Himlen är en plats på jorden

Presentation

Tre anmälningar kommer in om att små barn säger att de blivit upplockade av en ”farbror” i en bil. Men ingen av dem har skadats och kanske är det bara barnens fantasier. Först när en fyraåring från ett dagis hittas skadad reagerar Göteborgspolisen. Samtidigt utreder kommissarie Erik Winter ett antal grova våldsbrott mot unga män, och han börjar ana ett samband. Det är juletid och en efterlängtad familjehögtid även för Winter. Men en katastrof närmar sig…

Himlen är en plats på jorden utsågs till årets bästa deckare av Svenska deckarakademin och är den femte delen av Åke Edwardsons serie om Erik Winter vid Göteborgspolisen.

Provläs

Visa kapitel

1

ETT AV BARNEN HOPPADE från klätterställningen ner i sandlådan och han skrattade, plötsligt, kort. Det såg roligt ut. Han ville också hoppa så men då skulle han behöva stiga ur bilen och gå runt sta-ketet och in genom grinden och klättra upp på ställningen som var röd och gul.
Han visste att han hade radion på i bilen men han lyssnade inte. Det kom ett stänk av regn på fönstret och ett till. Han tittade uppåt och himlen var mörkare än förut. Han såg bort mot lekplatsen och träden bakom och utefter den vänstra kanten. Grenarna var utan löv, träden var nakna. Det som inte gick att se på sommaren var synligt nu. Staden var naken. Han hade tänkt så när han kört dit på gator som var våta. Den här staden var naken igen. Han tyckte inte om det. Det blev nästan värre än förut.
Nu hoppade ett barn igen. Barnet skrattade där det låg i sanden, han kunde höra det även när radion stod på, som nu. Han lyssnade inte på den. Han lyssnade på barnets skratt. Han skrattade själv nu. Han var inte glad men han skrattade för det lät så roligt att höra barnet skratta och att vara barn och hoppa och resa sig och hoppa igen.
Regnet slutade innan det egentligen hade börjat. Han rullade ner rutan lite till. Det luktade av höst som blir vinter. Ingenting annat luktade så. På marken låg löv som blivit svarta. Det gick människor på gångstigarna i parken. Några sköt barnvagnar framför sig. Det stod några människor inne på lekplatsen, vuxna människor. De var inte många. Barnen var många, och många av dem skrattade.
Han hade också skrattat, ja inte nu, men när han var barn. Han kunde minnas att han hade skrattat en gång när hans mamma lyft upp honom och hållit honom högt och hans huvud hade nuddat taklampan och det hade varit ett ljus däruppe som inte fanns kvar när hon satte ner honom igen.
Någon sa något på radion. Han hörde inte vad eftersom han var kvar i ett land där han var liten och hade kommit ner från taket igen och hans mamma hade sagt något som han inte mindes nu, inget av det mindes han, men hon hade sagt något och han hade senare tänkt så mycket på vad hon hade sagt, att det var viktigt för honom det där sista som hon sa till honom innan hon gick ut ge-nom dörren och aldrig kom tillbaka.
Aldrig aldrig kom hon tillbaka.
Han kände att kinden var våt som bilrutan kunde ha varit om regnet hade fortsatt. Han hörde att han sa något nu men han visste inte vad.
Han såg på barnen igen.
Han såg rummet igen, det var senare men han var ännu liten, han satt och såg ut genom fönstret och det var regn på fönstret och han hade gjort en teckning som föreställde träden därute som inte hade löven kvar. Hans mamma stod bredvid de där träden. Om han ritade en bil satt hon i bilen. En häst och hon red. Ett litet barn och hon höll barnet i handen. De gick på gräs där det växte blom¬mor som var röda och gula.
Han ritade fälten. Han ritade ett hav på andra sidan fälten.
På kvällarna bäddade han åt mamma. Han hade en liten soffa i sitt rum och han bäddade där med en filt och en kudde. Om hon skulle komma skulle hon kunna sova där. Bara lägga sig där direkt utan att han skulle behöva bädda, allt skulle vara klart.
Nu vevade han ner rutan helt och andades tungt. Han vevade upp den och startade bilen och körde runt lekplatsen så att han kunde parkera alldeles utanför ingången. Han öppnade bildörren. Det stod flera bilar runt om. Han kunde höra rösterna från barnen nu, som om de hade suttit i bilen. Kommit till hans bil, till honom.
Bilradion spelade musik, och den där rösten som han kände igen kom tillbaka och sa något. Det var en röst som han hört flera gånger. Den pratade när han körde från arbetet på dagen. Ibland körde han på natten.
Han kände hur blöt marken var under fötterna. Han stod bredvid bilen och han visste inte hur han hamnat där. Det var konstigt, han hade tänkt på radion och sedan hade han plötsligt stått bred-vid bilen.
Barnens skratt igen.
Han stod bredvid lekplatsen som låg bredvid träden som inte var en lövskog längre, bara nakna grenar.
Videokameran i hans hand var knappt större än ett cigarrettpa¬ket. Kanske lite större. Att de kunde göra sådana. Han hörde knappt den svaga väsningen när han tryckte på knappen och fil¬made det han såg.
Han gick närmare. Det fanns barn överallt men han såg ingen stor person just nu. Var var alla stora? Barnen kunde inte klara sig själva, de kunde skada sig när de hoppade från den röda och gula träställningen eller slängde sig från gungorna.
Klätterställningen stod här, alldeles intill ingången. Han stod här.
Ett hopp.
Heeeej! Heeeej hopp!
Ett skratt. Han skrattade själv igen, hoppade, nej men kunde ha hoppat. Nu hjälpte han barnet som var en pojke. Upp igen, upp upp! Lyfta upp mot himlen!
Han tog upp det ur fickan och höll fram det. Titta vad jag har här.
Det var tre steg till ingången. Sedan fyra till bilen. Pojkens steg var små, sex till ingången, åtta till bilen.
Barn, barn överallt, han tänkte på att han var den ende som kunde se pojken nu, vaka över honom. De stora stod därborta med kaffekoppar som rök i luften som var kall och blöt också den, som marken.
Flera bilar. Pojken syntes inte alls nu, från något håll. Bara han såg honom, höll honom i handen nu.
Där är det. Ja, jag har en hel påse förstår du. Nu öppnar vi här. Kan du klättra in alldeles själv? Du är duktig.

Studentens bakhuvud hade skadats på ett sätt som gjorde att såret liknade ett kors eller något åt det hållet. Håret var rakat, såret syn¬tes tydligare, det var ohyggligt, men han levde fortfarande. Nätt och jämnt, men han hade en chans.
Bertil Ringmars ansikte var blått i entréns belysning när de läm¬nade sjukhuset.
”Jag tyckte att du borde se det”, sa Ringmar.
Winter nickade.
”Vad är det för tillhygge?” fortsatte Ringmar.
”En hacka av nåt slag. Nåt... lantbruksredskap. Köksredskap. Trädgårdsredskap. Jag vet inte, Bertil.”
”Det är nåt... jag vet inte. Nåt jag påminns om.”
Winter zappade upp dörren till sin Mercedes. Parkeringsdäcket var öde. Bilens lyktor flämtade till som en varning.
”Vi får höra med nån odalman”, sa Winter när han körde nedför backen.
”Skämta inte bort det.”
”Skämta? Vad finns det att skämta om?”
Ringmar svarade inte. Linnéplatsen var lika öde som parkeringsdäcket nyss.
”Det är den tredje”, sa Ringmar.
Winter nickade och lossade på slipsen och knäppte upp de två översta knapparna i skjortan.
”Tre ungdomar mer eller mindre ihjälslagna med ett redskap vi inte kan grunna ut”, sa Ringmar. ”Tre studenter.” Han vände sig mot Winter. ”Är det ett mönster?”
”Att det är studenter? Eller att vi tycker oss se att såren bildar ett kors?”
”Att dom är studenter”, sa Ringmar.
”Studenter är en stor grupp”, sa Winter och fortsatte västerut. ”Trettifemtusen eller nåt sånt i den här stan.”
”Mhm.”
”En rejäl bekantskapskrets även när dom bara umgås med sig själva”, sa Winter.
Ringmar trummade på armstödet. Winter svängde av från le¬den och fortsatte mot norr. Gatorna blev smalare och villorna större.
”En hacka”, sa Ringmar. ”Vem bär omkring på en hacka en lördagskväll?”
”Jag vågar inte ens tänka på det”, sa Winter.
”Var du student här i stan?”
”En kort stund.”
”Vad läste du?”
”Jöken. Det blev inte mer.”
”Jöken?”
”Juridisk översiktskurs. Det blev liksom inte mer, som jag sa.” ”Ajöken efter jöken”, sa Ringmar.
”Ha ha”, sa Winter.
”Själv var jag a student of life”, sa Ringmar.
”Vardå? Och när får man examen i det?”
Ringmar frustade till.
”Du har rätt, Erik. Examen sker oavbrutet. Det är en ständigt pågående belöning.”
”Från vem?”
Ringmar svarade inte. Winter saktade farten.
”Ta till höger här så slipper du motet”, sa Ringmar.
Winter gjorde som han blev tillsagd och lirkade sig förbi två bilar som stod parkerade och stannade framför en trävilla. Be¬lysningen i huset kastade ett svagt ljus över gräset och genom lönnarna som såg ut som kroppsdelar som sträcktes mot him¬len.
”Hänger du med in på en kvällsmacka?” frågade Ringmar. Winter tittade på klockan.
”Väntar Angela med ostron och vin?” frågade Ringmar.
”Det är inte säsong riktigt än”, svarade Winter.
”Du vill väl säga godnatt till Elsa?”
”Hon sover vid det här laget”, sa Winter. ”Okej, macka blir det. Har du sydslovakiskt öl?”

Ringmar plockade fram mat ur kylskåpet. Winter kom upp från källaren med tre flaskor.
”Det fanns väl tyvärr bara tjeckiskt”, sa Ringmar över axeln.
”Jag förlåter dig”, sa Winter och sträckte sig efter ölöppnaren.
”Rökt sik och äggröra?” frågade Ringmar från kylskåpet.
”Om vi har tid”, sa Winter, ”det tar lång tid att göra en bra äggrö¬ra. Har du gräslök förresten?”
Ringmar log och nickade och bar råvarorna till köksbänken och satte igång. Winter provsmakade ölet. Det var gott, svalt utan att vara kallt. Han drog av sig slipsen och hängde kavajen över stols¬ryggen. Det stramade i nacken efter en lång dag i livet. Student of life. En ständigt pågående belöning. Han såg studentens ansikte framför sig, och sedan baksidan. Juridikstuderande, som han själv en gång. Hade jag fortsatt kunde jag ha varit polismästare nu, tänkte han och drack en klunk igen. Kanske hade det varit bättre. Skyddad från gatorna. Inga krosskador på kroppar man står lutad över, inga nya hål, inget blod, inga sår som bildade formen av ett kors.
”Dom två andra har inga som helst ovänner”, sa Ringmar bortifrån spisen där han rörde försiktigt i äggsmeten med en trägaffel.
”Förlåt?”
”Dom två andra offren som överlevt med märken i skallen. Inga ovänner alls säger dom.”
”Det hör ungdomen till”, sa Winter. ”Inga riktiga ovänner.”
”Du är också ung”, sa Ringmar och lyfte den låga gjutjärnspannan. ”Har du några ovänner?”
”Inga som helst”, sa Winter. ”Dom skaffar man sig senare i livet.”
Ringmar gjorde i ordning smörgåsarna.
”Det ska egentligen vara brännvin till det här”, sa han.
”Jag kan ta en taxi hem.”
”Så var den saken avgjord”, sa Ringmar och hämtade spriten.

*

”Det är samma gärningsman”, sa Ringmar. ”Vad är han ute efter?”
”Tillfredsställelsen i att orsaka skada”, sa Winter och drack det sista av den andra snapsen och skakade på huvudet när Ringmar frågande höjde flaskan.
”Men inte hur som helst”, sa Ringmar.
”Eller på vem som helst.”
”Jo. Kanske.”
”Vi får försöka höra den här killen i morgon”, sa Winter.
”Slag bakifrån på mörk gata. Han såg inget, hörde inget, sa inget, vet inget.”
”Vi får se.”
”Pia Fröberg får anstränga sig lite till för att hjälpa oss med vap¬net”, sa Ringmar.
Winter såg rättsläkarens spända och bleka ansikte framför sig. En gång i tidernas begynnelse hade de varit ett par, eller något dit¬åt. Allt var glömt och förlåtet nu. Inte ovänner.
”Om det nu hjälper”, fortsatte Ringmar och såg ner i sitt tomma ölglas.
De hörde ytterdörren öppnas och stängas och ett rop från en kvinnoröst.
”Vi är härinne”, ropade Ringmar tillbaka.
Hans dotter kom in, fortfarande i anorak. Mörk som sin far, nästan samma längd, samma näsa, samma ögon som såg på Win¬ter.
”Erik behövde sällskap”, sa Ringmar.
”Det tror jag inte”, sa hon och höll fram handen. Winter tog den.
”Ja, du känner väl fortfarande igen Moa?” sa Ringmar.
”Det är ett tag sen”, sa Winter. ”Du måste väl vara...”
”Tjufem”, sa Moa Ringmar, ”på väg mot pension och fortfarande boendes hemma. Vad sägs om det?”
”Man kan säga att Moa är mellan lägenheter precis nu”, sa Ring¬mar. ”Det här är mellanstationen.”
”Det är en sån tid vi lever i”, sa Moa, ”barnen återvänder alltid till nästet.”
”Trevligt”, sa Winter.
”Bullshit”, sa Moa Ringmar.
”Okej”, sa Winter.
Hon satte sig.
”Får jag lite öl?”
Ringmar hämtade ett glas och hällde upp det som var kvar i den tredje flaskan.
”Jag hörde om den nya misshandelshistorien”, sa hon.
”Var hörde du det?” frågade Ringmar.
”På institutionen. Killen gick ju där. Jakob heter han väl?”
”Känner du honom?”
”Nej. Inte personligen.”
”Känner du nån som känner honom?” frågade Winter.
”Det här börjar bli obehagligt”, svarade hon. ”Jag förstår att ni är i tjänst igen.” Hon tittade på Winter och sedan på sin far. ”Förlåt mig. Det är allvarligt. Det var inte min mening att raljera.”
”Alltså...” sa Winter.
”Nån som känner nån som känner honom kanske jag känner. Jag vet inte.”

Vasaplatsen var tom och tyst när han steg ur taxin. Gatlyktorna kastade reflexer över pressbyråkiosken i kanten av Universitetsplatsen. Student of life, tänkte han igen när han knappade upp porten.
Det luktade vagt av tobak i hissen, en kvardröjande doft som kunde vara hans egen.
”Du luktar sprit”, sa Angela när han böjde sig över henne i säng¬en.
”Ödåkra Taffel”, sa han.
”Tyckte väl det”, sa hon och vände sig om på andra sidan och sa in mot väggen: ”Det är du som lämnar Elsa i morgon. Jag går upp halv sex.”
”Jag var inne hos henne nyss. Sover sött som en sten.”
Angela mumlade något.
”Va?”
”Vänta tills i morgon bitti”, sa hon. ”Tidigt.”
Han visste. Skulle inte han veta? Efter ett halvårs barnledighet? Han visste allt om Elsa och hon visste allt om honom.
Det hade varit bra dagar, kanske hans bästa. Det fanns en stad därute som han inte sett på år. Det var samma gator men han hade rört sig på dem i marknivå, långsamt, ingen spanarblick efter mer än ännu ett kafé där de kunde stanna en stund och han kunde sätta ner fötterna i det där livet, det andra.
När han återvänt till kontoret efter ledigheten kände han en... hunger, en speciell känsla, nästan något att skämmas för. Som om han var redo för strid igen, verkligen redo för kriget som inte kun-de vinnas men som måste utkämpas. Tja. Det var ju så. Högg man bort en arm på besten växte det ut en ny men det var bara att hug¬ga.
Minuten innan han somnade tänkte han återigen på det egendomliga såret i studentens bakhuvud.

2

KVÄLLEN VAR LUGN PÅ EXPEDITIONEN, som en känsla före stor¬men. Men det blir inget oväder i kväll, tänkte vakthavande befäl Bengt Josefsson och såg ut mot träden, vilka också var lugna som före höststormarna. Fast nu är det efter höststormarna, tänkte han. Nu ser vi fram mot juuulen. Och sen kanske vi inte finns mer. Dom lägger ner detta närpo och Redbergsplatsen återgår till fienden.
Telefonen på skrivbordet ringde.
”Polisen Örgryte-Härlanda, Josefsson.”
”Jaa... godd... godkväll. Är det polisen?”
”Ja.”
”Jag ringde polisens växel och dom skulle koppla mig till en sta¬tion som ligger vid Olskroken. Vi... bor där.”
”Ni har kommit rätt”, sa Josefsson. ”Vad kan jag hjälpa till med?”
”Ja... jag vet inte vad jag ska säga...”
Josefsson väntade med pennan mot blocket. En kollega tappade något hårt på golvet i omklädningsrummet i slutet av korridoren.
”Berätta vad det gäller”, sa han. ”Vem är det jag talar med?”
Hon sa sitt namn och han skrev upp det. Berit Skarin.
”Det gäller min lille son”, sa hon. ”Han... jag vet inte... han har sagt här i kväll till oss... om vi förstått rätt... att han har suttit i en bil med en ’farbror’ som han säger.”
Kalle Skarin var fyra år och när han kom hem från dagis hade han ätit en smörgås med messmör och druckit en kopp choklad som han rört ihop själv med kakao, socker och lite grädde innan hans mamma hällt på den varma mjölken.
Lite senare hade han sagt att han suttit i en bil.
En bil?
En bil. Stor bil och radio. Radion prata och spela.
Åkte ni på utflykt i dag på dagis?
Inte utflykt. Lekplatsen.
Finns det bilar där?
Pojken hade nickat.
Leksaksbilar?
STOR bil, hade han sagt. Rikti bil. Rikti, och han hade gjort rörel¬ser med händerna som om han styrt med en ratt. Brrrrm, brrrrmm. Var?
Lekplats.
Kalle. Åkte du i en bil på lekplatsen?
Han hade nickat.
Vem åkte du med?
Fabro.
Fabro?
Fabro, fabro. Hade godis!
Kalle hade gjort en ny rörelse som kanske föreställde någon som höll fram en godispåse, kanske inte.
Berit Skarin hade känt som en kall vind över skalpen, en kyla genom hjässan. En främmande farbror som håller fram en godis¬påse till hennes lille son.
Olle borde höra det här men han skulle komma sent.
Och Kalle satt där framför henne. Hon hade tagit tag i honom när han var på väg därifrån till barnprogrammet i teve.
Körde bilen iväg?
Körde, körde. Brrrrrrmm.
Körde ni långt?
Det var en fråga han inte hade förstått.
Var fröken med?
Inge fröken. Fabro.
Han hade rusat in till teven. Hon hade sett efter honom och fun¬derat och sedan gått bort till handväskan som legat på stolen i kö¬ket och letat upp telefonnumret hem till en i personalen och tvekat vid telefonen men ringt.
Ja... ursäkta att jag stör så här på kvällen... det är Berit Skarin... ja, Kalles mamma. Han har berättat en sak här i kväll som jag måste fråga om.

Bengt Josefsson lyssnade. Hon berättade om samtalet med en av dagisfröknarna.
”Det är ingen som märkt nåt”, sa Berit Skarin.
”Nehej.”
”Kan det gå till så?” frågade hon. ”Kan nån komma med en bil och köra iväg med ett barn utan att nån i personalen märker det? Och sen komma tillbaka med barnet?”
Det kan hända värre saker än så, tänkte Josefsson.
”Jag vet inte”, sa han. ”Personalen märkte alltså inget?”
”Nej. Det måste dom väl göra?”
”Man kan tycka det”, sa Josefsson men han tänkte något annat. Vem kan alltid hålla full uppsikt? Och vem är mannen som står därborta under trädet? Sitter i bilen?
”Hur länge säger er pojke att han var borta?”
”Han vet inte. Han är ett barn. Han kan inte skilja på fem minu¬ter och femti när man frågar efteråt.”
Bengt Josefsson tänkte.
”Tror ni på honom?” sa han.
Det var tyst i andra änden.
”Fru Skarin?”
”Jag vet inte”, sa hon, ”jag vet faktiskt inte.”
”Har han... livlig fantasi?”
”Han är ett barn. Barn har livlig fantasi om allt är som det ska.”
”Ja.”
”Så vad ska jag göra?”
Bengt Josefsson tittade ner på sitt block där han skrivit några meningar.
Två av kollegerna kom springande förbi disken.
”Rån i kiosken!” ropade en.
Han hörde redan sirenen från en av bilarna därute.
”Hallå?” sa Berit Skarin.
”Ja, hallå. Ja... jag har antecknat här vad ni sagt... det är ju alltså inget försvinnande... jaa... vill ni göra en anmälan så...”
”Vad är det jag ska anmäla då?” sa hon.
Det är själva frågan, tänkte Josefsson. Olaga frihetsberövande? Nej. Försök eller förberedelse till sexualbrott? Jaa... kanske. Eller en mycket ung mans fantasi. Han hade uppenbarligen inte kommit till skada ef...
”Jag vill ta honom till en läkare nu”, avbröt hon. ”Jag tar allvarligt på det här.”
”Ja”, sa Josefsson.
”Ska jag ta honom till en läkare?”
”Har ni... undersökt honom själv?”
”Nej. Jag ringde direkt när han hade sagt det.”
”Ja.”
”Men jag ska göra det nu. Sen får jag se hur jag gör.” Han hörde henne ropa till pojken och hörde ett svar långt bortifrån. ”Han tit¬tar på teve”, sa hon. ”Nu skrattar han.”
”Kan jag få er adress och ert telefonnummer”, sa Josefsson.
Han hörde sirenerna igen. Det lät som om de var på väg österut. Rånarjakt. Ett par mucho macho-slynglar från ghettona i norr med systemet fullt av kemisk stimulans. Farliga som fan.
”Tack så mycket då så länge”, sa han frånvarande och ringde av. Han förtydligade sin handstil på ett par ställen och la papperet åt sidan för utskrift på datorn. I kväll skulle han stoppa in minnesan¬teckningen om det här i pärmen om han hann. Placerat under... vad? Inget hade ju hänt. Ett brott som väntade på att utföras?
Det fanns annat som redan hänt, höll på just nu.
Telefonen framför honom ringde igen, det ringde överallt på stationen. Sirener därute från söder. Han såg blixtljusen över ga¬tan, vilt roterande som om piketen snart skulle lyfta och sväva bort dit där all action fanns.

*

Studenten Jakob var vaken men groggy bortom det fullt tillräkneliga. Ringmar satt bredvid och funderade på vad som hänt och hur. Det fanns blommor på sängbordet. Jakob var inte ensam i världen.
Någon kom in bakom Ringmar. Kanske fanns det ett igenkännande i Jakobs ögon. Ringmar vände sig om.
”Dom sa att jag kunde gå in”, sa flickan som stod där med en blomsterkvast i handen. Hon verkade vara i samma ålder som hans egen dotter. Kanske känner dom varandra, tänkte han och reste sig när hon gick fram till sängen och gav Jakob en försiktig kram och sedan la blommorna på bordet. Jakobs ögon var slutna nu, sannolikt hade han tuppat av igen.
”Ännu fler blommor”, sa hon och Ringmar såg att hon gärna ville läsa kortet på den andra buketten men inte kom sig för. Hon vände sig mot honom:
”Så du är alltså Moas pappa?”
Bra. Moa hade hjälpt till.
”Ja”, svarade han. ”Vi skulle kanske gå ut i väntrummet och pra¬ta lite?”

”Han hade väl bara otur”, sa hon. ”Eller vad man ska kalla det. Fel man på fel plats eller vad det heter.”
De satt för sig själva vid fönstret. Dagen utanför verkade ge¬nomskinlig i sitt gråljus. Rummet hamnade i en egendomlig skug¬ga från en sol som inte fanns. En kvinna hostade stilla i soffan vid pinnbordet som tyngdes av tidningar med bilder på kända män¬niskor som log. Kända för vem? hade Ringmar tänkt mer än en gång. Att besöka sjukhus ingick i jobbet och ofta hade han undrat varför Hänt-Extra och liknande tidningar alltid låg i högar i sjuk¬husens dystra väntrum. Kanske skänkte de tröst, som ett litet ljus som brann på borden i dessa salar. Ni därinne i tidningen som är fotograferade på alla premiärer kanske har varit som vi och vi kan bli som ni om vi blir friska och upptäckta i den stora talangjakten. Den pågick ständigt, oavbrutet. Bilderna på de där människorna var bevis på det. Där fanns inte plats för utfrätta polaroider på krossade bakhuvuden.
”Det var inte otur”, sa Ringmar nu och tittade på flickan.
”Du ser yngre ut än jag trodde”, sa hon.
”Eller med tanke på hur Moa beskrev mig”, sa han.
Hon log och blev sedan allvarlig igen.
”Känner du nån som tycker riktigt illa om Jakob?” frågade Ring¬mar.
”Ingen tycker illa om honom”, sa hon.
”Tycker han illa om nån?”
”Nej.”
”Ingen alls?”
”Nej.”
Det kanske är tiderna, tänkte Ringmar, och i så fall är det bra. När jag var ung var man alltid förbannad på något och någon. Ständigt förbannad.
”Hur väl känner du honom?” frågade han.
”Tja... han är min vän.”
”Har ni fler gemensamma vänner?”
”Javisst.”
Ringmar såg ut genom fönstret. Två ungdomar stod i regnet vid busshållplatsen femtio meter bort och höjde händerna mot skyn som av tacksamhet. Inga fiender alls. Det satans regnet var en kär vän.
”Inga våldsamma typer i vänkretsen?” frågade Ringmar.
”Absolut inte.”
”Vad gjorde du när Jakob blev misshandlad?”
”När var det exakt?” frågade hon.
”Det får jag egentligen inte tala om för dig”, sa han och så gjorde han det.
”Hade just sovit i två timmar eller nåt”, svarade hon.
Men Jakob sov inte. Ringmar såg honom framför sig, lätt berusad på väg över Doktor Fries Torg. Mot spårvagnskuren? Det gick ingen vagn så sent. Och så någon någonstans ifrån, ett hel-vetes slag över bakhuvudet. Ingen hjälp från Doktor Fries. Läm¬nad att förblöda om inte killen som ringde in till centralen hade travat förbi och sett kroppen minuten efter att det hänt.
Jakob, det tredje offret. Tre olika ställen i stan. Samma typ av sår. Dödande, egentligen. Kanske. Men så hade det inte blivit. Inte än, tänkte han. De två andra offren hade ingen aning. Bara ett slag bakifrån. Såg inget, bara kände.
”Bor ni ihop?” frågade han.
”Nej.”
Ringmar var tyst för ett ögonblick. Ungdomarna hade åkt iväg med bussen därute. Kanske ljusnade det i väster, ett ljusblått skim¬mer. Väntrummet låg högt upp i sjukhusbyggnaden som låg högt upp på berget. Kanske såg han havet, ett stilla fält under det blå. ”Du var inte orolig för honom?”
”Hurdå orolig?”
”Var han var den natten? Vad han gjorde?”
”Hörnu, vi är inte gifta eller nåt. Vi är... vänner.”
”Så du visste inte var Jakob var den kvällen, eller natten?”
”Nej.”
”Vem känner han där?”
”Var?”
”I Guldheden. Runt Doktor Fries Torg, Guldhedsskolan, det området.”
”Ingen aning, faktiskt.”
”Känner du nån där?”
”Som bor där? Neeej, det tror jag inte. Nej.”
”Men han var där och det var där han blev nerslagen”, sa Ring¬mar.
”Du får fråga honom”, sa hon.
”Jag ska göra det så fort det går.”

Winter hade lämnat Elsa på daghemmet. Han hade suttit en stund med en kopp kaffe medan hon arrangerade dagens arbete på det lilla skrivbordet: en röd telefon, papper, pennor, kritor, tidningar, tape, snören... resultatet skulle han få se i eftermiddag. Det skulle utan tvivel bli något unikt.
Hon märkte knappt när han kramade henne och gick. Han tän¬de en Corps på gården utanför. Det gick inte att röka något annat efter så många år. Han hade försökt men nej. Corps såldes inte längre i landet men en kollega med täta besök i Bryssel stod för direktimporten.
Det var en mjuk morgon. Luften doftade av vinter men kändes som tidig höst. Han rökte igen och knäppte upp rocken och såg barn i fullt arbete runt om: byggnadsprojekt som innebar grävande och snickrande, gjuteriarbeten; all typ av sport och lek. Gymnastik med lek och idrott, som det hette när han var liten. Lek. Leken försvann från idrotten, tänkte han och såg en liten knatte på väg nedför slän¬ten mot en glipa i buskaget. Han vände på huvudet och såg de två fröknarna med händerna fulla av barn som ville saker eller grät eller skrattade eller sprang åt olika håll, och han gick snabbt nedför back¬en och in i buskarna där grabben stod och slog på stängslet med sin spade i plast. Han vände sig om när Winter kom och log, som en fånge som var på väg att lyckas rymma från kåken.
Winter ledde tillbaka den lille som berättade något för honom som han inte riktigt förstod men nickade bifall åt. Halvvägs upp i slänten stod en av fröknarna.
”Jag visste inte att det fanns ett stängsel där”, sa Winter.
”Det är tur vi har det”, sa hon. ”Vi skulle aldrig kunna hålla alla härinne på tomten annars.”
Nu såg han Elsa på väg ut från huset, hon hade bestämt sig för att ta en paus från pappersarbetet.
”Svårt att hålla ett öga på alla samtidigt?” frågade han.
”Ja, det har blivit det.” Han hörde ett slags suck. ”Nu ska jag inte stå här och gnälla men eftersom du frågar så, jo, allt fler barn och allt färre personal.” Hon gjorde en gest. ”Men här är vi i alla fall inhägnade.”
Winter såg Elsa i gungan. Hon ropade högt när hon såg honom och han vinkade.
”Hur gör ni när ni åker på utflykt då? Eller går iväg hela gänget till nån park eller större lekplats?”
”Det gör vi helst inte”, sa hon.

*

Ringmar satt med studenten, Jakob Stillman. Han hade gjort skäl för sitt namn, men nu rörde han huvudet sakta och med svårighet och fixerade Ringmar från sjuksängen. Ringmar hade presenterat sig.
”Jag ska bara ställa några frågor”, sa han. ”Jag föreslår att du blin¬kar en gång vid svar ja och två gånger direkt efter varandra vid svar nej. Okej?”
Stillman blundade en gång.
”Bra.” Ringmar flyttade stolen lite närmare. ”Såg du nån bakom dig precis innan du fick smällen?”
En blinkning.
”Du märkte alltså nåt?” frågade Ringmar.
En blinkning igen. Ja.
”Var det långt borta?”
Två blinkningar. Nej.
”Var du ensam när du började gå över torget?”
Ja.
”Men du hann alltså se nån komma mot dig?”
Nej.
”Det var nån bakom dig?”
Ja.
”Hann du se nåt?”
Ja.
”Såg du ansiktet?”
Nej.
”Kroppen?”
Ja.
”Stor?”
Ingen blinkning alls. Killen är smartare än jag, tänkte Ringmar. ”Medelstor?”
Ja.
”En man?”
Ja.
”Skulle du känna igen honom?”
Nej.
”Var han mycket nära när du såg honom?”
Ja.
”Hörde du nåt ljud?”
Ja.
”Hörde du ljudet innan du såg honom?”
Ja.
”Var det därför du vände dig om?”
Ja.
”Var det ljudet av hans steg?”
Nej.
”Var det ljudet av nåt redskap som slog mot marken?”
Nej.
”Var det nåt ljud som inte hade med honom att göra?”
Nej.
”Var det nåt han sa?”
Ja.
”Förstod du vad han sa?”
Nej.
”Lät det som svenska?”
Nej.
”Lät det som nåt annat språk?”
Nej.
”Var det mer som ett skrik?”
Nej.
”Mer som ett läte?”
Ja.
”Ett lägre ljud?”
Ja.
”Ett mänskligt ljud?”
Nej.
”Men det kom från honom?”
Ja.