Göra TV, helt enkelt : Reportage och nyheter för alla format

Presentation

Som TV-journalist förväntas du idag behärska vartenda steg i produktionen av nyheter och reportage. Du måste inte bara komma på idéerna själv och lära dig hur du berättar en historia, göra research och intervjua. Med den nya teknikens tillgänglighet förväntas du även kunna fotografera och redigera dina egna inslag.

Göra TV, helt enkelt är den idealiska kunskapskällan för dig som ska göra TV, på webben eller i mer traditionella medier. Thomas Kanger lär ut grunderna såväl som mer avancerade tekniker, vilket gör denna handbok till nyttig läsning oavsett om du är journaliststudent eller redan arbetar som journalist, inom TV eller i andra medier.

Boken ges ut av Ordfront förlag, men läggs ut även här eftersom författaren är Mai Linhs förläggare. Den finns endast i tryckt format och kan köpas i bokhandlar och via internet.

Provläs

Visa kapitel

FÖRORD

Det här är knappast en bok för den som vill få tanken att flyga. Inte så mycket inspiration, alltså, som något så jordnära som en bok om hederligt hantverk. Det är mitt främsta ärende. Så här plöjer du din åker för att få bättre gröda, ungefär. Men den som behärskar hantverket har bättre förutsättningar att så småningom svinga sig upp i fritt skapande. Och nog rinner inspirationen lättare till om du är säker på hand.
Detta är således en handbok i hur man gör TV-journalistik. Framför allt reportage, som är min specialitet. Men även nyheter, dokumentärer och undersökande journalistik, eftersom hantverket i sig inte skiljer sig särskilt mycket mellan genrerna. Och det är den journalistiska sidan av arbetet jag skriver om, inte om vilka knappar på kameran man ska trycka på.
TV-världen utvecklas snabbt, det vet alla. Från tablåstyrt tittande till internetbaserade sändningar. Men inte heller det har påverkat hantverket särskilt mycket. Möjligen ställer det högre krav på kunnandet hos journalisterna, de förväntas behärska allt fler led, som så kallade videoreportrar eller enmansteam, branschens eget I, me and myself.
Boken är disponerad ungefär på samma sätt som TV-journalistikens produktionsprocess, som ju vandrar från idé, research, filmning och intervjuande, manusskrivande, redigering och slutligen till presentation. Sju led som var för sig kräver tämligen avancerade kunskaper. Tittaren ser det enskilda inslaget som en sammansvetsad helhet, men jag bryter alltså ner helheten i sina beståndsdelar, och sedan dessa beståndsdelar i allt mindre element för att kunna få syn på vari den detaljerade kvaliteten består. Först när varje liten del är maximalt skickligt utförd kan sammanfogningen, den helhet som tittaren möter, bli njutbart perfekt.
Jag stuvar dock om lite i kapitelordningen, som inte helt följer produktionsprocessen. Avsnittet om foto tidigareläggs. Den rörliga bilden är central för just TV-mediet, startar man där blir resten enklare och tydligare.
Några fördjupande kapitel vid sidan om produktionsprocessens delmoment har jag också med. Men i huvudsak handlar det alltså om vad man behöver kunna i varje enskild del av arbetet. Och jag nöjer mig inte med att beskriva vilka metoder som är bra, utan berättar också varför de är bra, alltså den teoretiska grunden till deras förträfflighet.
Mina kunskaper i detta ämne har jag förvärvat dels genom drygt tjugo års erfarenhet som frilansande TV-reporter, först hos TV4:s Kalla fakta och sedan vid SVT:s Dokument inifrån där jag även varit producent. Under åren har det blivit ungefär ett hundratal reportage samt ännu fler nyhetsinslag vid sidan om. Berättandet har jag också utvecklat i ett antal romaner och undersökande reportageböcker.
Dels är undervisning en annan viktig källa till kunskap. Sedan 1997 har jag vidareutbildat journalister, främst i Palestina och Vietnam, och hållit cirka 75 kurser framför allt i TV-hantverket och även i undersökande journalistik och i pedagogik för andra TV-utbildare. Därtill var jag huvudlärare för TV-utbildningen vid JMK vid Stockholms universitet 2011 och 2014.
Att leda kurser har tvingat mig att analysera och fördjupa mig i detaljerna bakom hantverket. Det är kunskaper som har utvecklats organiskt under åren i mötet med kursdeltagare, kolleger och litteratur på området. Denna långa utvecklingsperiod i annat syfte än att skriva en bok i ämnet innebär att jag inte alltid kan ange källan till vissa enskilda uppgifter som borde tillskrivas andra, och jag beklagar om jag missar någon som borde nämnas. Hur som helst är det min samlade kunskap och självständiga analys som jag nu förmedlar vidare i denna bok. Den vänder sig till såväl erfarna som nytillkomna TV-journalister och till TV-lärare och deras studenter, och bör kunna vara till nytta för alla som intresserar sig för det journalistiska hantverkets anatomi. Särskild tonvikt lägger jag på manusskrivandet, det moment där berättelsen ska formeras. Den delen sträcker sig vidare än till enbart TV och bör kunna vara till nytta även för skrivande reportrar och författare.
Nåväl, ’nuff said, nu inleder jag boken med ett kapitel om TV-formatets journalistiska genrer, som ett slags bottenplatta att stå på innan produktionsprocessens alla mysterier uppenbarar sig. Håll tillgodo!
 
DEL I
Genrer

Låt oss först av allt bringa lite ordning i journalistikens olika former. Jag tänker ofta på den saken när jag lyssnar på P1:s morgon- och eftermiddagsprogram. Trots den utmärkta kvaliteten på mycket av det som sänds, sker i regel en definitionsmässig devalvering av en speciell genre. Så här låter avannonseringarna till i stort sett varje inslag: ”reportaget gjordes av ...” följt av reporterns namn.
Men är vartenda inslag verkligen att betrakta som reportage? Ofta har reportern endast intervjuat ett par personer och knappt varit utanför Sveriges Radios hus. I mina öron handlar det mest om förlängda eller lätt fördjupade nyhetsinslag. Man kan förstås fråga sig om det spelar någon roll vad ett inslag kallas; kanske är det bara ren knappologi. Jag insisterar dock på att definitioner är viktiga. De gör oss medvetna om vad som krävs i arbetet med olika genrer.

Nyheter och reportage
Jag ser två huvudformer av journalistik: nyheter och reportage. Inom ”reportagefamiljen” ryms i sin tur tre olika typer: den första heter rätt och slätt reportage (i engelskan har den ett eget namn: feature), den andra typen är dokumentären, den tredje är det undersökande reportaget. Men innan jag går in på vad som särskiljer dessa tre olika reportagetyper, låt mig börja med att definiera själva huvudformerna, alltså nyheter och reportage.

Nyheten utmärks av följande särdrag:
1. Den skildrar enskilda händelser.
2. Den kräver inte reporterns närvaro.
3. Den återger i första hand hårda fakta.
4. Den berättas med det viktigaste först.

Reportaget utmärks av dessa särdrag:
1. Det sätter händelsen/händelserna i ett sammanhang.
2. Det kräver reporterns närvaro.
3. Det återger såväl hårda som mjuka fakta.
4. Det berättas med det viktigaste (poängen, slutsatsen) i slutet.

Redan i den första punkten ser vi den publicistiska betydelsen av de båda formerna. Om vi enbart matades med nyheter skulle det bli svårt att förstå deras vikt. Med reportaget ges en sådan begriplighet. Anta till exempel att vi enbart fick veta hur många som dött i självmordsattacker i Irak. Liken skulle dag efter dag staplas på varandra i vårt medvetande, men frågan om varför attackerna sker skulle aldrig framskymta. Med reportaget knyts händelserna samman med hjälp av röster från olika sidor, bakgrund och analys och därmed får vi en möjlighet att begripa det som sker.
Det där med att sätta händelser i sitt sammanhang utesluter inte att reportaget faktiskt bara berättar om en enda enkel händelse, till exempel i en människas liv. Men för att en sådan berättelse ska bli meningsfull krävs att publiken ser eller anar det stora i det lilla, att den enskilda händelsen avspeglar något större och avgörande. På så vis kvarstår definitionen om sammanhanget.

Reporterns närvaro på platsen för det som skildras är förstås alltid önskvärd, alldeles oavsett genre. Men i nyhetsrapportering är den inte tvingande. Det går utmärkt att göra ett inslag utan att lämna redaktionslokalen. I TV krävs förstås rörliga bilder, som i sin tur kräver att åtminstone någon fotograf eller människa med smartphone varit på platsen. Men om vi återvänder till ovanstående exempel om självmordsattackerna kan reportern sammanställa filmsekvenser från andra nyhetsbyråer och relevanta fakta utan att själv vara i närheten av Irak.
Däremot är det utomordentligt svårt att sätta dessa händelser i sitt sammanhang utan att förstå mer av den komplexa situation som råder i en konfliktzon. Själva ordet reportage antyder ju vad det handlar om; låt mig citera direkt ur Anders Sundelins utmärkta bok Reportage. Att få fakta att dansa (Leopard förlag 2008) om denna genre:
”Ordet reportage kommer av det latinska reporto som betyder ’bära tillbaka’, ’hemföra’, ’återvända med’. Ingenting för stugsittare. Reportaget förutsätter att reportern lämnar redaktionen och ger sig ut i den djungel som kallas verkligheten för att därefter återvända med sitt byte.”
Att vara på platsen ger också reportern rätt att vara närvarande i sin egen skildring, om så är påkallat. Det är ett vanligt grepp särskilt inom resereportaget. Reportern tar sin publik i handen och säger ”kom med här, så ska jag visa dig”.

Den tredje punkten här ovan, den om hårda och mjuka fakta, följer av de två tidigare punkterna. Med hårda fakta menar jag kontrollerbara uppgifter, sådana som är identiska oavsett vem som rapporterar om dem. En bussolycka inträffade på den gatan, inte på någon annan. Det skedde klockan si och så, inte vid någon annan tidpunkt. Och antalet skadade var X stycken, inte Y. Så länge reportern är sanningsenlig och noggrann kommer sådana uppgifter att vara desamma vare sig han eller hon heter Lasse, Lisa eller Ahmed.
Men hur skulle det se ut om man nöjde sig med enbart dessa kontrollerbara fakta i ett reportage? En bussolycka med skadade människor innebär ofrånkomligt personligt lidande. Alltså blir de mänskliga erfarenheterna betydelsefulla om vi ska sätta denna händelse i ett större sammanhang. Och här kommer svaren att bli olika. En passagerare var skräckslagen, en annan förblev lugn. Ett vittne tyckte att det luktade bränt gummi efteråt, ett annat kände doften av blod. Dessa mjuka fakta, som är sanna för den enskilda individen, bidrar till reportagets helhet. De mänskliga erfarenheterna får oss att förstå händelsens djupare betydelse. Och reportern, som är på plats, bidrar även med sina egna intryck.

Så till den sista av de fyra punkterna, den om berättelsens konstruktion. Reportagets syfte är ju att publiken ska förstå något större, få inblick i ett skeende. Därför byggs berättelsen upp stegvis så att kvintessensen kommer mot slutet. Bara genom att följa de olika momenten i berättelsen förstår man vad det hela handlar om. I nyheter kommer den centrala händelsen, den som är orsaken till rapporten, redan i första meningen.
Vi kan se att reportaget bygger på en muntlig berättartradition med poängen i slutet, medan nyheten återges i omvänd ordning. Men mer om det i kapitlet om manus.

De här fyra punkterna är ett koncentrat av det som särskiljer nyheter från reportage. Reportaget kan i sin tur delas in i tre olika former: reportage (feature), dokumentär och undersökande reportage. Feature är i sin tur ett begrepp som ursprungligen är hämtat från tidningsvärlden, och närmast betyder specialartikel, något som är mer djuplodande än en nyhetstext. Ordet används också i begreppet feature film, med vilket menas en spelfilm. I Sverige tvingas vi använda samma ord, alltså termen ”reportage”, för både en genre som helhet och en speciell form inom samma genre. Sådant bidrar till den allmänna begreppsförvirring som råder på området och som leder till att förlängda nyhetsinslag döps om till reportage och långa reportage kallas dokumentärer. Jag väljer nu att hitta på den inte alldeles smidiga termen feature-reportage, så att åtminstone läsaren vet vad jag menar.
Så för att komma till skott och inte öka förvirringen ska jag ge mina definitioner på dessa tre former inom genren.
”Feature” är ett reportage som återberättar något som redan har hänt, med återskapande bilder. Den skiljer sig från dokumentären, som berättar något som sker i realtid med autentiska bilder. Ett exempel: år 2005 gjorde jag ett entimmeslångt reportage för SVT:s Dokument inifrån om övergreppen på de svenska barnhemmen. I filmen berättade sex nu vuxna män om vad de utsatts för på barnhemmet Skärsbo utanför Alingsås. Händelserna utspelade sig 1955 till 1975. Historien handlade alltså om något som redan hade inträffat, medan nästan allt bildmaterial var taget i nutid. Endast ett antal stillbilder och några sekvenser ur en fantastisk smalfilm var autentiska, i den meningen att de var tagna på barnhemmet under rätt tidsperiod. Inte en enda bild visade vad filmen skulle skildra, alltså övergreppen. Istället bildsattes reportaget med iscensatta bilder: på byggnaden, som stod kvar, på en av de sex männen som återvände dit, på de andra männen i sina nuvarande miljöer. Några arrangerade inslag bestod i att ett par av männen begav sig till det arkiv där handlingarna om dem som barnhemsbarn förvarades.
Filmen blev alltså ett återberättande av något som redan skett men som vi aldrig fick se i bild, ett feature-reportage.
Om jag istället valt att göra en dokumentär, hade kraven på både innehåll och filmat material varit annorlunda. Intervjuerna skulle förstås fortfarande kunna vara med, men framför allt skulle filmens scener och sekvenser till största delen bestå av autentiskt material, filmade på den tiden då det hela utspelade sig. Om sådana bilder inte fanns hade jag istället kunnat följa en av männen i en jakt på okända spår från barndomen för att skildra hur hans förflutna påverkat honom.
Eftersom det i stor utsträckning saknades tidsautentiskt filmmaterial så föll den sistnämnda möjligheten bort. Att följa någons jakt i det förflutna skulle kräva betydligt längre inspelningstid för att kunna vaska fram relevanta scener, men hade förstås varit möjligt. Ett viktigare skäl till att jag valde bort även detta alternativ var dock att det saknade ett visst mått av inre autenticitet. Det var ju jag själv som hade sökt reda på de sex männen och fört in dem på detta spår. Innan dess hade de snarare valt att hålla det förflutna på avstånd, ingen av dem hade tänkt sig att forska närmare i saken. En egen drivkraft hade krävts för att en dokumentär av detta slag skulle bli helt ”sann”.
Att de två formerna feature och dokumentär inte särskiljs av vattentäta skott är dock en självklarhet. I mitt reportage om barnhemmet använde jag allt autentiskt material jag lyckades finna. Och i de arrangerade scenerna försökte jag återskapa känslan av autenticitet.
Samma omvända förhållande gäller dokumentären. I den finns oftast också arrangerade scener, man ber de medverkande göra vissa saker som de kanske annars inte skulle göra. Poängen med dessa definitioner är att man måste bestämma sig för hur man ska berätta sin historia. Ska det göras dokumentärt, då kostar det tid (och därmed pengar) och förutsätter långvarig tillgång till personer och platser som är relevanta i sammanhanget. Ett feature-reportage kräver betydligt mindre i arbetsinsats på fältet. Jag kan till exempel nämna att jag inte filmade någon av de sex männen under mer än en enda dag.
Att många längre feature-reportage ändå tenderar att bli en hybrid mellan feature och dokumentär beror också på berättartonen, om det finns en personlig angreppspunkt från reporterns sida, som mer liknar dokumentärens skapande karaktär men i sitt innehåll till stor del består av återskapande bilder.

Den tredje formen av reportage är det undersökande reportaget. Det finns en föreställning om att det inte är annorlunda än annan journalistik, eftersom all journalistik kräver ett mått av research. Enda skillnaden skulle vara att denna form är svårare och tar längre tid.
I själva verket har traditionell undersökande journalistik ett väldigt bestämt syfte: att avslöja missbruk av makt. Så har det varit historiskt och detta gäller även nu. Därmed skiljer den sig från annan journalistik på en avgörande punkt: den besvarar en hypotes med ja eller nej; antingen förekommer maktmissbruk eller så förekommer det inte. Om en undersökning leder fram till att det inte handlar om maktmissbruk, då faller storyn. Så är det ju inte med dokumentärer eller feature-reportage, sådana kan handla om vad som helst så länge ämnet och vinklingen är intressant för allmänheten.
Undersökande journalistik kännetecknas också av att det finns uppgifter som någon vill dölja, självklart oftast den som utövar missbruket för egen vinning. Det är just detta förhållande som utgör det undersökande elementet i formen, alltså inte behovet av research i största allmänhet. Den undersökande reportern är därtill i första hand intresserad av hårda fakta, precis som nyhetsreportern. Maktmissbruket ska bevisas, och då duger det inte med allehanda tyckande och känslor. Däremot berättas det undersökande reportaget i reportageformen (i motsats till nyhetsinslaget), där fakta stegvis leder fram till slutsatsen.
Det faktum att det finns dolda uppgifter och behovet av att gräva så djupt som möjligt för att inte lämna några blottor när det väl är dags för avslöjandet, ställer stora analytiska krav på reportern. Han eller hon måste kunna förstå ett komplext material, hur olika uppgifter förhåller sig till varandra. På så sätt har undersökande journalistik ett slags släktskap med vetenskap. Den nu avlidne reportern Hannes Råstams två reportage i SVT:s Dokument inifrån (2009) om den som seriemördare dömde Thomas Quick är utmärkta exempel på behovet av analys. Råstam jämförde bland annat Quicks påståenden om sin roll i vissa mordfall med var denne de facto befann sig vid tidpunkten, vilket visade att Quick omöjligen kunde vara skyldig. Han spårade också Quicks uppgifter i de slutliga förhören bakåt till de första förhören, och kunde inte bara visa hur de hade förändrats över tid utan även att nytillkomna och ändrade uppgifter hade triggats fram av förhörsledaren. Granskningen ledde till att Sture Bergwall kastade av sig sin Thomas Quick-identitet och medgav att han ljugit när han erkänt morden. Tillsammans med en efterföljande bok av Råstam (Fallet Thomas Quick, Ordfront 2012) bidrog arbetet starkt till att Sture Bergwall friades från samtliga åtta morddomar.
En variant av undersökande journalistik är det som kan kallas fördjupande reportage, eller in-depth journalism på engelska. Det är reportage som använder undersökande metoder ända ned i grunden för att blottlägga samhälleliga förhållanden, men utan att det nödvändigtvis finns maktmissbruk där nere. Ett exempel är att kartlägga hur mödravården eller flyktingpolitiken fungerar i en kommun, en undersökning som täcker in hela problemkomplexet. En sådan granskning saknar för den skull inte en kritisk udd, syftet är att blottlägga problem. Ett gott råd inför publiceringen är att fokusera på det största problemet i den verklighetsskildring man grävt fram, något som projektledaren vid SVT:s Uppdrag granskning Nils Hanson påpekat i sin bok Grävande journalistik (Ordfront 2009). En allmänt neutral redogörelse eller ren PR för någon verksamhet är inte journalistikens uppgift.

Om nyhetsjournalisten kan man kanske säga att denne är journalistikens hantverkare, medan feature- och dokumentärberättaren är dess konstnär. Den undersökande reportern blir därmed journalistikens vetenskapsman. För att bli riktigt skickliga måste de dock alla behärska produktionsprocessens olika led: idén, följd av research, foto, intervjukonst, manus, redigering och till sist presentationen. I stort sett ska jag nu följa processen steg för steg, men kastar alltså om den lite; vi börjar med foto istället, eftersom bekantskapen med den rörliga bilden är grunden för TV-mediet.