Försvinnanden

Presentation

En ung kvinna försvinner oförklarligt i trakten av Bräcke i Jämtland. Misstankarna om att hon utsatts för ett brott förgiftar samhället men kan inte bekräftas. Trettio år senare skriver journalisten John Nielsen om fallet. Det sätter igång ett skeende som han inte kunnat förutse och som kryper allt närmare honom själv. Där i bakgrunden är det någon som drar i trådarna, någon vars röst är som ett eko ur det förflutna. Försvinnanden är Åke Smedbergs första deckare, prisbelönt i Sverige och en stor framgång internationellt. De två uppföljarna Den mörka floden och Blod av mitt blod kommer också inom kort på förlaget.

Provläs

Visa kapitel

1

HAN HADE TRÄNGT sig genom buskagen längs vägkanten, tagit ett halvt steg upp på vägen innan han såg bilen och männen. En av dem stod vänd åt hans håll. Han kände näs¬tan genast igen honom, släppte plastsäcken, vände helt om och började springa.
-Ta den djäveln! Efter honom, för helvete!
Han kastade en blick över axeln. Han hade cirka tjugo¬fem meters försprång, men insåg att det inte skulle räcka. Förföljaren var i trettioårsåldern, sprang med långa, målmedvetna steg. Snabbt slet han upp trikåhuvan ur fickan, krängde den på sig i farten.
De hade alltså väntat på honom. Han var egentligen inte överraskad, men det var inte så han hade planerat det.

Strax före samhället hade han vikt av och kört norrut. Först någon kilometer sprucken asfalt, innan han slog in på en skogsbilväg som vred nästan rakt österut. Relativt nybruten. Den hade inte funnits då. Den gamla landsvägen löpte närmare sjön.
På en punkt där vägen kröp upp i höjd mot en av de sto¬ra åsryggarna stannade han till, vevade ner rutan, såg ut. Till vänster om honom, på någon kilometers avstånd, den långsmala sjön, några hus vid sjöändan, stråk av odlings¬mark. Han kastade en blick på kartbladet på passagerarsätet för att orientera sig.
Ljudet av hundskall fick honom att se upp igen. Han tog fram kikaren ur handskfacket, satte den för ögonen. Det steg rök från ett av husen och han lät kikaren stanna där. Noterade bilen utanför huset. Hundgården, där han kunde urskilja den envist skällande hunden.
Han lade ifrån sig kikaren, körde vidare.
Efter några kilometer passerade han ån. Inga broräcken som skvallrade om att den fanns där, bara en vägtrumma som fick bilen att studsa till. Två lätta stötar. I backspegeln såg han vattenblänket och ridån av slyskog längs stränder¬na. Den borde ha varit större, tänkte han. Men han visste att han inte kunde missta sig. Det fanns inga andra vatten¬drag i närheten.
Han stannade inte utan fortsatte i jämn takt. Halvannan kilometer längre fram dök ett hus upp. Han granskade snabbt byggnaden medan han passerade. Ett nybygge, fort¬farande några jordhögar kvar intill grunden. Enkelt. En¬plans, resvirke. En jaktstuga. Skymten av ett fordon på baksidan. Inga människor syntes till.
Han fortsatte ytterligare någon kilometer, innan han kör¬de åt sidan vid en vändplats, slog av motorn och steg ur.
En stund blev han stående, lyssnade. Så gick han några steg åt sidan, plockade upp cigarrettpaketet ur fickan, tän¬de en cigarrett, koncentrerade sig på att få rörelserna natur¬liga. Han rökte enbart när han bedömde att det kunde tjäna ett syfte, fick honom att smälta in, gav ett slags legitimitet åt hans närvaro. Som nu. Någon som stannat bilen för att sträcka på benen, tänt en cigarrett, betraktade utsikten. Han föll in i rollen. Strosade omkring ett slag, sträckte på sig, lät blicken vandra över landskapet.
Slutet av september. Frostblå himmel. Det hade börjat blåsa. Tunna molnskuggor for över åsryggarna norrut. På båda sidor av vägen kilometervida hyggesytor. Han stanna¬de, stod med halvslutna ögon, kände den kyliga vinden mot ansiktet, såg frötallarna ute på hygget kränga i vinden.
Så släppte han cigarretten, trampade ner den och platta¬de omsorgsfullt till gruset. Gick med snabba steg bort till bilen, satte sig i, startade och vände, började köra tillbaks.
När han passerade huset igen lättade han på gasen, lät blicken dröja där. Bilen stod kvar, men fortfarande inga människor, inga tecken på liv. Han fortsatte, ökade farten igen.
Framme vid ån bromsade han in, hittade några hjulspår som ledde av vägen, svängde ner och parkerade. En stund satt han kvar i bilen, såg ut, betraktade omgivningarna, för¬sökte minnas hur det sett ut då. Tät granskog. De hade kommit längs ån. Gått uppåt från den gamla landsvägen, följt stigen som löpte parallellt med vattnet. Det grå nattlju¬set. Något febrigt, eggande i luften. En känsla av att de svä¬vade, liksom dansade fram. Och han visste redan vad som skulle hända.
Så öppnade han dörren och steg ur.
Från och med nu var alla hans rörelser målmedvetna, kalkylerade. Han gick runt bilen, öppnade bakluckan, tog upp plastsäcken och vek ihop den till ett rektangulärt paket som gick ner i jackfickan. Stack den hopfällbara spaden un¬der bältet, drog över jackan. Stoppade ner tejprullen i den andra fickan. Så vände han sig om, gick över vägen. Ett ögonblick tyckte han sig höra motorljud, men brydde sig inte om att stanna. Att någon kunde passera var något han fick räkna med.
En trång korridor av skog fanns kvar längs ån. Västerut bredde kalavverkningarna ut sig. Han gick i nederkant av ett hygge som kunde vara något år gammalt. Rörelserna smidiga, snabba. Efter cirka en halv kilometer slog han av på takten, började studera sluttningen ner mot ån. Han kände igen sig.
Där strandmarken vidgade sig något, bildade ett slätare parti, stannade han helt, sökte med blicken. Log plötsligt. Ingen hade varit här. Också på det här avståndet var han så gott som säker.
Han vek neråt, trängde sig genom den glesa björkskogen och videbuskagen, tills han stod ute på den flacka gräsmar¬ken, där varken björken eller videt tycktes få något riktigt fäste. Gick några steg innan han hittade upphöjningen, fös¬te med foten undan drivorna av liggande starrgräs, började avlägsna lagret av stenar. När han var färdig drog han upp spaden, fällde ut den, började vräka jorden åt sidan.
Det tog honom nära tjugo minuter att frilägga hela skelettet. Han rätade på sig, studerade det ett ögonblick, bytte grepp på spaden och höjde den, klöv med ett snabbt hugg ryggradens kotpelare, strax ovanför bäckenet. Fortsatte med att skilja kraniet från nackkotorna, armarna från skulderbladen. Så förflyttade han sig neråt, ställde sig bredbent över gropen, lyfte spaden och stötte ett antal gånger, tills han särat höftbenen från bäckenet, backade ytterligare en halvmeter, delade de båda benen med precisa hugg, vid knälederna.
Han strök några svettdroppar ur pannan. Tog ett steg bakåt, drog upp plastsäcken ur fickan, vecklade ut den och började metodiskt plocka upp skelettdelarna. Krossade bröstkorgen genom att trampa på den, innan han pressade ner den i säcken.
Han kastade en blick på klockan. Tio i tolv. Drygt en timme sedan han lämnat bilen. Han skulle inte stanna läng¬re, tänkte han, inte den här gången. Ändå blev han stående, vred på huvudet, såg upp mot den vassa bergklacken bak¬om, sökte med blicken.
Plötsligt kunde han höra hennes röst igen. Den tycktes stiga från någon punkt i hans eget mellangärde. Ett vredgat, plågat skrik. Rosslande, bubblande, som under en av host¬attackerna. Du får inte gå! Du får inte!
Han stelnade till. Jag kommer tillbaks, jag har aldrig lämnat dig, försökte han säga, men hon avbröt honom på nytt med ett brustet vrål: Nej! Du får inte gå! Kom till mig!
Det började rycka i honom, okontrollerat. Han kunde känna den där övermäktiga, förgörande kraften hos henne. För ett ögonblick visste han att han var tvungen att lyda. Så tog han ett djupt andetag, slöt ögonen, tvingade hennes röst neråt, bit för bit, med svetten rinnande över ansiktet.
Han var den starkare nu. Den starkare och den äldre. Han var den som måste avgöra vad som var bäst för dem båda. Jag kommer tillbaks, viskade han, med något milt, tröstande i tonfallet, som om han talat till ett barn. Jag kom¬mer aldrig att lämna dig. Jag kommer tillbaks. Jag har lovat.
Han lyssnade. Ingenting. Hon var tyst nu, som om hon sövts till ro av hans ord.

Fortfarande bara en av männen som förföljde honom. Han brydde sig inte om att öka takten, saktade snarare in, vän¬tade på att mannen skulle hinna upp honom.
-Nu du, din djävel!
Han kände det kvävande greppet över strupen när man¬nen grep tag i honom bakifrån. Han stannade tvärt, lät kroppen bli slapp, till synes kraftlös, utan styrsel. Väntade ett ögonblick tills han kände trycket lindras, då grep han tag om den andres handled, slet upp greppet, samtidigt som han svängde runt under sina egna armar, tvingade upp mannen på tåspetsarna i ett slags trippande piruett, med ar¬men vriden bakom sin rygg. Väntade bråkdelen av en se¬kund, innan han ryckte till, såg honom tippa baklänges, höll kvar greppet tills han hörde ledbrosket i axelleden bris¬ta med ett dovt krasande. Då släppte han taget, lät honom falla handlöst till marken, hörde det plågade vrålet som steg från hans läppar.
Han vred sig, flyttade över tyngdpunkten, placerade fo¬ten över den liggandes bäcken, trampade till med all kraft. Skriket tycktes klippas tvärt av, allt som hördes var några halvkvävda hulkanden. Han stirrade ner på mannen, mät¬tade och sparkade, såg huvudet studsa åt sidan, samtidigt som ljuden tystnade helt.
Han började springa igen. Vek av från hygget, ner mot ån, tills han kommit ur synhåll från vägen. Då stannade han till, vände uppåt igen, gående nu. Stannade när han åter kunde se vägen, sjönk ner på huk, drog kikaren ur fick¬an. De båda andra männen hade nått fram till kamraten. Han såg dem böja sig ner, halvt släpa, halvt bära honom ner mot vägen. När de slutligen lyckats placera honom i baksätet på bilen, vände den ene tillbaks efter plastsäcken. Också på det här avståndet kunde han avläsa reaktionen av oförställd häpnad när han öppnade den, hur han ett ögon¬blick blev stående som förlamad.
Han sänkte kikaren, log för sig själv.

Han väntade tills han sett bilen ge sig av. Dessförinnan ha¬de han kunnat iaktta hur de brutit upp motorhuven på Mazdan han kommit i, slitit ur tänddelarna. Han reagerade inte, han hade väntat sig någonting sådant.
Han tänkte efter. Det viktiga nu var att han kom över en bil. Han beräknade att han kunde ha ungefär en timme på sig. Han försökte tänka efter hur långt avståndet till sjöän¬dan kunde vara.
Så reste han sig upp, kastade ifrån sig kikaren och spa¬den, som fortfarande hängde instucken under bältet, drog av sig tröjan och kastade också den, behöll jackan, började ta sig neråt, sicksackande mellan moränblocken. Nådde vä¬gen, började i lugn takt springa längs vägrenen.
Det tog honom en dryg halvtimme att nå vägskälet. Han var svettig men andades fortfarande lätt. Sprang i en jämn, vägvinnande lunk, undvek att slösa med krafterna. Inga bi-lar.
När han slog in på avfartsvägen ökade han takten, inrik¬tade sig på att tillryggalägga den sista sträckan så fort som möjligt. Redan på avstånd kunde han höra hunden ge skall. När huset dök upp framför honom drog han ner på farten igen, lät blicken registrerande svepa runt.
Bilen stod kvar. I hundgården sprang en gråhund runt, upphetsat skällande. Närmast huset ett uppgrävt potatis¬land och några rader bärbuskar. Han vek av, sneddade över potatislandet. Hundens skall ökade i styrka och innan han nådde gårdsplanen kunde han se ytterdörren öppnas och en man komma ut på trappan.
Han sprang hukande, fiskade upp huvan ur fickan, drog den på sig. Var med några snabba språng framme vid ytter¬trappan. Mannen hade redan vänt helt om, försökte för¬skräckt ta sig in i huset igen, men han hejdade honom med ett grepp över axeln, vräkte honom ner på rygg, tryckte handflatan mot hans struphuvud. Mannen kippade väsan¬de efter luft, kroppen började skaka och han lättade en aning på trycket, böjde sig närmare.
-Bilen, viskade han. Nycklarna till bilen.
Mannen stirrade upp på honom utan att svara.
-Nycklarna! viskade han igen.
När mannen slöt ögonen och envist knep samman de tor¬ra läpparna, släppte han helt greppet om hans hals, stack handen under jackan, slet fram kniven. Han sänkte den mot mannens ansikte, fångade upp det ena ögonlocket med spet¬sen, lyfte upp det och tryckte långsamt inåt i överkanten av ögonhålan, tills en smal rännil av blod sipprade fram.
-Just här, sade han, med samma viskande röst. Härifrån och rakt in i hjärnan. Sakta. Man känner varje millimeter...
Mannens båda ögon var vidöppna nu, uppspärrade i vild skräck.
-Dom sitter i! Dom sitter i, för helvete!
Han lät kniven vila på samma ställe ännu ett ögonblick, innan han lyfte den. Såg hur blodet bildade en liten pöl i ögonhålan, sökte sig vidare runt ögat, rann utför kinden. Så reste han sig upp, vräkte mannen runt på mage, vred upp hans armar på ryggen, fiskade upp tejpen ur jackan, drog ett antal varv runt handleder och händer. Flyttade sig neråt, surrade benen på samma sätt.
Utifrån hundgården skällde hunden oavbrutet. Han kas¬tade en blick mot de övriga två husen, något hundratal me¬ter bort. Obebodda. Förspikade fönster. Gårdsplanerna överväxta.
Han tog ett steg över den bundne, sköt upp dörren till huset och steg in. Telefonen fanns i hallen och han slet loss luren, kastade den i ett hörn. Fortsatte genom huset. Köket. Ett vardagsrum, sparsamt möblerat. Gläntade på dörren till sovrummet, där den enda sängen avslöjade vad han redan anat, att ingen annan bodde här.
Han sköt igen dörren med en grimas av obehag, en käns¬la han ofta fick när han kom i alltför nära kontakt med människors liv. Fotografier, prydnadssaker, minnen, kläder. Allt som bar på ett slags intimt, förtroligt vittnesbörd om dem. Och lukterna, deras lukter, som fanns överallt, klibba¬de sig fast...
Han vände om, gick hastigt ut igen. Stannade vid man¬nen, som låg kvar i samma ställning. Ett ögonblick fundera¬de han på att också tejpa över munnen. Men när han såg mannens stötiga, ansträngda andhämtning avstod han. Vad kunde han vara? Sjuttio, sjuttiofem? Han skulle kanske inte överleva det och han hade egentligen inget att vinna på hans död.
Han böjde sig ner, greppade tag i mannens kläder, lyfte upp honom och släpade in honom i den trånga hallen, släppte omilt ner honom, strök av händerna mot byxorna.
Så tog han ett steg bakåt, gav honom en häftig spark i sidan.
-Djävla gubbtjyv! Var glad att du lever, ditt as! Håll käften om det här, annars kommer du att ångra dig...
Nu viskade han inte längre. Lät rösten avsiktligt stiga, bli köttig, rå och försökte samtidigt ge den anstrykning av ungdom, något hetsigt, våldsamt, okontrollerat. Han gav mannen ytterligare en spark, hörde honom gny i en bland¬ning av skräck och smärta, innan han gick ut, stängde dör¬ren efter sig.

Han vek av i Ånge, körde inlandet söderut. Trafiken gles. Inga polisbilar. Det skulle antagligen dröja timmar innan något sökande kom igång. Han höll jämn, inte alltför hög fart. Kände sig lugn, obesvärad, men registrerade vaksamt trafiken.
Med jämna mellanrum gick han tillbaks till scenen vid hygget, spelade upp den framför sig. Gick igenom den, mo¬ment för moment. Allt var egentligen bara slumpens, tillfälligheternas spel. Ändå kände han att det fanns något annat bakom. Ett mönster. En kraft. En vilja. Hon hade ropat på honom. Kallat honom tillbaks. Hon tänkte inte släppa ho¬nom.
Kennet Erikssons ansikte dök upp. Den tröga, grubblan¬de häpnaden där. Hur mycket mindes han? Hur mycket var han i stånd att fatta?
Han skulle antagligen kunna försvinna igen, utan ett spår. Men han visste redan vad han måste göra. Han stirra¬de ut mot den monotont raka vägbanan. Det hade börjat skymma nu. Himlen en matt, metallglänsande skiva mot den omgivande skogen. Åter lyssnade han inåt. Hon hade kallat på honom. Och han hade lovat att komma tillbaks.