Kommunistjägarna

Presentation

När Kommunistjägarna gavs ut första gången 1990 avslöjade författarna Thomas Kanger och Jonas Gummesson hur socialdemokraterna i hemlighet hade kartlagt kommunister under flera årtionden, något som partiet hade förnekat i alla år. Boken visade hur verksamheten hade skötts av den gåtfulla organisationen ”Sapo”, som också samarbetade med den militära underrättelsetjänsten IB. Boken bygger till stor del på socialdemokraternas egna hemliga dokument och skapade sensation. Här berättas om en av de mest svårlösta gåtorna i vår samtidshistoria.

Provläs

Visa kapitel

»Vi behöver inte Säpo, vi har ju Sapo«

Detta är historien om vad som hände i folkhemmets källarvåning.
Flera gånger har dörren mot det som döljer sig därnere öppnats på glänt. Senast i valrörelsen 1988; då diskuterades återigen frågan om socialdemokraterna har haft en egen säkerhetstjänst, en sorts partipolis som bortom all demokratisk kontroll spionerat på människor med vänsterpolitiska åsikter. Denna gåtfulla organisation, kallad »Sapo«, skulle också ha uppträtt i andra skepnader: som företaget »Collector AB« under 50-talets slut, och sedan som den militära underrättelseorganisationen IB:s »03-enhet« under 60-talet. Diskussionen om »Sapo« blossade upp just då Ebbe Carlsson-affären rasade som värst. Det ryktades att Ebbe och hans kumpan Hans Holmér var »Sapos« stormtrupp.
Sanningen har dolts av de ansvariga socialdemokratiska politikerna och av mer än ett dussin statliga utredningar under alla år. När vi, efter närmare ett års undersökningsarbete, nu kan berätta hela historien är hemlighetsmakeriet kanske inte så svårt att förstå. Den handlar om maktfullkomlighet, åsiktskontroll av det egna folket och intriger på högsta nivå. Det som till en början var en ren partiangelägenhet i det tysta, utvecklades till ett organiserat samarbete med arbetsgivarna och med statens hemliga säkerhetsorganisationer. Mer än en gång har regeringsmakten stått på spel när motsättningarna kring inrikesspionaget blossat upp.
Begreppet »Sapo« blev känt i samband med den så kallade sjukhusaffären i Göteborg 1975. En anställd tjänsteman, Jan Lindqvist, anklagades för att registrera vänsteraktivister inom sjukhusförvaltningen i Göteborg och det spekulerades mycket om vem han arbetade för. Först utpekades rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, alltså Säpo. Det var också Säpo som fick klä skott i regeringens officiella version av händelserna.
Men det fanns många lösa trådar i affären som tycktes leda i en helt annan riktning. Ett par veckor efter det första avslöjandet om »sjukhusspionen« hölls ett upphetsat möte i Folkets hus i Göteborg. Justitieministern Lennart Geijer var där och försökte förklara Säpos roll i affären. Göran Johansson, socialdemokrat och lokal fackföreningsman inom Metall, ställde sig då upp i talarstolen och sade att »vi behöver inte Säpo, vi har ju Sapo«.
En journalist snappade upp uttalandet och vid Aftonbladet, där affären först avslöjats, försökte några reportrar få en förklaring till vad detta »Sapo« var för något. De sammanfattade vad de visste, men allt fortsatt arbete i saken stoppades av tidningens chefredaktör Gösta Sandberg. Journalisterna hade dragit slutsatsen att »Sapo« var socialdemokraternas Säpo, en hemlig polisorganisation i partiets tjänst som registrerade kommunister och annat vänsterfolk på arbetsplatserna.
Dåvarande partiordföranden och statsministern Olof Palme förnekade energiskt att en sådan organisation fanns. Ledande företrädare för partiet har sedan dess upprepat dementierna varje gång nya frågor om »Sapo« ställts. Så gjorde också utrikesministern och förre partisekreteraren Sten Andersson när allt detta återigen flöt upp till ytan sommaren 1988. Det skedde i radioprogrammet Kanalen:
»Vi har inget att dölja vad gäller åsiktsregistrering... Vi förde en hård strid mot kommunisterna - det gjorde vi med demokratiska medel.«
Sten Andersson passade på att anklaga de journalister som hävdade något annat för historielöshet. När vi, författarna till denna bok, på hösten 1988 bad partistyrelsen om tillstånd att få studera dess interna dokument i ämnet för att bättra på historiekunskaperna blev svaret dock nej.
Även statsminister Ingvar Carlsson gick in i debatten och förnekade att partiet någonsin bedrivit åsiktsregistrering av kommunister. Om någon partifunktionär deltagit i sådan verksamhet hade det varit »i egenskap av enskild person«. Ingvar Carlssons och Sten Anderssons dementier räckte för att få tyst på kritikerna. Bevis saknades och frågetecknen kring det mystiska »Sapo« med alla dess påstådda förgreningar kunde inte rätas ut.
Men visst fanns – och finns – »Sapo«, även om beskrivningen av organisationen som en direkt partipolitisk motsvarighet till Säpo förde tankarna i fel riktning.
Vad »Sapo« är för något och hur denna organisation var kopplad till både IB och »sjukhusspionen» i Göteborg skall vi berätta i denna bok. Vi stödjer oss på partiets egna dokument, som vi kan visa trots partistyrelsens nej. »Sapo« kan spåras ända tillbaka till åren efter andra världskriget och det är där vår skildring börjar.
Till dokumenten ger vi källhänvisningar. Det är tyvärr inte möjligt när det gäller alla de muntliga källor vi haft i detta arbete, eftersom många intervjuade personer bett oss att inte nämna deras namn.
Vi tackar alla de människor som hjälpt oss i arbetet med boken.


DEL I

Partiet och Sapo
1940–1957


1

»Partivänner!« inledde mannen vid skrivmaskinen sitt brev. Och så skrev han:
»För att partiledningen skall bli i tillfälle att bedöma kom¬munisternas inflytande i fackföreningarna har vi behov av att veta hur FCO-styrelserna på varje ort äro sammansatta politiskt. Vi hemställa därför till arbetarekommunernas styrelser att undersöka denna sak och meddela partistyrelsen de olika styrelseledamöternas politiska hemvist; ordf., sekr., kassören o.s.v. Insänd nedanstående formulär om möjligt före den 1 oktober.«
Brevet daterades till den 21 september 1945 och avslutades med »partihälsning« från den socialdemokratiska partistyrelsen. Längst ner skrev han sin namnteckning med ren och enkel skrivstil: Sven Andersson.
Sven Andersson, arbetargrabben från Göteborg, var bara 35 år gammal och nyutnämnd partisekreterare i Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti, förkortat SAP. Sedermera skulle han bli försvarsminister och utrikesminister i Sveriges regering. När han skrivit färdigt brevet såg han till att kopior skickades ut till var och en av partiets närmare 2 700 lokala organisationer; arbetarekommunerna.
Det han frågade efter var av central betydelse för den som ville kontrollera den fackliga rörelsen i Sverige. FCO stod för »fackliga centralorganisationen« och var en sammanslutning av arbetarnas alla fackföreningar på samma ort. De var Landsorganisationens lokala organisationer, idag kallade LO-sektioner. 1945 fanns det drygt 300 FCO runt om i landet.