa med varma somrar i stan”, sa Elin. ”Summer in the city.”
Hon nickade igen.
'Värst vad du blev talför.”
”Jag blev bara så himla trött.”
”Klockan är ju bara lite över tolv.”
”Jag vet. Det måste vara solen.”
”Själv har man slavat bakom en kassaapparat hela dan.”
”Det är din lediga dag i morgon.”
”Just därför måste det bli lite paarty.” Hon upprepade det: Paaarty.
”Jag vet inte, Elin.”
”Herregud. När jag sa det där om vitt hår menade jag det inte bokstavligen. Vitt hår behöver inte betyda sjutti plus. Herregud! Nu gäspar du igen.”
”Jag vet. Förlåt.”
”Hur blir det då?”
”I kväll? Eller i natt?”
”Nej, jag menar förstås en kväll i november 2003.”
”Jag vet inte...”
”Ska jag behöva gå själv till klubben?”
”Nej”, svarade hon, ”för här kommer gänget.”
Det var gänget. Tre killar och två tjejer och hon kände att det var perfekt timing eftersom hon inte ville partaja hela natten. Det måste vara solen. En maxad överdos sol. Och nu behövde hon inte gå med för Elins skull.
”Nu behöver du inte hänga med för min skull”, sa Elin.
”Vadå?” sa en av killarna.
”Det är sussdags här”, sa Elin och nickade mot henne och log.
”Jag blev bara så himla trött, bara sådär”, sa hon.
”Men åk hem och lägg dig då”, sa killen. ”Ska jag ringa efter färd¬tjänst?”
Hon räckte ut tungan. Han skrattade.
”Jag går.”
”Går?”
”Ja, går. En bit.”
”Det är ju långt. Och sista vagnen har väl gått.”
”Nattbussen. Jag kanske tar en taxi sista biten.”
”Ta en direkt”, sa Elin.
”Vadå. Menar du att... tja, vad menar du?”
”Att man inte ska gå ensam på stan.”
Hon såg sig om.
”Ensam? Hela stan vimlar ju av folk.” Hon såg sig om igen. ”Folk i vår ålder, dessutom.”
”Du gör som du vill”, sa Elin.
”Ska vi gå?” sa någon i gänget.
De reste sig.
”Elva i morron då?” sa Elin.
”Orkar du upp till dess?”
”När det gäller solbränna orkar jag.”
”Du vet var jag ligger”, sa hon och sa hej och började gå söderut.
”Vila i frid”, sa en av killarna.
”Det där var jävligt dumt sagt”, sa Elin.

Hon tvekade vid taxistationen. Plötsligt kände hon sig piggare, som om promenaden hade satt igång en reservmotor i henne eller nåt. Hon tvekade. Tittade mot parken. Det var lika mycket folk här som nere vid uteserveringarna, nästan fler. Allt var upplyst, träden och buskarna blänkte i en skarp färg, det såg ut som om den målats på bladen. Det kom en skön svalka därbortifrån, hon kunde känna den. Det luktade gott. Och svalkan. Hon kunde korsa parken rätt över och komma ut på gatan bakom. Det var tusen pers runt om, överallt. Hon hörde musik från serveringen som låg till höger på andra sidan dammen. Det var bara hundra meter dit.
Något drog i henne, från parken. Hon stod på gräset. Det lukta¬de ännu godare där. Hon hörde röster överallt, som på stranden i dag. När hon blundade hörde hon fragment av rösterna, skärvor. Det var inte rött och gult i huvudet nu, mer grönt, och kanske lite gult. Hon öppnade ögonen igen och sneddade över gräsmattan. Folk överallt. Röster överallt. Hon gick in under några träd och kunde se gatan där bakom. Kanske tjugo meter.
Hon kände sig plötsligt vaken, riktigt vaken, som på morgonen efter en lång sömn och frukost och allt det där.
Det prasslade i träden ovanför. Stigen var mer som en dunge. Hon såg gatlyktorna. Det ljusnade igen, himlen var blåare än för en timme sedan. Klockan var inte mycket över ett. Det prasslade, rass¬lade. Hon hörde bilar, ett skratt. Hon funderade redan på när den första taxibilen skulle komma glidande ute på gatan.
Det rasslade till till höger, en skugga i ögonvrån, kanske. Hon hörde något, en fågel. Ett skratt på andra sidan. En buske rörde sig av en plötslig vindpust.
Snart skulle hon snedda den sista biten och vara ute på andra sidan. Där skulle det vara folk precis överallt och hon var inte rädd och det fanns ingen anledning till det heller. Det var nästan så att hon ville skratta åt det. Det vara bara ett par steg kvar.

2

HON HADE DOMNAT, somnat in i medvetslöshet, vaknat till liv. Kommit hem. Solen var redan het, det kunde vara tidig förmiddag. Hon hade gått över berget med ansiktet nedåtvänt, så att ingen skulle kunna se vad hon hade varit med om, vad hon hade GJORT. Vad någon annan hade gjort med henne.
Rummet såg ut som förr men ingenting skulle någonsin bli som förr.
Hon slet av sig kläderna, SLET av sig kläderna, och slängde allt i tvättmaskinen utan att titta och körde igång programmet. Vatten¬bruset var en tröst.
Hon ställde sig under duschen och tvättade sig UNDER huden, kändes det som. Länge stod hon och gned kroppen och förstörde alla bevis medan tvättmaskinen slungade underkläderna fram och tillbaka, löste upp bevisen, fram och tillbaka, det fanns ingenting kvar när kriminalinspektörerna Fredrik Halders och Aneta Djanali från Länskriminalens spaningsrotel kom en timme senare, ing¬enting när teknikerna i polishuset på Ernst Fontells Plats till slut försökte finna något bland fibrer och trådar.

Spaningschefen Winter hade skickat ut dem, Erik Winter som miss¬tänkte serievåldtäkter varje gång. Och han hade haft rätt vid två tidigare tillfällen.
Aneta Djanali såg parken när de passerade, så mycket visste de: flickan hade sagt till sin pappa och mamma att det hade skett i par¬ken. Winter hade skickat ut folket. Aneta Djanali såg hunden. Inget att leka med. Inget var att leka med. Tre uniformerade poliser hängde vid parkeringsplatsen. Där stod kanske tio bilar.
”Tror du dom kollar bilarna?” sa Halders bakom ratten.
”Inte just nu, i alla fall.”
”Man får spel varje gång.”
”Spel?”
”Man blir tokig. Tjufem snutar med händerna i byxfickorna och den jäveln kanske smet direkt och glömde bilen och det är den som står där i mitten. Den gröna Mantran. Eller den svarta Volvon.”
”Dom är tre man, inte tjufem.”
Aneta såg hur en av poliserna tog upp ett anteckningsblock och började skriva av registreringsnumren.
”Dom börjar nu.”

Huset låg en bit in från gatan, bakom murar. Havet glänste på and¬ra sidan, bara några hundra meter bort. Halders kände doften av havet, såg vattnet, hörde måsarna, såg seglen, ett par färjor, en katamaran, oljecisterner, tre kranar i det döda varvet på andra sidan älven. En horisontlinje.
Huset var i femmiljonersklassen, men det fick inte påverka ho¬nom. Folk hade rätt att ha mer pengar än han. Det kunde vara ny¬byggt. Inspirerat av grekisk arkitektur. Det såg tammefan ut som en hel grekisk by.
Han torkade svetten ur pannan, kände den på ryggen under skjortan. Aneta såg sval ut. Måste vara nåt med generna eller nåt. Svart utanpå och sval inuti.
”Okej då”, sa han och ringde på dörrklockan som var liten, knappt synlig på den svagt gula putsen.
Dörren öppnades omedelbart, som om mannen därinnanför stått och väntat på signalen. Han var klädd i kortbyxor och skjorta, barfota, solbränd, kanske femtio, glasögon i tunna bågar, tunt hår som var längre i nacken, tunn hela han, tänkte Halders. Röda ögon. Rädda ögon. Något nytt hade kommit in i hans hem.
Verkligheten störtade in gånger två: först en våldtagen dotter och sen två civila snutar. Det ena följde alltid på det andra. Aldrig tänkt på det förr, tänkte Halders. Vi är dom ena som alltid följer på det andra, det goda efter det onda men för honom är det lika jävligt nu som då.
De presenterade sig.
Mannen som hette Kurt Bielke visade in dem.
”Jeanette är på sitt rum.”
”Ja.” Halders tittade uppför trappan. ”Det tar inte lång tid. Sen får hon åka till KK direkt.”
”KK?”
”Kvinnokliniken. På Östra.”
”Jag vet vad det betyder”, sa Kurt Bielke och drog handen över den höga pannan. ”Men måste hon åka dit?” Han vände sig till Aneta Djanali. "Hon vill inte själv.”
”Det är viktigt”, sa Aneta Djanali. Av flera olika anledningar, tänkte hon.
”Kan vi få prata lite med henne nu?” sa Halders.
”Ja... javisst”, sa Bielke och gjorde en rörelse mot trappan. Sedan blev han stående, som frusen, innan huvudet rörde sig igen. Han såg inte på dem. ”Det är häruppe.”
De gick uppför trappan och stannade utanför en stängd dörr. Aneta Djanali hörde sommarens ljud utanför. En sjöfågel skratta¬de högt och skrattet följdes av flera. De försvann bort över havsvi¬ken. En hund gav ifrån sig ett skall. En bil tutade. Ett barn ropade något med gäll röst.
Mannen knackade på dörren. Det kom inget svar och han knackade igen.
”Jeanette?”
De hörde en röst därinifrån men inga ord.
”Jeanette? Pol... polisen är här.”
Något ord därinifrån igen.
”Vi går in nu”, sa Halders.
”Ska jag vara med?” frågade mannen.
”Nej”, sa Halders och knackade själv på dörren och tryckte ner handtaget och dörren var öppen och de gick in.
Flickan satt på en säng i morgonrock. Det var så mörkt i rummet som det kunde bli, innanför de slutna persiennerna. Solen var all¬deles utanför och det starka ljuset försökte bryta in i rummet. Det är som om hon söker skydd från det i sängens ena hörn, tänkte Aneta Djanali. Hon trycker sig mot väggen. Jeanette heter hon, inte ”hon”. Hon har ett namn men plötsligt betyder det inget, ibland inte ens för dom själva när dom är offer.
Nu är det min tur att prata.
Aneta Djanali presenterade sig själv och Halders. Han nickade, sa ingenting, satte sig på skrivbordsstolen och såg på henne, nick¬ade vänligt.
Jeanettes ansikte doldes delvis under handduken som hon hade virat runt huvudet efter den långa duschen. Hon höll ihop morgonrocken i halsen med en smal hand. Anetas ögon hade vant sig vid halvdagern därinne nu och såg den sköra huden på flickans fingrar. Den var som uppblött.
Hon har stått i timmar i duschen. Det skulle jag gjort också.
Aneta Djanali ställde några små frågor, de minsta hon kunde komma på nu i början av det första förhöret. Svaren var ännu mindre, knappt möjliga att uppfatta. De fick sätta sig närmare men inte för nära. Jeanette berättade om parken. Ja, det hade varit sent. Nej, tidigt. Sent och tidigt. Hon hade varit ensam. Hon hade gått där förut. Många gånger, också på natten. Ensam? Ja, ensam då också.
Den här gången hade hon precis blivit ensam. Eller om det gått en stund. Hon hade varit på två olika ställen och hon sa vilka det var och Halders antecknade. Hon berättade vilka andra som varit med, åtminstone en stund.
De hade varit på studentfest, en liten. En fjärdedel av klassen. Det hade gått en månad nästan sedan studenten.
Aneta såg den vita mössan på byrån under fönstret. Den glödde självlysande i dunklet.
Aneta och Halders hade pratat om det i bilen dit. ”Det heter inte studenten”, hade Halders sagt. ”Det heter gymnasiekompetensen men det är också ett larvigt uttryck.”
”Varför det?” hade hon frågat.
”Kompetent för vad? Vad är dom kompetenta till?”
”Tog du själv... kompetensen, Fredrik?”
”Jag gick polisskolan, eller hur?”
”Javisst ja. Ett ögonblick fick jag för mig att du var privatist.”
”Polisprivatist?”
”Ja.”
”Inte utan att man känner sig som en sån ibland. En privat po¬lis.”
En liten studentfest. Aneta flyttade blicken från studentmössan till Jeanettes ansikte. Nitton år. Hon ville fråga om pojkvänner, men visste att det var bättre att vänta. Det viktiga nu var det kon¬kreta, de få frågorna om vad som hade hänt, när, hur, när, hur, när, hur. Fråga, lyssna, titta. Hon hade gjort det här tillräckligt många gånger för att veta att det viktigaste för henne som utredare var att se det hon kallade händelsen bakom händelsen. Att inte acceptera en berättelse direkt, bara rakt av. Offrets berättelse. Att redan nu fundera på den svåra frågan: Är det verkligen så? Var det verkligen så det gick till?
Hon bad Jeanette Bielke berätta om vad hon uppfattat av mannen som våldtagit henne.
Plötsligt sa Jeanette att hon ville åka till sjukhuset, hon ville ge¬nast åka dit. Aneta Djanali visste att det skulle komma, eller kanske redan borde ha kommit.
”Snart. En fråga till bara. En sekund.”
”Men jag vill åka NU.”
”Kan du inte säga något om den här mannen?”
”Jag kommer inte ihåg.”
”Var han lång?”
”Han var stor. Stark, eller om jag inte... våg... vil... vågade försö¬ka göra mig fri. Först försökte jag... men sen gick det inte.”
Hon hade börjat gråta. Hon drog i handduken och strök den över ögonen och den lossnade och föll ner och hennes blöta hår syntes, det låg som klistrat över huvudet.
”Han... hade bundit mig”, sa hon.
”Bundit dig?”
”Ja.”
”Hur?”
”Eller bundit... han hade en snara om hals... halsen på mig. Ar¬marna... sen...” Hon tog sig om halsen. Aneta Djanali såg det nu, en rodnad som ett smalt streck över halsen.
De utnyttjade chocken.
”Det var som ett koppel”, sa Jeanette. ”Det luktade inte hund men det var som ett koppel.” Hon tittade rakt på Aneta Djanali nu. ”Jag såg att det blänkte. Jag tror det.”
”Blänkte?”
”Det blänkte till från det där kopplet. Jag tror att det var det. Som om det satt nitar på eller nåt.”
Hon skakade till, harklade sig, skakade till igen. Aneta tittade på Fredrik som nickade.
”En sista fråga, Jeanette. Sa han nåt?”
”Han sa... nåt.”
”Vad sa han?”
”Jag hörde inte vad det var.”
”Men du hörde ord?”
”Ja...”
”Men inte vilket språk?”
”Det var inte som ett språk.”
”Hur menar du då? Inte som ett språk?”
”Det var som en ramsa... utan mening. Det var nåt han... rabbla¬de som jag inte kunde förstå.”
Aneta Djanali nickade, väntade. Jeanette tittade på henne.
”Han gjorde det tre gånger eller vad det var. Rabblade. Eller om det bara var en gång. Precis när han... när han...”
Måsarna skrattade utanför fönstret, de var tillbaka från havet. En bilmotor startade. Ett barn ropade igen. Jeanette gned handdu¬ken mot håret. Det var varmt och syrefattigt i rummet.
Aneta Djanali visste att Jeanette sagt allt hon kunde säga nu och det var mer än hög tid att hon fick komma till sjukhuset.
Hon såg att Fredrik reste sig. Allt hade följt normalgången: Våld¬täkt. Anmälan. Första förhör. Begäran om rättsintyg. Transport till kvinnokliniken.
Fy fan.
Visst var det en våldtäkt. Ingen fantasi.
Jeanette Bielke var på väg till Östra, Aneta Djanali och Halders kör¬de till parken där det hade hänt.
”Vad säger du om signalementet?”
Halders ryckte på axlarna.
”Stor. Stark. Mörk rock. Luktade inget särskilt. Beväpnad med strypkoppel. Rabblade ramsor. Eller sa nåt obegripligt bara.”
”Vilken medelsvensson som helst”, sa Halders.
”Verkar hon trovärdig, tycker du?”
”Ja.”
”Jag hade velat fråga mer.”
”Du fick ut vad du kunde få, nu.”
Aneta Djanali tittade ut på sommaren. Folk var lättklädda. De¬ras ansikten sken i kapp med solen. Himlen var blå och molnen fanns inte. Allt var glass och tunna kläder och ett lätt liv. Det fanns ingen motvind därute.
”Det är för jävligt.”
”Bara det inte är början”, sa Halders och såg på henne. ”Du vet vad jag menar.”
”Säg det inte.”
Halders tänkte på vad Jeanette sagt om mannens utseende, det hon nu kunnat se. Våldtäktsmannen. De fick vänta på undersökningen, men han var säker på att det var fråga om en våldtäkt.
De kunde aldrig vara säkra på utseende. Signalement var det svåraste. Sätt aldrig full tilltro till signalement, hade han sagt till alla som gitte lyssna. Ingenting behövde stämma med verkliga för¬hållanden. Samma person kunde variera i längd från 1,62 till 1,97 i vittnens ögon, och minne. Allt kunde variera.
Förra året hade de haft en galning som gick runt och slog ner folk bakifrån, inget synbart mönster mer än att han slog ner dom och snodde pengarna, men han hade en egenhet att presentera sig från sidan, det var väl mönstret då, han hade nån hälsning för att dra till sig uppmärksamheten och så small det.
Offren var rätt så eniga om en sak: han hade påmint om Ringa¬ren i Notre Dame; undersätsig, gravt kutryggig, skallig, släpade ena foten efter sig som om han höll på att sätta potäter...
När de sedan grep honom, på bar gärning faktiskt, visade det sig ju att han var 1.95 med tjockt krulligt hår och skulle kunnat platsa direkt som förste älskare i vilken såpa som helst.
Det berodde på så mycket. Vad man såg. Mörkret. Hur ljuset föll. Skräcken och rädslan. Framför allt skräcken.
Han svängde av och parkerade. Uniformerna var inte där längre. Området var avspärrat, två tekniker kröp på marken. En klunga barn stod utanför den bortre avspärrningen och viskade och titta¬de. Vuxna kom förbi och stannade och gick vidare.
”Hittat nåt?” ropade Halders och teknikerna tittade upp och se¬dan ner igen utan att svara. Halders hörde ett kort hundskall och såg hunden och föraren.
”Hittat nåt?” upprepade han till hundföraren.
”Zack fick upp nåt därborta men det försvann i vinden.”
”Eller upp i ett träd”, sa Halders och tittade uppåt.
”Var du med när vi tog den där jäveln förra året som försökte gömma sig i trädet?” sa hundföraren.
”Jag hörde talas om det.”
”Dom här träden är rena.”
”Hur kom han härifrån då?”
”Sprang, antar jag. Eller körde. Du får väl prata med teknikerna.”
”Ja.”
”Men det finns nog inga spår. Det är ju så jävla torrt.”
Halders såg sig om. Aneta Djanali tittade på teknikerna. Hund¬föraren stod kvar. Hans schäfer studerade Halders, sedan tekniker¬na. Halders såg sig om igen, gick ett par steg.
”Har du varit här förut?” sa han till hundföraren.
”Hur då? För nåt brott?”
”Jag snackar inte om ditt privatliv, Sören. Har du ryckt ut hit nån gång tidigare för en våldtäkt?”
”Till den här parken?”
”Ja. Och till den här platsen.”
Halders stod alldeles utanför den lilla inhägnaden, den såg fjantig ut, som ett verk av barnen som fanns kvar som åskådare. Till höger låg dammen. Det glimmade i rosa från flamingorna som stod där i vattenbrynet på ett ben.
Teknikerna kröp runt i ett buskage.
Bredvid stod två träd. Tre meter eller nåt dit. Lönnar? Det var som en passage mellan dem, tillräckligt bred för en människa att gå igenom. Innanför var det skuggigt. Ett stort stenblock bildade en grottliknande skreva bakom träden. Teknikerna rörde sig där¬inne nu, var på väg in i grottan.
En perfekt våldtäktsplats.
Gode gud, tänkte Halders. Han såg det nu. Det var ju HÄR.
Den asfalterade vägen gick tio meter därifrån men det kunde lika gärna vara hundra. Tusen. En mindre gata låg bortom parke¬ringsplatsen. En häck skilde bilarna från parken. Belysningen i parken var ett skämt. Han hade gått här hundra nätter och belys¬ningen var mer till hinder än till hjälp. De hade inte förbättrat den trots det som hänt här.
En perfekt plats. Det var som om skuggan mellan träden väntade.
Han hade inte snappat omedelbart.
”Den här platsen?” svarade hundföraren. Han såg sig omkring. ”Nää, jag tror inte det.” Han såg på Halders. ”Vadå?”
”Det har hänt förut”, sa Halders.
”Nu är jag inte med.”
”Det var ju här.” Halders såg på kollegan. ”Fan, Sören, det är ju samma plats. Det är samma STÄLLE.”
”Nu får du förklara.”
”Jobbade du inte i stan för fem år sen?”
”Jag kom för fyra år sen.”
”Men du känner väl till Beatrice-fallet?”
Hundföraren såg på Halders.
”Beatrice? Tjejen som blev mördad?”
”För fem år sen. Hon blev våldtagen först. Våldtagen och mör¬dad.”
”Jag känner till det... förstås. Jag läste ju om det då. Vi ha...”
”Det var här”, sa Halders.
”Här?”
”Det skedde här”, sa Halders till hundföraren och till Aneta Dja¬nali som dykt upp. ”Beatrice hittades här. Precis här. Hon låg inne i den där skrevan”, sa han och nickade mot platsen där teknikerna rörde sig fram och tillbaka. ”Mellan träden låg hon. Det är som en grotta därinne.”
Våldtagen och strypt med hundkoppel, tänkte han. Vi hittade inte kopplet men det var så.
Han såg hunden följa hans blick till grottan och tillbaka igen och den ryckte i kopplet och blev sedan lugn.