EfterTankar om journalistik

Presentation

När nu journalistiken är under attack från flera håll; trollfabrikernas falska nyheter och (a)sociala mediers ansvarsbefriade rykten och okontrollerade påståenden, är det dags att påminna sig vad verklig journalistik är och skulle kunna vara. I denna bok summerar en av Sveriges främsta journalister och författare, den mångfaldigt prisbelönte Göran Rosenberg, årtionden av erfarenheter som journalist i press, radio och teve. EfterTankar om journalistik är en återutgivning av en högaktuell bok, med ett nyskrivet förord.

Provläs

Visa kapitel

Eftertankar om journalistik

När jag under några månader kring millennieskiftet skrev den här boken hade jag just avslutat en nära tio-årig period som chefredaktör för tidskriften Moderna Tider och kände ett behov av att sätta ord på vad jag hade ägnat trettio år av mitt yrkesliv åt. Jag var ännu bara just femtio år fyllda och hade rimligen en del kvar att göra som journalist, men av flera skäl kändes det som dags för ett bokslut. Jag hade börjat min bana tidigt, på skrivmaskinens, de slamrande blysätteriernas och den levande partipressens tid, och när jag 1990 lämnade Sveriges Television för att starta Moderna Tider hade jag redan varit med om en del. Inte minst starten på den stora omvälvningen av journalistikens tekniska och ekonomiska villkor och den fortgående förändringen av dess betydelse för information och opinion. Ännu var det oklart vart det hela var på väg och Moderna Tider grundades på en uttalad optimism om journalistikens fortsatta möjligheter att hävda sig i det snabbt växande bruset från lobbyister, informationskonsulter och fabrikstillverkade ”nyheter”, och det lika snabbt växande flödet från det svällande bildsamhällets tusentals nya kanaler. I den kaxiga programförklaringen i första numret kunde man läsa: Vi lever i ett informationssamhälle fattigt på kunskap, kanske fattigare än samhället före teve. Att med de goda texternas hjälp få informationen att tätna till kunskap är idén bakom Moderna Tider.
Och den inte mindre kaxiga slutklämmen: Det finns ett tilltal gömt i varje journalistiskt företag. Upplysningens sociala huvudperson, de förnuftiga människorna, beredda att ta skäl, församlade på torget, är vårt.

När jag i december 1999 lämnade Moderna Tider var det inte slutet på min kärlek och lust till journalistiken men väl slutet på min optimism om dess förutsättningar att hävda sig i det nya medielandskapet. Historien stod inte på Moderna Tiders sida, anade jag, och inte heller på journalistikens, sådan jag hade sett och förstått den. Vilket var det kluvna stämningsläge som jag befann mig i när denna bok skrevs under de efterföljande vår- och sommarmånaderna och jag inte visste vad jag skulle göra med resten av mitt liv. Det kändes nödvändigt att berätta vad det var jag hade älskat med journalistiken, och vad det var som hade fått mig att misströsta. Boken publicerades 2000 med titeln Tankar om journalistik.

Sedan dess har marken ytterligare rasat under fötter på journalistiken. Den hade som sagt redan börjat rasa, men då fanns ännu inte Iphone och inte Facebook och inte Twitter, och inte heller de ”alternativa” medier för spridandet av ”alternativa” fakta och falska nyheter som sedan dess invaderat det mediala rummet och skakat om inte bara journalistiken utan också politiken och demokratin.
Kort sagt var det inte bara svårt att föreställa sig att hela den affärsmodell som journalistiken vilade på skulle kollapsa (även om tecknen i tiden är väl synliga också i den här bokens berättelser), utan än mer att journalistikens etiska fundament, det publicistiska ansvaret och det journalistiska oberoendet, så till den grad skulle angripas och försvagas.
Journalistikens halvoffentliga ställning och roll i samhället bygger i sista hand på en oskriven överenskommelse med läsaren/lyssnaren/tittaren om att avsikten med det som publiceras är att berätta, upplysa och informera, inte att förfalska, förföra och förleda. Det är en överenskommelse som befunnit sig under attack länge nu, men sedan den här boken skrevs har den underminerats från så många håll och i så många former att gränsen mellan journalistik och till journalistik förklädd lögn och propaganda knappt längre går att urskilja för de alltfler människor får sina ”nyheter” om världen via nätets lavinartat växande utbud av ekokammare, filterbubblor och asociala medier. Detta samtidigt som traditionella ”gammelmedier” tvingas kompromissa med publicistiska ideal för att anpassa sig till radikalt förändrade ekonomiska och tekniska förutsättningar för verksamheten. Kommersiella hänsyn har fått ett inflytande över publicistiken i en omfattning som tidigare var otänkbar, liksom hänsynen till den momentana marknadsrespons som värderar framgång i klick på nätet och driver journalistiken att tillgodose förväntningar på ögonblicklig uppmärksamhet (många klick) på bekostnad av långsiktig trovärdighet. De dramatiskt ökade möjligheterna till obruten direktsändning och direktrapportering har heller inte varit bra för journalistiken eftersom det premierar snabbhet och dramatik före kontroll och prövning och därför är en journalistik som är lättare att imitera och förfalska.
Den helt förutsägbara följden av detta har blivit en nedgång världen över i förtroendet för publicistiska ”gammelmedier” och en motsvarande uppgång i förtroendet för information från vänner och kontakter på sociala medier. I en medial miljö där falska nyheter kan konkurrera på samma villkor som äkta, får lögnen en konkurrensfördel framför sanningen eftersom lögnen gynnas av det klimat av misstro mot allt och alla som den själv föder. Journalistiken däremot fordrar ett klimat där sanningen, eller åtminstone förpliktelsen att vara sanningsenlig, har en konkurrensfördel gentemot lögnen.
Det är på den punkten som jag tror att något stort har skett sedan den här boken skrevs. Konkurrensfördelen är inte given längre. Lögnen har normaliserats. Publicistiska medier som vill konkurrera med sanningssökande måste inte bara hitta nya affärsmodeller för att finansiera sig utan också på nytt göra skillnaden mellan sanning och lögn relevant för människors val av nyhets- och informationskällor.
Affärsmodellerna är det mindre problemet. Med möjligheten att ta betalt på nätet finns också möjligheten att ta betalt för god journalistik. Om efterfrågan på god journalistik kan förenas med förmågan att betala uppstår rimligen en affärsmodell. En mindre annonsberoende modell förmodligen, men det behöver inte nödvändigtvis vara fel. Rent tekniskt har journalistik aldrig haft så goda förutsättningar att produceras och distribueras som i den digitala eran. De bästa av de publicistiska plattformar som idag växer fram kan erbjuda en journalistik som i tillförlitlighet och kvalitet väl kan mäta sig med den gamla affärsmodellens.
Det större problemet är eroderingen av gränsen mellan sanning och lögn, eller snarare eroderingen av gränsens betydelse för information och opinion. Det faktum att god journalistik fortfarande kan produceras betyder inte att den kommer att kunna spela samma roll för människors verklighetsuppfattning som tidigare. Den informationsklyfta som vi ser öppna sig i det digitala samhället beror inte på att information saknas eller är otillgänglig, snarare tvärtom, utan på att den digitala eran har revolutionerat villkoren inte bara för journalistiken utan villkoren för all mänsklig kommunikation överhuvudtaget. Vad journalistiken förutsätter, förutom en fungerande affärsmodell, är en kommunikation som gör det möjligt att skilja på sant och falskt. Vad journalistiken i den digitala eran har att möta är en kommunikation som gör den urskiljningen svårare; en kommunikation präglad av den explosionsartade utvecklingen av kommunikation i ljud och rörliga bilder och en motsvarande avveckling, vågar jag påstå, av förmågan att kommunicera i skrift.
Med ljud och rörliga bilder kan naturligtvis mycket kommuniceras, i vissa avseenden kanske mer än med det skrivna ordet, men det som kommuniceras i bilder säger i grunden något annat, och talar till något annat i oss, än det som kommuniceras i skrift.
En bild säger inte mer än tusen ord, en bild säger något annat än aldrig så många ord (Moderna Tiders devis, tusen ord säger mer än en bild, var mera fyndig än träffsäker).
Ju mer vi kommunicerar genom bilder och bildsymboler, desto mer kommer vi att säga något annat än det vi kan kommunicera genom skrivna texter.
En bild kan inte nagelfaras och på samma sätt som en skriven text. Än mindre en manipulerad bild som gör det omöjligt att med blotta ögat avgöra om det som syns är det som finns. Och därmed svårare att se skillnad på äkta och falskt.
Inför en bild står vi intellektuellt mera försvarslösa än inför en skriven text.
Och känslomässigt mera utlämnade.

Det skrivna ordet kommer naturligtvis inte att försvinna, en sms eller en tweet består också av skrivna ord, och i någon mening skrivs och läses det som aldrig förr, men det sätt vi använder det skrivna ordet på, och de syften vi använder det för, har redan dramatiskt förändrats och lär under trycket från bildens överhöghet komma att förändras ännu mer. De verktyg vi skapar oss för att se världen, och förstå den, och berätta den, bestämmer i sista hand vad slags värld vi förmår skapa. Människan har den säregna förmågan att också kunna skapa sig världar byggda på lögner, och för en tid åtminstone leva i dem.
Med ljudet och den rörliga bilden kan lögnvärldar skapas och spridas i en omfattning och med en suggestionskraft som nyss inte var tänkbar. Digital manipulation av ljud och bilder kan idag göra det omöjligt att med blotta ögat eller örat skilja ett faktiskt hållet tal av en faktisk president från ett falskt tal av en falsk president producerat av en ljud- och bildmanipulerande algoritm. Eller vilken faktisk händelse som helst, privat eller offentlig, från en fabricerad.
Hur vi berättar världen är därmed ingen liten sak. Vi kan berätta den bättre och vi kan berätta den sämre, beroende på vår förmåga att sanningsenligt gestalta våra erfarenheter av den. Sanningsenligt är inte detsamma som sant. Sanningsenlighet är en strävan och ett ideal, inte ett färdigt resultat.
Journalistik är ett sanningsenligt berättande om världen, varken mer eller mindre. En alldeles specifik form av berättande onekligen, dess uppkomst intimt förknippad med det skrivna ordets utbredning och de första tryckfrihetslagarna och framväxten av en offentlig arena i samhället. Med journalistiken ska världen berättas så att informerade opinioner kan bildas, upplysta debatter föras och maktförhållanden påverkas. Journalistiskt berättande kan ta sig många uttryck och handla om allt mellan himmel och jord, men journalistik kan inte vara fiktion. Journalistik kan heller inte, vilket är en bärande tanke i denna bok, vara en fabriksprodukt. Journalistik kräver ett tilltal som gör det möjligt att veta vem det är som berättar och varför, och en etik som skiljer journalistiskt berättande från annat.

Den här boken är ett försök att ringa in och förklara och i någon mån plädera för ett sätt att berätta världen som inte bara format mitt yrkesliv utan som i sina bästa stunder lyckats forma ett kritiskt reflekterande samhälle kapabelt att stå emot manipulationer och lögner. I det avseendet tror jag att boken är mera aktuell idag än när den skrevs. I varje fall har det sanningsenliga berättandets möjligheter och betydelse utmanats i en omfattning och en radikalitet som vida överträffar de inte så obetydliga farhågorna också i den här boken. Mot en mörknande fond av falska nyheter, robotiserade nättroll och mentala propagandavirus framträder här journalistikens särart i ljusare kontrast. Minervas uggla flyger i skymningen, sägs det, och kanske är det först när vi ser marken rasa under fötterna på journalistiken som vi bättre kan se vad journalistiskt berättande, med alla sina egenheter och svagheter och storheter, är och fortfarande skulle kunna vara.
Vilket är vad jag tror och hoppas att den här bokens med lust och kärlek skrivna berättelser från A till Ö fortfarande lyckas förmedla.

Göran Rosenberg
Stockholm, maj 2018












A
Anfang

En bra början är viktig men en journalist bör så sent som möjligt veta vad den är. Journalistik är att ha sinnena öppna så länge som möjligt, att inte missa den lilla detalj som kan kullkasta hela storyn, eller lyfta den till en ny dimension, eller få den att ändra riktning, eller åtminstone ge den en annan början. Journalistik handlar alltid om detaljer; brottstycken ur det dagliga flödet av händelser. Det är detaljerna som ger helheten. Varje dag bär på oändligt många detaljer – och helheter.
Början är också en detalj. En så småningom väl vald detalj. I tryckerikonstens begynnelse markerad av en omsorgsfullt ornamenterad begynnelsebokstav, en illumination eller en anfang. Inledningsvis snidades den i trä och handmålades på pappret. Senare skapades särskilda anfangtypsnitt i bly som omsorgsfullt fick passas in i sättramen.
I de datoriserade typografiprogrammen är anfanger alltför lätta att göra. De finns därför numera lite här och var i texten och gör det därmed ofta oklart vad som är berättelsens början och vad som bara är en typografisk utsmyckning i dess mitt. Det är tyvärr inte bara anfangerna som numera gör det oklart var en berättelse börjar och var den slutar.
Anfangen hette elevtidningen på journalisthögskolan i Stockholm de år jag gick där. Kanske gör den det fortfarande. Det är hursomhelst ett bra namn på en elevtidning för journalister. Någonstans måste vi alla börja.
Väljer man början för tidigt, väljer man också helhet för tidigt. Mycken dålig journalistik bottnar i en på förhand satt rubrik. I en på förhand vald verklighet. Berättelsen spänns fast i en prokrustesbädd av dramaturgiska schabloner. Helheten skär bort detaljerna. Journalistiken ställer sig i vägen för berättelsen.
Frestelsen att välja början för tidigt är stor, eftersom vissa berättelser slår bättre än andra. Man biter hund slår bättre än hund biter man. Journalistikens uppgift är dock inte att hitta på så slående berättelser som möjligt utan att så gott det går, gärna slående, berätta det som sker. Journalistik är berättelser om det dagliga. Journalistik är historien medan den pågår. Journalistik är ödet i full aktion. Journalistik är händelser fångade i flykten. Journalistik är oräkneliga ingångar – och otaliga slut.
Journalistik är därmed en riskabel verksamhet. Väljer man början för tidigt tar man större risker än om man låter början ge sig för detaljerna. Risken är inte bara att berättelsen dementeras dagen därpå, utan att man försummar att notera.
Att notera, att se, att riskera att få en för tidigt skriven början kullkastad, är den goda journalistikens hantverksmässiga grundläge.
Likväl måste man välja. Varje början är ett val, liksom resten av berättelsen. Berättelser ger ibland måhända sig själva, men först sedan någon noterat dem. Varje dag pågår otaliga berättelser som ingen noterar. Det finns många teorier om varför journalister väljer att notera vissa berättelser men inte andra. Den i mina ögon mest förklaringsfähiga är att journalister främst noterar berättelser som redan är färdiga; utskurna och paketerade, med början och allt. Berättelser som någon annan redan har valt, i regel utifrån ett specifikt intresse eller en bestämd avsikt. Början på en sådan berättelse kan se lika rimlig ut som vilken annan början som helst, men den är i regel inte resultatet av journalistiska noteringar utan av mediala strategier. I sådana berättelser räcker det oftast att läsa rubriken eller ingressen för att få veta allt som finns att veta. Avsändaren vill inte riskera vår ouppmärksamhet. Början är allt, berättelsen intet.
Början är viktig, men den kan inte vara allt. Inte i en journalistik med ambitionen att varje dag se världen och notera den på nytt. Börjans uppgift är att väcka intresse och nyfikenhet, men inte för vad som helst. Och inte till varje pris. En bra början behöver inte nödvändigtvis välta kaffekoppen hos mottagaren, vilket annars är ett starkt drivande ideal i viss journalistik. Det höga tilltalet är oftast inte bara falskt. Det dövar också sinnena. Efter tionde falsklarmet välter ingenting. Att höja rösten ytterligare är som att pissa i byxorna. Det värmer för stunden men isar kallt efteråt. Istället för att slå in en dörr är det oftast effektivare att bara glänta på den. En bra början kan fungera som den smygande aromen av nybryggt kaffe. Eller som glittret av en sjö i skogsbrynet. Sakta men säkert drar den oss in mot berättelsens kärna, och släpper inte taget förrän vi är där.
På journalisthögskolan fick jag lära mig att ett reportage snarast borde besvara frågorna vem, var, när, hur och varför, helst redan i rubriken eller ingressen, så att inget av vikt blev för sent sagt och texten följaktligen kunde kortas bakifrån. I en tid när tidningssidor fortfarande sattes i bly, och varje kortning i regel måste göras genom lyft bakifrån, var detta möjligen en ekonomiskt och tekniskt försvarbar princip, men journalistiskt var och är den förödande. Alla berättelser kan och bör inte stöpas i en och samma form. En händelse som är tydligt avgränsad i tid och rum; ett mord, en jordbävning, en fotbollsmatch, ett politiskt beslut, en börsaffär, en kommunal korruptionsskandal, kan möjligen återges genom svaren på sådana frågor. En händelse som är mera öppen i konturerna, utan en avgränsad början och ett tydligt slut, kan det sällan. En sådan händelse riskerar att förbli osedd och onoterad av en på förhand alltför hårt formaterad början.
Någon skulle säga att det i så fall inte rör sig om en riktig händelse eller berättelse och därmed inte om ett ämne för journalistik, men i så fall består den mänskliga tillvaron huvudsakligen av icke-händelser. Och journalistiken av en verksamhet som självmant avgränsar sig från livet självt.
Det ökade publika intresset av livet ”som det är”, utan filter och hårt regisserade berättelser, som i televisionens dokumentärsåpor, kan möjligen tolkas som en utveckling mot kollektiv voyeurism, men kanske också som en reaktion på en verklighetsbeskrivning som allt mindre förmår förmedla vad som verkligen sker. Eller åtminstone något som svarar mot människors egna erfarenheter av vad som verkligen sker.
Ju mer öppet ett skeende är, ju mindre tydlig berättelse, desto viktigare att notera detaljerna. Detaljerna ger så småningom berättelsen. I regel en berättelse av flera möjliga. När jag våren 1994 begav mig till Haninge kommun utanför Stockholm för att försöka förstå varför ett demokratiskt styrt samhälle hade hamnat på ruinens brant, fanns där tusentals detaljer om ett illa skött kommunalt fastighetsbolag. Men också tusentals detaljer om kommunens historia och natur, om dess politiker och partier, om dess ekonomi och invånare. Tusentals detaljer som samlades i svällande mappar och pärmar. Och någonstans i allt detta, början till en berättelse. Så här började jag till sist:
En privatperson med samma ekonomiska beteende som Haninge kommun hade sedan länge varit ett fall för kronofogden och socialbyrån, troligen också för domstolen. Redan på ett tidigt stadium hade moraliska spärrar slagit till och juridiska varningslampor tänts. Banker hade börjat undra, grannar hade börjat fråga sig ett och annat, polisen hade fått in tips och klagomål.
Vad han hade gjort? Tja, han hade byggt dyra hus för pengar som inte var hans, till personer som inte hade råd, i förvissningen om att någon annan (staten) till sist skulle betala. Ju dyrare husen blev, desto mer lånade han, och ju mer han lånade, desto mer pantsatte han av tillgångar som inte fanns. Han struntade i elementära kontrollåtgärder, lät samma bolag både beställa och utföra, samma direktör både köpa och sälja. Han lyssnade hellre på dem som berättade hur fina husen skulle bli, än på dem som varnade för vad de skulle kosta.
(”Hålet i Haninge”, Moderna Tider nr 46/maj 1994)
Anfangen i journalistiken är löftet om en berättelse. Börja här, säger den till läsaren. Och fortsätt sedan.