Försvinnanden

Presentation

En ung kvinna försvinner oförklarligt i trakten av Bräcke i Jämtland. Misstankarna om att hon utsatts för ett brott förgiftar samhället men kan inte bekräftas. Trettio år senare skriver journalisten John Nielsen om fallet. Det sätter igång ett skeende som han inte kunnat förutse och som kryper allt närmare honom själv. Där i bakgrunden är det någon som drar i trådarna, någon vars röst är som ett eko ur det förflutna.

Provläs

Visa kapitel

En gammal historia

1

HAN HADE TRÄNGT sig genom buskagen längs vägkanten, tagit ett halvt steg upp på vägen innan han såg bilen och männen. En av dem stod vänd åt hans håll. Han kände näs¬tan genast igen honom, släppte plastsäcken, vände helt om och började springa.
-Ta den djäveln! Efter honom, för helvete!
Han kastade en blick över axeln. Han hade cirka tjugo¬fem meters försprång, men insåg att det inte skulle räcka. Förföljaren var i trettioårsåldern, sprang med långa, målmedvetna steg. Snabbt slet han upp trikåhuvan ur fickan, krängde den på sig i farten.
De hade alltså väntat på honom. Han var egentligen inte överraskad, men det var inte så han hade planerat det.

Strax före samhället hade han vikt av och kört norrut. Först någon kilometer sprucken asfalt, innan han slog in på en skogsbilväg som vred nästan rakt österut. Relativt nybruten. Den hade inte funnits då. Den gamla landsvägen löpte närmare sjön.
På en punkt där vägen kröp upp i höjd mot en av de sto¬ra åsryggarna stannade han till, vevade ner rutan, såg ut. Till vänster om honom, på någon kilometers avstånd, den långsmala sjön, några hus vid sjöändan, stråk av odlings¬mark. Han kastade en blick på kartbladet på passagerarsätet för att orientera sig.
Ljudet av hundskall fick honom att se upp igen. Han tog fram kikaren ur handskfacket, satte den för ögonen. Det steg rök från ett av husen och han lät kikaren stanna där. Noterade bilen utanför huset. Hundgården, där han kunde urskilja den envist skällande hunden.
Han lade ifrån sig kikaren, körde vidare.
Efter några kilometer passerade han ån. Inga broräcken som skvallrade om att den fanns där, bara en vägtrumma som fick bilen att studsa till. Två lätta stötar. I backspegeln såg han vattenblänket och ridån av slyskog längs stränder¬na. Den borde ha varit större, tänkte han. Men han visste att han inte kunde missta sig. Det fanns inga andra vatten¬drag i närheten.
Han stannade inte utan fortsatte i jämn takt. Halvannan kilometer längre fram dök ett hus upp. Han granskade snabbt byggnaden medan han passerade. Ett nybygge, fort¬farande några jordhögar kvar intill grunden. Enkelt. En¬plans, resvirke. En jaktstuga. Skymten av ett fordon på baksidan. Inga människor syntes till.
Han fortsatte ytterligare någon kilometer, innan han kör¬de åt sidan vid en vändplats, slog av motorn och steg ur.
En stund blev han stående, lyssnade. Så gick han några steg åt sidan, plockade upp cigarrettpaketet ur fickan, tän¬de en cigarrett, koncentrerade sig på att få rörelserna natur¬liga. Han rökte enbart när han bedömde att det kunde tjäna ett syfte, fick honom att smälta in, gav ett slags legitimitet åt hans närvaro. Som nu. Någon som stannat bilen för att sträcka på benen, tänt en cigarrett, betraktade utsikten. Han föll in i rollen. Strosade omkring ett slag, sträckte på sig, lät blicken vandra över landskapet.
Slutet av september. Frostblå himmel. Det hade börjat blåsa. Tunna molnskuggor for över åsryggarna norrut. På båda sidor av vägen kilometervida hyggesytor. Han stanna¬de, stod med halvslutna ögon, kände den kyliga vinden mot ansiktet, såg frötallarna ute på hygget kränga i vinden.
Så släppte han cigarretten, trampade ner den och platta¬de omsorgsfullt till gruset. Gick med snabba steg bort till bilen, satte sig i, startade och vände, började köra tillbaks.
När han passerade huset igen lättade han på gasen, lät blicken dröja där. Bilen stod kvar, men fortfarande inga människor, inga tecken på liv. Han fortsatte, ökade farten igen.
Framme vid ån bromsade han in, hittade några hjulspår som ledde av vägen, svängde ner och parkerade. En stund satt han kvar i bilen, såg ut, betraktade omgivningarna, för¬sökte minnas hur det sett ut då. Tät granskog. De hade kommit längs ån. Gått uppåt från den gamla landsvägen, följt stigen som löpte parallellt med vattnet. Det grå nattlju¬set. Något febrigt, eggande i luften. En känsla av att de svä¬vade, liksom dansade fram. Och han visste redan vad som skulle hända.
Så öppnade han dörren och steg ur.
Från och med nu var alla hans rörelser målmedvetna, kalkylerade. Han gick runt bilen, öppnade bakluckan, tog upp plastsäcken och vek ihop den till ett rektangulärt paket som gick ner i jackfickan. Stack den hopfällbara spaden un¬der bältet, drog över jackan. Stoppade ner tejprullen i den andra fickan. Så vände han sig om, gick över vägen. Ett ögonblick tyckte han sig höra motorljud, men brydde sig inte om att stanna. Att någon kunde passera var något han fick räkna med.
En trång korridor av skog fanns kvar längs ån. Västerut bredde kalavverkningarna ut sig. Han gick i nederkant av ett hygge som kunde vara något år gammalt. Rörelserna smidiga, snabba. Efter cirka en halv kilometer slog han av på takten, började studera sluttningen ner mot ån. Han kände igen sig.
Där strandmarken vidgade sig något, bildade ett slätare parti, stannade han helt, sökte med blicken. Log plötsligt. Ingen hade varit här. Också på det här avståndet var han så gott som säker.
Han vek neråt, trängde sig genom den glesa björkskogen och videbuskagen, tills han stod ute på den flacka gräsmar¬ken, där varken björken eller videt tycktes få något riktigt fäste. Gick några steg innan han hittade upphöjningen, fös¬te med foten undan drivorna av liggande starrgräs, började avlägsna lagret av stenar. När han var färdig drog han upp spaden, fällde ut den, började vräka jorden åt sidan.
Det tog honom nära tjugo minuter att frilägga hela skelettet. Han rätade på sig, studerade det ett ögonblick, bytte grepp på spaden och höjde den, klöv med ett snabbt hugg ryggradens kotpelare, strax ovanför bäckenet. Fortsatte med att skilja kraniet från nackkotorna, armarna från skulderbladen. Så förflyttade han sig neråt, ställde sig bredbent över gropen, lyfte spaden och stötte ett antal gånger, tills han särat höftbenen från bäckenet, backade ytterligare en halvmeter, delade de båda benen med precisa hugg, vid knälederna.
Han strök några svettdroppar ur pannan. Tog ett steg bakåt, drog upp plastsäcken ur fickan, vecklade ut den och började metodiskt plocka upp skelettdelarna. Krossade bröstkorgen genom att trampa på den, innan han pressade ner den i säcken.
Han kastade en blick på klockan. Tio i tolv. Drygt en timme sedan han lämnat bilen. Han skulle inte stanna läng¬re, tänkte han, inte den här gången. Ändå blev han stående, vred på huvudet, såg upp mot den vassa bergklacken bak¬om, sökte med blicken.
Plötsligt kunde han höra hennes röst igen. Den tycktes stiga från någon punkt i hans eget mellangärde. Ett vredgat, plågat skrik. Rosslande, bubblande, som under en av host¬attackerna. Du får inte gå! Du får inte!
Han stelnade till. Jag kommer tillbaks, jag har aldrig lämnat dig, försökte han säga, men hon avbröt honom på nytt med ett brustet vrål: Nej! Du får inte gå! Kom till mig!
Det började rycka i honom, okontrollerat. Han kunde känna den där övermäktiga, förgörande kraften hos henne. För ett ögonblick visste han att han var tvungen att lyda. Så tog han ett djupt andetag, slöt ögonen, tvingade hennes röst neråt, bit för bit, med svetten rinnande över ansiktet.
Han var den starkare nu. Den starkare och den äldre. Han var den som måste avgöra vad som var bäst för dem båda. Jag kommer tillbaks, viskade han, med något milt, tröstande i tonfallet, som om han talat till ett barn. Jag kom¬mer aldrig att lämna dig. Jag kommer tillbaks. Jag har lovat.
Han lyssnade. Ingenting. Hon var tyst nu, som om hon sövts till ro av hans ord.

Fortfarande bara en av männen som förföljde honom. Han brydde sig inte om att öka takten, saktade snarare in, vän¬tade på att mannen skulle hinna upp honom.
-Nu du, din djävel!
Han kände det kvävande greppet över strupen när man¬nen grep tag i honom bakifrån. Han stannade tvärt, lät kroppen bli slapp, till synes kraftlös, utan styrsel. Väntade ett ögonblick tills han kände trycket lindras, då grep han tag om den andres handled, slet upp greppet, samtidigt som han svängde runt under sina egna armar, tvingade upp mannen på tåspetsarna i ett slags trippande piruett, med ar¬men vriden bakom sin rygg. Väntade bråkdelen av en se¬kund, innan han ryckte till, såg honom tippa baklänges, höll kvar greppet tills han hörde ledbrosket i axelleden bris¬ta med ett dovt krasande. Då släppte han taget, lät honom falla handlöst till marken, hörde det plågade vrålet som steg från hans läppar.
Han vred sig, flyttade över tyngdpunkten, placerade fo¬ten över den liggandes bäcken, trampade till med all kraft. Skriket tycktes klippas tvärt av, allt som hördes var några halvkvävda hulkanden. Han stirrade ner på mannen, mät¬tade och sparkade, såg huvudet studsa åt sidan, samtidigt som ljuden tystnade helt.
Han började springa igen. Vek av från hygget, ner mot ån, tills han kommit ur synhåll från vägen. Då stannade han till, vände uppåt igen, gående nu. Stannade när han åter kunde se vägen, sjönk ner på huk, drog kikaren ur fick¬an. De båda andra männen hade nått fram till kamraten. Han såg dem böja sig ner, halvt släpa, halvt bära honom ner mot vägen. När de slutligen lyckats placera honom i baksätet på bilen, vände den ene tillbaks efter plastsäcken. Också på det här avståndet kunde han avläsa reaktionen av oförställd häpnad när han öppnade den, hur han ett ögon¬blick blev stående som förlamad.
Han sänkte kikaren, log för sig själv.

Han väntade tills han sett bilen ge sig av. Dessförinnan ha¬de han kunnat iaktta hur de brutit upp motorhuven på Mazdan han kommit i, slitit ur tänddelarna. Han reagerade inte, han hade väntat sig någonting sådant.
Han tänkte efter. Det viktiga nu var att han kom över en bil. Han beräknade att han kunde ha ungefär en timme på sig. Han försökte tänka efter hur långt avståndet till sjöän¬dan kunde vara.
Så reste han sig upp, kastade ifrån sig kikaren och spa¬den, som fortfarande hängde instucken under bältet, drog av sig tröjan och kastade också den, behöll jackan, började ta sig neråt, sicksackande mellan moränblocken. Nådde vä¬gen, började i lugn takt springa längs vägrenen.
Det tog honom en dryg halvtimme att nå vägskälet. Han var svettig men andades fortfarande lätt. Sprang i en jämn, vägvinnande lunk, undvek att slösa med krafterna. Inga bi¬lar.
När han slog in på avfartsvägen ökade han takten, inrik¬tade sig på att tillryggalägga den sista sträckan så fort som möjligt. Redan på avstånd kunde han höra hunden ge skall. När huset dök upp framför honom drog han ner på farten igen, lät blicken registrerande svepa runt.
Bilen stod kvar. I hundgården sprang en gråhund runt, upphetsat skällande. Närmast huset ett uppgrävt potatis¬land och några rader bärbuskar. Han vek av, sneddade över potatislandet. Hundens skall ökade i styrka och innan han nådde gårdsplanen kunde han se ytterdörren öppnas och en man komma ut på trappan.
Han sprang hukande, fiskade upp huvan ur fickan, drog den på sig. Var med några snabba språng framme vid ytter¬trappan. Mannen hade redan vänt helt om, försökte för¬skräckt ta sig in i huset igen, men han hejdade honom med ett grepp över axeln, vräkte honom ner på rygg, tryckte handflatan mot hans struphuvud. Mannen kippade väsan¬de efter luft, kroppen började skaka och han lättade en aning på trycket, böjde sig närmare.
-Bilen, viskade han. Nycklarna till bilen.
Mannen stirrade upp på honom utan att svara.
-Nycklarna! viskade han igen.
När mannen slöt ögonen och envist knep samman de tor¬ra läpparna, släppte han helt greppet om hans hals, stack handen under jackan, slet fram kniven. Han sänkte den mot mannens ansikte, fångade upp det ena ögonlocket med spet¬sen, lyfte upp det och tryckte långsamt inåt i överkanten av ögonhålan, tills en smal rännil av blod sipprade fram.
-Just här, sade han, med samma viskande röst. Härifrån och rakt in i hjärnan. Sakta. Man känner varje millimeter...
Mannens båda ögon var vidöppna nu, uppspärrade i vild skräck.
-Dom sitter i! Dom sitter i, för helvete!
Han lät kniven vila på samma ställe ännu ett ögonblick, innan han lyfte den. Såg hur blodet bildade en liten pöl i ögonhålan, sökte sig vidare runt ögat, rann utför kinden. Så reste han sig upp, vräkte mannen runt på mage, vred upp hans armar på ryggen, fiskade upp tejpen ur jackan, drog ett antal varv runt handleder och händer. Flyttade sig neråt, surrade benen på samma sätt.
Utifrån hundgården skällde hunden oavbrutet. Han kas¬tade en blick mot de övriga två husen, något hundratal me¬ter bort. Obebodda. Förspikade fönster. Gårdsplanerna överväxta.
Han tog ett steg över den bundne, sköt upp dörren till huset och steg in. Telefonen fanns i hallen och han slet loss luren, kastade den i ett hörn. Fortsatte genom huset. Köket. Ett vardagsrum, sparsamt möblerat. Gläntade på dörren till sovrummet, där den enda sängen avslöjade vad han redan anat, att ingen annan bodde här.
Han sköt igen dörren med en grimas av obehag, en käns¬la han ofta fick när han kom i alltför nära kontakt med människors liv. Fotografier, prydnadssaker, minnen, kläder. Allt som bar på ett slags intimt, förtroligt vittnesbörd om dem. Och lukterna, deras lukter, som fanns överallt, klibba¬de sig fast...
Han vände om, gick hastigt ut igen. Stannade vid man¬nen, som låg kvar i samma ställning. Ett ögonblick fundera¬de han på att också tejpa över munnen. Men när han såg mannens stötiga, ansträngda andhämtning avstod han. Vad kunde han vara? Sjuttio, sjuttiofem? Han skulle kanske inte överleva det och han hade egentligen inget att vinna på hans död.
Han böjde sig ner, greppade tag i mannens kläder, lyfte upp honom och släpade in honom i den trånga hallen, släppte omilt ner honom, strök av händerna mot byxorna.
Så tog han ett steg bakåt, gav honom en häftig spark i sidan.
-Djävla gubbtjyv! Var glad att du lever, ditt as! Håll käften om det här, annars kommer du att ångra dig...
Nu viskade han inte längre. Lät rösten avsiktligt stiga, bli köttig, rå och försökte samtidigt ge den anstrykning av ungdom, något hetsigt, våldsamt, okontrollerat. Han gav mannen ytterligare en spark, hörde honom gny i en bland¬ning av skräck och smärta, innan han gick ut, stängde dör¬ren efter sig.

Han vek av i Ånge, körde inlandet söderut. Trafiken gles. Inga polisbilar. Det skulle antagligen dröja timmar innan något sökande kom igång. Han höll jämn, inte alltför hög fart. Kände sig lugn, obesvärad, men registrerade vaksamt trafiken.
Med jämna mellanrum gick han tillbaks till scenen vid hygget, spelade upp den framför sig. Gick igenom den, mo¬ment för moment. Allt var egentligen bara slumpens, tillfälligheternas spel. Ändå kände han att det fanns något annat bakom. Ett mönster. En kraft. En vilja. Hon hade ropat på honom. Kallat honom tillbaks. Hon tänkte inte släppa ho¬nom.
Kennet Erikssons ansikte dök upp. Den tröga, grubblan¬de häpnaden där. Hur mycket mindes han? Hur mycket var han i stånd att fatta?
Han skulle antagligen kunna försvinna igen, utan ett spår. Men han visste redan vad han måste göra. Han stirra¬de ut mot den monotont raka vägbanan. Det hade börjat skymma nu. Himlen en matt, metallglänsande skiva mot den omgivande skogen. Åter lyssnade han inåt. Hon hade kallat på honom. Och han hade lovat att komma tillbaks.


2

NIELSEN TOG SIG ostadigt uppför grusgången, sneddande från den ena sidan till den andra, tog sikte på ytterbelysningen. Illamåendet kom i vågor. Några steg från yttertrap¬pan var han tvungen att vända om, vacklade ut på gräsmat¬tan och spydde.
-Åh, fy fan, Nielsen, vad håller du på med? stönade han.
Han rätade sakta på den långa kroppen, fortsatte upp mot huset och trappan igen. De första två trappstegen gick bra, så fastnade han med vänsterfoten, stöp med huvudet in i ytterdörren. Blev liggande ett ögonblick, kvidande, innan han hasade sig upp, satte sig med ryggen mot dörren.
-Åh, fy fan, John Lean Nielsen, mässade han igen. Du skulle ha varit en annan människa, i en annan värld. En bättre, i en bättre värld!
Han kunde höra Tjarrko på andra sidan dörren. Hunden hade hört honom men hållit sig lugn. Nu ansåg den tydligen att måttet var rågat, gav ifrån sig ett enda, uppfordrande skall. Han reste sig upp, fumlade med nyckeln i låset, öpp¬nade dörren. Hunden nosade förstrött på honom, innan den försvann nerför trappan och ut i mörkret. Han tände en ci¬garrett, följde efter.
Illamåendet hade släppt, men fyllan fanns kvar. Som en hinna, elastisk, töjbar i alla riktningar. Ett skyddsnät, som ingav honom en bedräglig känsla av osårbarhet och välbefinnande. Han kände plötsligt ett slags sentimental och ore¬serverad välvilja mot allt och alla. De slitna höghusen med sina fönsterrader som skymtade genom skogspartiet till hö¬ger. Människorna där. Bilarna som svepte förbi på vägen nedanför. Enstaka nattvandrare i skenet av vägbelysningen. De grova ekarna längs vägen, som han då och då tog stöd emot. För ett ögonblick omfattade han allt detta med något som närmast liknade kärlek.
Det skulle se annorlunda ut imorgon, det visste han. Helt annorlunda. Hösten och vintern som ett mörkt hål framför honom. Hela livet, förresten. Det som nu återstod.
Men just nu behövde han inte tänka på det, kunde vila en stund i berusningen, omfamna de knotiga, faderliga ek¬stammarna vid vägkanten, småskrattande, gnolande. Just nu hade han rätt att vara lycklig, fastslog han. En stund. Att halta sig fram där i mörkret, full och lycklig, med ett fånigt flin över ansiktet. Medan hunden då och då dök upp, puffade till honom med nosen, försvann som en skugga igen, lockad av mer intressanta dofter bland buskarna längs gångvägen.

När han vaknade var det av telefonens enträgna signaler. För ett ögonblick var han kvar i en dröm, det var råkall vintermorgon, nermörkt ute, han lyssnade till väckarklock¬ans skrällande olåt, som fick hjärtat att stampa vilt på tom¬gång, ungefär som den gamla Saaben han körde då...
Långsamt blev han medveten om var han befann sig, öppnade ögonen, vred blicken mot fönstret. Redan dag, mattblå himmel, trädens grenar som pendlade i blåsten där¬ute. Och han kunde andas ut, torkade kallsvetten ur pan¬nan, sträckte sig efter telefonen, fick tag på luren, drog ner den i sängen, försökte kraxa sitt namn.
-Hallå! hörde han en uppfordrande röst i örat. Är det nån där?
-Ja! kraxade han igen, högre nu.
-John Nielsen? John Lean Nielsen?
-Ja, för fan! Det sa jag ju!
-Det är Ivarsson.
Han försökte tänka efter, letade i minnet. Kände huvud¬värken komma krypande.
-Olle Ivarsson! I Bräcke!
Något närmast uppbragt i rösten nu.
-Jaja! skyndade han sig att svara, medan smärtstötarna ökade i styrka. Det var svårt att höra bara...
-Väckte jag dig? avbröt rösten. Det är ju för fan mitt på dan!
Han försökte massera tinningarna, medan han svarade.
-Är det bara för att säga det som du ringer...
-Nej, avbröt den andre. Det är inte därför. Sånt får du hålla reda på själv.
En kort tystnad innan han fortsatte.
-Vi har hittat nåt. Ja, hittat, förresten... jag vet inte vad jag ska säga...
John Nielsen hävde sig upp på armbågen, trots att huvudvärken fick ögonen att tåras.
-Är det hon? frågade han.
Det blev tyst igen. När rösten återkom var den nedtonad, lite frånvarande.
-Ja, fan. Det går inte att säga, inte på det här stadiet. Det är ju en sjuherrans massa år sen. Det är bara ben kvar. Vi får se... Det är på väg upp till Umeå nu, rättsmedicinska, hela paketet...
-Var gjorde man fyndet? frågade han. Vem var det som hittade kroppen?
Det kom något som liknade en lång suck ur luren.
-Ja, det är en djävligt underlig historia. Alltihop. Jag vet inte vad jag ska tro om det egentligen. Det är knappt nåt du skulle kunna skriva ihop ens...

Det hela hade börjat med en artikel som han lyckats intres¬sera en av kvällstidningarna för, något som så småningom växt ut till en hel serie. Saknade personer, fall av oförklarli¬ga försvinnanden. Han hade lusläst förundersökningar, förhörsprotokoll, talat med anhöriga och vittnen. Vandrat runt i de försvunnas fotspår; i de miljöer de vistats i, på platserna där de senast varit synliga. Försökt göra sig en bild av deras liv och omständigheterna runt deras försvinnanden.
Vad får en till synes harmonisk tvåbarnsfar att lämna arbetet efter lunch, köra söderut, utan att lämna några meddelanden? Bilen hittas prydligt parkerad i Hästveda, en plats som han inte har någon som helst anknytning till. På en bensinmack i utkanten av samhället kommer man ihåg honom, han har stannat till och pratat en stund. Men där slutar också alla spår.
Eller den semestrande kvinnan som försvinner från sitt hotellrum. Man misstänker ett brott, men efter någon vecka ringer hon till en väninna och hälsar att man inte ska oroa sig, hon befinner sig väl. Hon säger också att hon tagit kontakt med sin familj. Där har man emellertid inte hört av henne. Och efter samtalet till väninnan hörs hon över hu¬vud aldrig av mer.
Ibland gick det att på goda grunder anta att ett brott låg bakom försvinnandet. I andra fall tydde kanske det mesta på självmord eller en olycka, eller hamnade någonstans i gränslandet mellan de båda. Men det gemensamma för dem var hur de verkade på sin omgivning. Tragedin mitt i varda¬gen. Explosionen som på ett ögonblick vände uppochner på allt, lamslog. Och tryckvågen som fortsatte att verka, låg kvar som en dov bakgrundston, år efter år.
De olika fall han valt var alla några år gamla, tidsavståndet varierade från tre till sex år. Han hade bedömt det som det mest praktiska. Det skulle fortfarande vara menings¬fullt att skärskåda omständigheterna runt det skedda: det gick att lokalisera och söka upp de flesta som fanns i mate¬rialet kring försvinnandet, och deras minnesbilder hade ännu inte hunnit blekna alltför mycket.
Men redan från början hade han klart för sig hur han ville att serien skulle avslutas, med ett fall som låg nära tret¬tio år bakåt i tiden. Anna-Greta Sjödins försvinnande, i slu¬tet av juli 1972. I Bräcke, Jämtland.

Han hade satt sig rakt upp i sängen nu, lyssnade med ryn¬kad panna till Olle Ivarssons redogörelse, skakade på huvu¬det.
-Brukar dom göra såna här ingripanden, dina civilgardister?
Han kunde höra Ivarsson dra efter andan.
-Dom är inte mina! Och civilgarde... Folk tröttnar, blir förbannade, det tycker jag man får förstå... Tidigare i hös¬tas var det fyra sommarkåkar som blev tömda och sönder¬slagna. Och bara i veckan hade nån så gott som helt monte¬rat ner och forslat bort en skogstraktor. Det var efter det som några började åka runt och hålla uppsikt... Dom trod¬de att det var nåt sånt, att det hade nåt att göra med inbrot¬ten tidigare... Men dom visste vad dom hade befogenhet till och inte. Eller borde ha vetat, i alla fall.
-Dom var tre stycken och han var ensam?
-Micke Byström var den ende som förföljde honom. Han trodde väl att det skulle bli enkelt, visste inte vad han gav sig in på. Armen så gott som avsliten uppe vid axeln, käften insparkad, bäckenbenet krossat. Det är frågan om han blir människa igen. Och han är ändå en stadig bit. Bortåt åttiofem kilo. Och inte många gram fett...
-Dom andra då, vad gjorde dom?
-Dom hann knappt reagera. Det hela gick på några se¬kunder, som dom berättade det. Tio. Tjugo. Och hade dom hunnit reagera, så hade det kanske inte gjort nån skillnad.
John Nielsen nickade, sträckte sig över sängen och lyck¬ades fiska upp en fimp ur askkoppen, tände den.
-Nej, det tycks ju inte ha varit nån vanlig svampplocka¬re dom hade oturen att stöta på. Vad sa dom om honom? Hur beskrev dom honom?
Ivarsson blev tyst ett ögonblick, innan han svarade.
-Medellängd. Kanske lite under. Ljus. Trettiofem fyrtioårsåldern, möjligtvis. Det var allt. Ingen beskrivning av hur han såg ut, egentligen. Han kastade ju sig tvärt om innan nån av dom hann se honom, drog på sig nåt slags rånarluva medan han sprang.
En kort tystnad igen.
-Men Ragnarsson, som blev av med bilen och miss¬handlad, säger att han inte kan ha varit mer än några och tjugo. ”Nån djävla knarkare, nån ligist!” Det gick inte att rubba honom en meter - eller ett år - på den punkten. Fast då hade han ju huvan på sig hela tiden.
-Och det kan inte ha varit nån annan som överföll ho¬nom?
Olle Ivarsson gav ifrån sig ett torrt skratt.
-Två bindgalningar? Inom en timme och knappa milen? Verkar det troligt?
John Nielsen stirrade tankfullt framför sig.
-Det går inte ihop, eller hur? sade han slutligen. Med åldern. Om det är hon. Det är tjugoåtta år sen. Den här personen skulle alltså ha varit tio tolv när det hände, när hon försvann. Ja, om farbrorn har rätt hade han inte ens varit född!
Den andres röst fick en strävare ton.
-Tror du inte jag tänkt på det? Det var väl det första som slog mig. Men man får ju ta såna här uppgifter med en nypa salt, tänka på omständigheterna...
-Hur mycket salt då? avbröt Nielsen. Och brottet – om det nu är hon och om det var ett brott - är ju preskriberat sen flera år? Det är väl fortfarande tjugofem, om man nu inte ändrat mens jag sov? Varför skulle nån komma tillbaks och flytta på lämningarna nu? Det går inte ihop bara.
Ivarssons röst igen, tröttare nu.
-Tror du inte jag tänkt på det också? Jag är inte fullt så dum som du tror.
-Jag har aldrig trott att du är dum, sade Nielsen med eftertryck. Mycket annat kanske, men inte dum.

Anna-Greta Sjödin hade fyllt nitton i mitten av februari 1972. På försommaren samma år tog hon studenten och sökte in vid Uppsala universitet, den propedeutiska kursen i juridik. Under större delen av juni arbetade hon på en barnkoloni, åkte därefter på en charterresa till Grekland tillsammans med ett par kamrater. Resan var en present från föräldrarna. I mitten av juli var hon tillbaks i Bräcke, för att packa och göra i ordning inför flytten till Uppsala. Hon hade redan lyckats hyra ett rum med egen ingång, i ett villaområde inte långt ifrån universitetet.
Den tjugonionde juli, en lördag, åkte hon med några andra ungdomar på dans i Viskans Folkets Park. På andra sidan Medelpadsgränsen, nära åtta mil därifrån. Men det var ingen ovanlighet att man åkte långt, åt ena eller andra hållet, när det gällde nöjen. Anna-Greta hade lämnat hem¬met vid sjutiden på kvällen, lovat att försöka vara hemma senast tre på söndagsmorgonen.
Vid femtiden på morgonen hade hon ännu inte kommit hem. Föräldrarna väntade ännu någon timme innan de bör¬jade ringa runt. Efter några samtal lyckades de få kontakt med den yngling som kört bilen. Yrvaken och skärrad be¬rättade han att han lämnat av Anna-Greta utanför föräld¬rahemmet redan vid tvåtiden på morgonen! De andra kam¬raterna - de hade varit sex stycken, bokstavligen sittande på varandra inne i bilen - skulle senare bekräfta hans uppgifter.
Anna-Greta hade stigit ur. Några av de andra hade tjatat på henne, försökt få henne att följa med till en fest som de trodde ännu pågick, men hon hade småleende skakat på hu¬vudet. När de åkt iväg hade hon stått kvar, sett efter dem.
Den närmsta grannen - huset ett femtiotal meter bort, på andra sidan vägen - hade varit uppe och sett dem också han. Ungdomarna i bilen, några hängande halvvägs ut ge¬nom de nervevade sidorutorna, skrattande och skrikande, Anna-Greta några meter från dem, stående vid uppfarten mot huset.
Framåt tio hade föräldrarna lyckats övertyga vakthavande på polisstationen i Bräcke om att något allvarligt måste ha hänt henne, och under eftermiddagen var sökandet re¬dan igång. Skallgångskedjor med frivilliga från trakten och den polispersonal som var tillgänglig organiserades. Under måndagen tillkom värnpliktiga från regementet i Öster¬sund, liksom en hundpatrull från Hundskolan i Sollefteå. Man gick också ut med efter lysningar i press, radio, tv.
De följande veckorna fortsatte sökandet, nu inriktat på att hitta Anna-Gretas kropp. Att hon fallit offer för ett brott var man alltmer övertygad om. Men trots de an¬strängningar som gjordes framkom inget som kunde sprida ljus över hennes försvinnande.
Efter hand trappades sökandet ner. Utredningen lämna¬des öppen, men man bedömde det inte längre som menings¬fullt att bedriva den aktivt. Emellertid skulle fadern, Karl-Erik Sjödin, på egen hand fortsätta efterforskningarna och började dessutom skriva insändare både i lokal- och rikspress, där han anklagade polisen för inkompetens och oin¬tresse vad det gällde hans dotters försvinnande.
Nära tio år senare hände något som åter väckte intresset kring fallet. I ett anonymt brev till en kvällstidning uppgavs att Anna-Greta Sjödin fanns i Grekland, levde där under antaget namn och gjort så ända sedan försvinnandet. Uppgifterna visade sig vara grundlösa, men i brevet fanns en rad detaljer som pekade på att brevskrivaren antagligen känt flickan väl, vilket också fick polisen att försöka spåra avsändaren, utan framgång. Vem som skrivit brevet blev aldrig klarlagt.

John Nielsen kisade framför sig, skakade fundersamt på huvudet.
-Varför fick dom överhuvudtaget för sig att dom skulle syna honom i sömmarna?
-Tja, dom kunde väl inte säga så mycket konkret egent¬ligen. Dom såg bilen åka förbi och komma tillbaks. Och, ja, dom hade ju legat ute ett par nätter efter det här med skogstraktorn, utan resultat - dom var väl less, helt enkelt, ville att det skulle hända nåt. Dom skulle naturligtvis bara ha bevakat och ringt, istället för att spela sheriffer. Men vi hade antagligen inte kunnat skicka nån bil, hur som helst. Och det visste dom. Så enkelt var det.
-Och ingen av dom kände igen honom?
-Nej, inte av det lilla dom såg. Vi ska ta mer formella redogörelser från allihop, så fort det blir möjligt. Men han verkar vara totalt okänd. Kom från ingenstans och tycks ha försvunnit dit igen.
-Det kan ha varit ett misstag, sade John Nielsen efter ett ögonblicks tystnad. Nån som drabbades av panik när han sprang ihop med det här gänget...
Ivarsson avbröt honom med en fnysning.
-Panik? Så panikslagen verkar han ju inte ha varit, om man ser till vad han lyckades åstadkomma! Två fall av grov misshandel. Väldigt nära dråpförsök, enligt min enkla me¬ning. Plus bilstölden. Dessutom bar han ju på säcken med skelettdelarna, eller hur?
John Nielsen drog efter andan.
-Jag försökte bara tänka mig nåt slags förklaring. Och det är ju inte säkert att det är hon. Att det är Anna-Greta Sjödin.
Ivarsson fnös till igen.
-Ja, det ligger ju säkert många nedgrävda runt om i trakterna här...
Han avbröt sig tvärt, som om han ångrat sarkasmen.
-Ja, egentligen vore det väl enklast så, att det vore någon annan, fortsatte han med en suck. Att man slapp att riva i det här igen, till ingen nytta...
-Vad gör ni nu? frågade Nielsen efter ett ögonblick.
-Tja, vad kan man göra? Utom att vänta på att bilen dyker upp. Och att undersökningen av den som han kom i kanske ger nåt. Den är stulen, så mycket vet vi. I Stock¬holmsområdet. Dessutom väntar vi ju på identifieringen. Och vi kommer att gå igenom området där han dök upp, för att se vad vi kan hitta.
Det blev tyst några sekunder.
-Du kommer inte upp?
John Nielsen kände hur huvudvärken - som han för ett ögonblick nästan helt glömt bort - började göra sig påmind igen. Pulserande, stadigt ökande i styrka.
-Jag vet inte... Det här kommer att röra sig om nyhetsjournalistik. Ni kommer antagligen snart att ha folk där sa det räcker och blir över.
-Jag tänkte bara att det kanske skulle intressera dig? Du satte ju ändå igång det?
Nielsen drog ett djupt andetag.
-Menar du att jag skulle vara ansvarig för det som hänt?
-Inte ansvarig, kanske. Men det verkar väl ändå under¬ligt om inte det hela hängde ihop på nåt sätt? Med artikeln du skrev. Eller hur?
Olle Ivarsson avbröt sig igen.
-Jaja, vi får väl se, fortsatte han i halvt ursäktande ton. Som sagt, vi kan ju inte ens säga om det verkligen är hon ännu.
Han var tyst ett ögonblick.
-Men det är nåt djävligt underligt med det här, det får du erkänna. Det känns inte bra. Oavsett vem det rör sig om.