Hjärtats detektiv : på spaning efter ett lyckligt slut

Presentation

Vem får mig på slutet? Så klagade Ingrid Bergman när filmklassikern Casablanca spelades in. När hon inte fick svar blev hon tvungen att agera ”mittemellan” med outgrundligt blanka ögon.

I Peppe Engbergs nyskrivna roman Hjärtats detektiv. På spaning efter ett lyckligt slut grubblar den misslyckade deckarförfattaren Victor Storm över kärlekens villkor. I en liten hamnstad på Mallorca slår han följe med Agatha Christies bortglömde hjälte Mr Parker Pyne, kallad Hjärtats detektiv. Tillsammans försöker de förstå skillnaden mellan ett lyckligt slut och ett lyckat slut på Casablancas kärlekshistoria. Det blir en vindlande berättelse där många människoöden och kärlekar korsar varandra.

Hjärtats detektiv publiceras denna vecka med länkar till internetbokhandlarna!

Provläs

Visa kapitel

Prolog

– You are in trouble, Mr Roberts?
– No not in trouble exactly.
– You are unhappy?
– I shouldn’t like to say that either. I’ve a great deal to be thankful for.
– We all have. But when we have to remind ourselves of the fact it is a bad sign.

Palma de Mallorca, vintern 1935: Eftermiddagssolen faller in genom platanernas kala kronor och Mr Parker Pyne kisar mot kvinnan, som frågar om hon får sätta sig vid hans bord.
Han ser sig hastigt omkring i den halvtomma lokalen, reser sig till hälften och gör en artig gest mot den lediga stolen mittemot.
– Por favor.
Kvinnan vinkar till sig en hovmästare och beställer kaffe. Hon tänder en cigarett, det är en tidsmarkör. Det är trettiotal och alla röker. Parker Pyne noterar att samtalen i lokalen tystnat och att männen följer hennes rörelser med blicken. Även pianisten längst in i lokalen tittar upp från sina svartvita tangenter.
– Ursäktar ni om jag fortsätter med min frukost, säger Parker Pyne på spanska. Salchichas fantastico!
Lammkorvarna är de bästa han ätit. Han vill gärna förklara att det måste bero på mängden timjan, men spanska är inte ett av de språk Parker Pyne behärskar. Han blir glad när samtalet glider över på hans eget modersmål. Nu har de redan pratat om korvarna, men även om den gynnsamma börskursen. Pianisten, som spelar en populär amerikansk schlagermelodi som de tror heter As time goes by. Om avslöjandet av de långa knivarnas natt på Hanselbauer Hotel i Bad Weissee utanför München och – förvånande nog för att vara Pyne – om Jean Battens ensamflygning från England till Australien.
Förvånande om det inte varit för fascinationen över statistiska data: Fjortontusenetthundrasextionio miles på fjorton dagar, tjugotvå timmar och tretton minuter!
– Mer beundransvärt än Charles Lindberghs lilla tripp över Atlanten, eller hur?
– Eller hur!
Eftersom de är främlingar för varandra har de inga hemligheter. De fnittrar otvunget över den förlöjligande beskrivningen av flygpionjärens insats. I nästa ögonblick förenas de i en känsla av skuld för att de pekar finger åt en redan slagen hjälte.
– Förfärligt, säger de i munnen på varandra och talar bekymrat om kidnappningen av Lindberghs femårige son.
– Hur kan man döda ett barn för pengar?
Ämnena avlöser varandra. Det underbara vädret, förstås.
– George Sands har verkligen rätt i att Mallorca är ett grönt Schweiz under Karibiens himmel med Orientens högtidlighet och tystnad.
– Särskilt så här på vintern.
I mer försiktiga formuleringar har de berört de dystra nyheterna från det spanska fastlandet. Ett ämne som faller efter att kvinnan kastat en orolig blick omkring sig. Bar Bosch är inte rätt ställe att prata politik på.
– Och vad lockar señor till Mallorca, frågar kvinnan istället med hög röst. James Parker Pyne överraskar sig själv. Han kan svara som han brukar göra på sina utlandsresor:
– I am merely a tourist, I am afraid.
På sätt och vis är även det sant. Här sitter en pensionerad statistiker, som nu på morgonen gått i land på en ö som enligt reklambroschyrerna ligger lika långt från Afrika som den europeiska kontinenten.
– Ön som alla engelsmän älskar.
Detta för att unna sig en välbehövlig semester.
Och ändå inte.
Kanske är det kvinnans ögon, möjligen vinet eller kanske gör Mr Parker Pyne här ett sista försök att bryta sig ur den historia han vet att någon redan riggat för honom. Oavsett vad: någonting får honom att besvara den främmande kvinnans fråga på det sätt han reserverat för en viss kategori medmänniskor: Människor som funderat över hans annons och därför söker upp honom på 17 Richmond Street:
– I am, if you like to put it that way, a heart specialist.
Konstigt nog verkar kvinnan inte förvånad över svaret.
Mannen mittemot henne är storväxt, för att inte säga fet. Hans kala huvud är tilltalande symmetriskt. De starka glasögonen förstärker godmodigheten i små plirande ögon. Det sägs att blotta åsynen av Mr Parker Pyne väcker en känsla av trygghet hos kvinnor.
– Jag vet, säger hon. A detective of the heart. Hjärtats detektiv, med uppdrag att återställa lycka i människors liv.
Mr Parker Pyne stelnar till. För att vinna tid torkar han sig om munnen med den vita servetten och återupplever smaken av en bit oliver som stannat i mungipan.
Han snurrar på sitt vinglas. Det överraskar honom fortfarande att så många människor utomlands vet vem han är. Hemma i England läser tusentals människor The Times varje dag. Trots det möter han sällan någon i London som känner till honom.
Utomlands, tänker han, läser människorna sina tidningar mera grundligt.
– Inte ens en liten radannons under ”Personligt” undgår dem.
Han möter hennes blick.
Vem är hon, denna långa och slanka kvinna som rör sig som en katt? Uppenbarligen är det ingen slump att hon sitter mittemot honom denna tidiga vintermorgon på ett café nära katedralen i Palma stad.
Ett café som heter Bar Bosch.
Liksom Parker Pyne tycks hon överväga sitt svar. Hon betraktar den skallige mannen medan hon blåser ut rök mellan sina röda läppar.
Så börjar hon berätta.
Det är en märklig historia om en man och en kvinna som bestämmer träff i en framtid, som aldrig infinner sig. När hon slutat har kvinnans blick förlorar sig i fjärran. Det är som om hon stannar upp i ett stormens öga mellan motstridiga känslor.
– Mittemellan.
Efter att kvinnan på Bar Bosch berättat sin historia säger hon:
– Tack för att du lyssnade. Jag vill bara att någon ska veta. Nu kommer jag alltid att vara den han vill att jag ska vara.
Därefter ursäktar hon sig. Hon är danslärarinna och är sen till den tangokurs för engelska turister. Kvinnan reser sig, ger honom ett litet paket i brunt omslagspapper och försvinner ut ur historien. När Parker Pyne öppnar paketet blir han förvånad. I handen håller han en nyutkommen bok av statistikern Andrej Kolmogorov, en bok han nyligen beställt från det tyska förlaget.
– Fantastico!
Hjärtats detektiv ser sig omkring och möter blickar från män i svarta läderrockar vid ett bord längre in i lokalen. Parker Pyne ber om notan och bokför kvittot under rubriken ”Ej debiterbara utlägg”. Senare, när han lämnat Mallorca, tänker han ofta på danslärarinnan. I hans drömmar smälter kvinnans sätt att se på honom samman med minnet av ett annat avsked: den outgrundligt tomma blick Miss Lemon ger Pyne när hon berättar att hon lämnar honom för Hercule Poirot.
Om detta är Mr Parker Pyne lyckligt okunnig om när han går ut på gatan. Han vet inte ens att han snart kommer att möta en vänlig taxichaufför. En taxichaufför som ska köra honom norrut till det vita hotell, med en utsikt som denna soliga morgon påminner om ett japanskt träsnitt.
Osv.

Den andra historien, prolog: En kvinna lämnar en man hon säger att hon älskar, men inte kan leva med. Hon säger att hon älskar lyckliga slut och att tiden kanske kan ändra på saker och ting. De bestämmer därför att de ska träffas igen efter ett år.
Om du fortfarande älskar mig då ska vi leva tillsammans, säger hon.
Ett år senare landar en man och en kvinna på Casablancas internationella flygplats. Hon kommer från New York via Paris och han från de baleariska öarna via Valencia.
De tar var sin röd petit taxi in mot Casablanca. Mannen väntar på deras mötesplats. Strax innan bomben exploderar går han tvärs över gatan för att köpa cigarrer.
Kvar blir drömmen om ett lyckligt slut.
Mittemellan.
Det sista som dör på skallerormen är stjärten, säger den övergivne mannen och ser ut över en vy som soliga dagar äger den utsökta vagheten hos ett japanskt träsnitt. Om det inte vore för att stillheten störs av det enerverande bullret från brandförsvarets pontonplan som övar vattenbombning över bukten.
Ungefär så.


Slutet på början

1
När du har gått till stranden

När du vänder dig om i dörren är dina ögon blanka som Ingrid Bergmans.
Du säger:
– Vi får fortsätta prata när jag kommer tillbaka.
Du har packat din svarta väska och gått till stranden. Jag sitter kvar vid min dator. Jag vet att jag har lovat skriva färdigt en annan text, men det du redan sagt får tankarna att röra sig i andra cirklar. Jag tänker på dig och jag tänker på Ingrid Bergmans blanka ögon.
– Kanske är det ett knep kvinnor tar till när ni inte vet vad ni vill? Eller när ni inte vill att vi andra ska veta att ni vet vad ni vill.
I filmen Casablanca har Ingrid Bergman anledning att dölja sina känslor.
– Casablanca börjar som en katastrof, skriver den svenska filmstjärnan i sina memoarer. Manus måste ändras på alla möjliga sätt. Ingen vet vart filmen är på väg och ingen vet hur den ska sluta, vilket knappast hjälper våra rolltolkningar... Hela tiden vill jag veta vem jag är kär i, Paul Henreid eller Humphrey Bogart.
Och regissören och manusförfattarna svarar:
– Vi vet inte riktigt, men vi går igenom den här scenen idag så får vi veta det i morgon. Du får spela det…mittemellan.
– Mittemellan.
Det är en grundbult i den här historien. Åtminstone i Victor Storms historia i historien. Så mycket har jag förstått: Han är en man som befinner i ett nålsöga mellan eufori och sorg.
– Mittemellan.
Därav den samhörighet Victor känner med Ingrid Bergman. Åtminstone med Ingrid Bergman i rollen som Ilsa Laszlo Lund i filmen Casablanca.
Besatt är kanske ett bättre ord.
– Besatt är man om man reciterar utantill ur en död filmstjärnas memoarer, innan man presenterat sig själv.
Och det kommer mer:
– Ingrid Bergman plågats av kluven kärlek ända sedan genombrottet i Bränningar 1934. Efter ett dussintals filmer kan man säga att det är hennes specialitet. Hennes lärare Olof Molander blir upprörd när hon hoppar av Dramatens elevskola redan efter två terminer. Men på en punkt har hon redan tillägnat sig allt hon behöver kunna. Hon har skaffat sig en metod att göra sina rolltolkningar trovärdiga: hon blir förälskad.
Bergmans första man, Petter Lindström, konstaterar att hon är som bäst när hon är kär i sin motspelare. Gary Cooper spelar mot Bergman i Klockan klämtar för dig och Högt spel i Saratuga och han sammanfattar villkoren för den bergmanska kärleken:
– I hela mitt liv har jag aldrig träffat någon som varit så förälskad i mig som Ingrid. Dagen efter att filminspelningen avslutats svarar hon inte ens i telefon.
Victor Storm skrattar förtjust. Han verkar uppskatta sin egen analys. Övertygad om att han just förklarar varför Casablanca är en katastrof för Ingrid Bergman: I sina memoarer klagar hon över att de manliga manusförfattarna inte vet hur Casablanca ska sluta. Hon är frustrerad över att känslomässigt tvingas spela mittemellan Humphrey Bogarts rollfigur Rick Blaine, och sin man Victor Laszlo spelad av Paul Heinred.
– Hon vill veta vem som får henne på slutet.
Ingrid Bergman säger:
– Det var löjligt. Alldeles förskräckligt. Det är skillnad på att vara kär och känna medlidande med någon. ”There is a little bit of a difference in acting towards a man that you love and another man for whom you may just feel pity or affection”.
– Där har vi en grundbult i historien, hör jag Victor Storm säga. För att försäkra sig om att jag förstår, upprepar han:
– Jag, Victor Storm, vet hur Ingrid Bergman känner sig i Casablanca. Börja där.

Vi börjar där. På förekommen anledning vill jag att du ska förstå en sak redan nu: Det är inte bara du som undrar. Så här i början av en ny historia vet man aldrig riktigt vad den handlar om. Det gäller även för oss författare, åtminstone den här författarens författare. Man tror en massa saker och man lägger ihop ett och annat.
– Men man vet ingenting.
Till exempel vet även jag mycket lite om mannen som kallar sig Victor Storm. Han dyker upp redan när jag hör ljudet från dina klackar försvinna nerför trappan och bort längs gatan mot havet till och om jag förstår saken rätt är Victor författare. En inte helt lyckad författare. Att döma av inledningen skriver han på en text om någon som kallas Hjärtats Detektiv.
Men där finns en annan historia också.
– Den andra historien.
På bordet framför mig står en trälåda som innehållit 24 flaskor Campo Viejo reserva från år 1987. Nu innehåller den några anteckningsböcker, några videofilmer, en hotellräkning, använda flygbiljetter, böcker med anteckningar och en del andra saker som kanske inte borde finnas där.
Utifrån materialet tror jag mig veta att Victor Storm bor i en ort på Mallorcas nordostkust, inte olik den vi bor i. Han har inte alltid bott här, den är en del av historien. Även han umgås med en skara människor som brukar samlas i en liten strandbar vid ett vitt hotell nära havet och redan nu är det uppenbart att han är nördigt intresserad av filmen Casablanca.
Av andra skäl kommer han att resa till Nordafrika för att ta reda på sanningen om en kärlekshistoria som även den tar slut i Casablanca. Däremellan grubblar han över sin egen oförmåga att få sina historier att sluta lyckligt.
Det är inte solklart hur alla trådar hänger ihop.
Det spretar.
Som författarens författare har det fallit på min lott att få ordning på Victor Storms anteckningar. Jag ser det som terapi. Ett sätt att skingra tankarna i väntan på att du ska komma tillbaka från stranden. Möjligen inbillar jag mig att när du läser Victors historia, så ska du kanske förstå hur jag tänker.
– Dumt tänkt, förmodligen.
Nu har några timmar gått sedan du lämnade ett tomt rum efter dig. Jag har kommit en bit på väg in i högen av anteckningar och jag är inte längre ensam. Människor kommer och går. En del förklarar utförligt sin roll i historien. Andra verkar lika förvirrade som jag, men alla kräver att få vara med:
En hjälte har vi redan träffat: Mr Parker Pyne, Hjärtats Detektiv.
Men rollistan är lång. Förmodligen för lång för att du ska förstå vad de gör här. Jag kan bara säga att här är de:
– Först ut är Carlos Nadal, historiens Smiley.
Den Gamle Bankdirektören gör människor lyckliga med sin olycka.
Den Gamles jycke befriade hundarna.
Kvinnorna är viktiga: Tant Mutti och Himlens Greta Garbo. Sofia Adler har en central roll, särskilt i Rick Hamiltons historia.
Amerikanen blir jag för övrigt inte riktigt klok på.
– Varför är han så besatt av Casablanca? Både av staden och av filmen.
Doktor Cervantes, Toni da Silva, kapten Rodriguez tycks vara amerikanens vapendragare. Det mesta talar för att Toni är den som håller i pistolen.
Carlzon är skulptör.
Ludwig von B är en skojare.
Marinella döper en bar efter en indiankvinna, som hjälper sin älskare att erövra Amerika.
Hans-Dieter bygger sandslott, Lille Leon däremot har slutat.
Den melankoliske kommissarien Albert Svensson verkar ha gått vilse i sin egen historia.
Kanske är han Victor Storms alter ego?
– Jag undrar förstås vad du kommer att tycka om Victor Storm.
För att inte tala om Olivia McCoy.
Själv undrar jag vem Salim El-Sallim egentligen är. Och liksom de andra undrar jag vad han gjorde med Sofia Adler.
Mest tänker jag på Ingrid Bergmans blanka ögon.
Och på mat.
Det har jag förmodligen inte berättat för dig – det är mycket jag inte har berättat – men jag har insett att lusten att skriva stimuleras av samma aktivitet i hypotalamus som hunger. När jag fortsätter skriva, tänker jag mig därför att Victor Storm och Ingrid Bergman sitter på ett café i den gamla staden och har serverats en tallrik beghrir, en marockansk crêpe med kycklinglever.
Detta i väntan på en kefta magawara med couscous och – som jag hoppas – en kryddstark harira.
– Om det är något världen behöver så är det harira.
Möjligen gör maten och vinet Victor Storm överdrivet tillgiven, för det verkar som om han aldrig förstått Ingrid Bergman bättre än nu:
– Jag förstår hur frustrerande det är att tvingas spela mittemellan. Vet du vad jag tror...
Victor lutar sig fram mot filmstjärnan på andra sidan bordet. Han tänder hennes cigarett, det är förkrigstid och alla röker.
Hans ton är förtrolig.
Han säger:
– Jag tror att du skulle behöva snacka med en polare till mig. Han heter Parker Pyne. Mr Parker Pyne. Han kallas Hjärtats Detektiv...
Victor Storm tittar ut över staden Casablanca – som har mycket lite med filmen Casablanca att göra – och tänker sig fortsättningen. Jag för min del försöker föreställa mig nästa scen, när en frustrerad Ingrid Bergman konsulterar den ende detektiv i världen som inte nöjer sig med ett lyckat slut.
”Are you happy? If not contact Mr. Parker Pyne”.
– Stopp! Bryt!
Färsk ingefära är förförisk, men nu går vi händelserna i förväg. Ingrid Bergman har onekligen ett olöst problem under inspelningen. Men skulle Agatha Christies hjälte verkligen känna sig hemma i Casablanca? Om Bergman vill skriva om sin historia har hon kanske mer nytta av vänner som Doktorn, kapten Rodriguez och Toni da Silva.
Kompisar som inte drar sig för att ta till vapen för att försvara det slut alla drömmer om.
– Eller möjligen kommissarie Albert Svensson...?
Med munnen full av nordafrikanska smaker noterar Victor Storm Ingrid Bergmans och vår frågande min och avbryter sin egen tankegång:
– Nej, kommissarie Svensson skulle vi nog inte ha någon nytta av.
Förmodligen tänker han på vad som händer när exekutionsplutonen osäkrar sina vapen på en kyrkogård i Palma, där himlens Greta Garbo ligger begraven.
– Inget lyckat slut.
Inget lyckat slut alls, trots fiktionens alla möjligheter att skapa ett lyckligt slut. Men allt det där ligger långt fram i berättelsen. För om historien slutar med Ingrid Bergman i Casablanca, så börjar den i skuggan av stora tallar på Mallorcas nordostkust.