Presentation
I ett ensligt beläget hus norröver hittas en äldre man och hans hustru brutalt mördade. Ett fynd på brottsplatsen leder misstankarna mot en man i fyrtioårsåldern. Han häktas men det är någonting med honom som förbryllar utredarna. Trots att mannen bedyrar att han är oskyldig, försöker han inte ge några hållbara förklaringar till sina förehavanden när morden begicks.
Istället ber han att få träffa Lasse, en Stockholmspolis han känner sedan tidigare. Vid mötet ställer mannen en fråga: ”Skulle man kunna göra något sånt här utan att vara medveten om det?” Något känns bekant och Lasse ber i sin tur journalisten John Nielsen att forska i mannens förflutna…
Provläs
Visa kapitel
Ett meningslöst brott
1
BLODIG UPP TILL armbågarna, som om han stått med ar¬marna i ett kar med blod. Vad var det som hade hänt? Han stirrade ner på sina händer. Slakten, kom han plötsligt på. Man höll på med slakten. Och han vispade blod. Inte frivil¬ligt, men det fanns ändå något som drog där, en blandning av spänning och äckel. Att röra runt i det ännu ångande varma blodet, för att det inte skulle stelna. Se hur det skva¬lade från strupsnittet ner i hinken...
Han var medveten om att han drömde nu, försökte tvinga sig upp ur sömnen utan att lyckas. Griskroppen framför honom, uppslängd på en gammal dörr som lagts över två bockar. Huvudet... så förbannat mänskligt på nå¬got sätt... ja, som ett ansikte, helt enkelt! Han stirrade på det. Då öppnade grisen med ens ögonen, såg rakt på ho-nom. Hjälp mig! sade den, med ett slags underligt gurglan¬de stämma. Han tappade vispen, försökte vända sig om och springa, men det gick inte...
Han vaknade med ett ryck, som om han fått en stöt. Svetten hade trängt fram i pannan och han torkade sig med handflatan. Drog ett djupt andetag. Och så ännu ett. Han räknade dem. Ett i taget, tills lugnet kom och han äntligen kunde slappna av.
Ännu en stund låg han kvar med slutna ögon, försökte koncentrera sig. Han visste vem han var nu. Det var inte det, sade han sig. Det var något annat. Gnistan. Det var själva gnistan han inte kom åt! Det som gör en människa till någon. Det var tomt där. Eller stängt. Han kom inte åt den, helt enkelt. Kom inte in...
2
GRUPPEN VID BÄNKARNA ute i centrumgången var den vanliga. Övervägande män, någonstans i övre medelåldern. Svullna anletsdrag, blickarna redan dimmiga. Yviga rörel¬ser.
Två kvinnor. Den ena i femtioårsåldern. Storvuxen, hu¬vudet högre än de flesta av männen. Den svällande kroppen inklämd i en träningsoverall som tycktes minst något num¬mer för liten. Den andra kvinnan betydligt yngre, kring trettio. Hårt målad, det korta håret färgat korpsvart. Höga läderstövlar. Lårkort kjol.
- Har du fått på dig horuniformen, Li? Kan man boka?
En av gubbarna skuttade upp framför henne, bredde ut armarna, raglade till och var nära att tappa balansen.
- Boka? För den där skiten du har mellan benen? Det är väl inget man skulle märka ens.
Det var den äldre kvinnan som svarade. Mannen snodde runt mot henne.
- Till och med du skulle nog märka det, Morsan! Det kan jag fanimej lova... började han, men hon avbröt ho¬nom.
- Det skulle vara på lukten då, menar du?
En stund stod han kvar framför dem, tuggande på Läp¬parna, grimaserande, tycktes leta efter en dräpande replik. Förgäves.
- Djävla fitta! muttrade han slutligen, medan han börja¬de backa, avlägsnade sig från dem.
Kvinnan reste sig upp.
- Vet du hur en sån ser ut ens? ropade hon efter honom. Du har väl aldrig varit i närheten av någon! Din morsas möjligtvis. Om du inte kom andra vägen, genom arslet?
Den yngre kvinnan hade stått tyst under ordväxlingen. Nu skakade hon lätt på huvudet.
- Du hade inte behövt hoppa in, sade hon. Jag klarar mig.
- Förlåt så förbannat mycket då, sade den äldre, med en grimas. Ska vi ropa på honom och göra om det? Så du får visa vad du kan?
Den yngre brydde sig inte om att svara, satte sig ner på bänken.
- Har du sett till Bosse? frågade hon efter en stund.
Den äldre gjorde en nekande huvudrörelse.
- Kan du inte hålla reda på honom? sade hon, letade fram ett cigarrettpaket, tände en cigarrett, trots rökförbu¬det därinne. Du kanske skulle ha honom kopplad?
Valborgsmässoafton. Klockan närmade sig två, trängseln utanför systemet hade blivit alltmer kompakt. En av vak¬terna hade redan varit fram till gruppen runt bänkarna, ta¬lat om för dem att det var dags att flytta på sig. Nu kom de tillbaks, i samlad tropp. Några av gubbarna käftade emot, men kvinnan som kallades Morsan reste sig utan att prote-stera. Det tycktes fungera som en signal. Också de andra började dra sig mot utgången.
Li följde dröjande efter. Letade med blicken bland ström¬men av människor på väg ut eller in. Hon kunde inte se ho¬nom någonstans, fortsatte ut, sneddade över parkerings¬platsen mot det lilla skogspartiet på andra sidan.
- Får man bjuda?
Bella dök upp intill henne, höll fram en flaska. Hon vek åt sidan, skakade på huvudet.
- Nej.
- Någonting annat kanske? Du vet, jag kan skaffa...
Hon stannade till, stirrade på honom.
- Nej, sa jag ju! Hör du illa?
Hon kunde inte hjälpa det, han fick det att krypa i henne. Hon ökade takten för att komma ifrån honom. Nådde fram till skogspartiet, där den äldre kvinnan sjunkit ner med ryg¬gen mot ett av träden. Hon trängde sig mellan ett par av männen, satte sig på huk intill henne. Den äldre blängde på henne.
- Måste du gnugga dig mot mig? sade hon surt. Du kla¬rar dig ju själv?
Li knuffade till henne.
- Var inte så förbannat långsint, sade hon. Har du en cigg?
Den andra räckte över den halvrökta cigarretten hon höll mellan fingrarna.
- Den sista, sade hon. Sen får du bomma av någon an¬nan. Du kan ju försöka med vännen där borta.
Hon nickade mot Bella, som stannat i utkanten av grup¬pen. Li gjorde en grimas.
- Det där äcklet!
Hon märkte hur hans blick med jämna mellanrum gled åt hennes håll, och hon borrade demonstrativt blicken i ho¬nom.
- Fan, jag fattar inte vad han tror? Jag skulle inte ta i ho¬nom med tång ens!
Den äldre skrattade till.
- Det är kanske inte dig han är mest intresserad av, vad vet man? Titta.
När Li lyfte blicken fick hon syn på honom. Han kom gående över parkeringen, kryssande mellan bilarna och helgfirare med överfyllda varuvagnar. Och Bella var redan framme hos honom, slöt upp intill honom, tätt, tycktes säga något i hans öra. Bosse lyssnade, nickade, lade en hand på hans axel, innan han sköt honom åt sidan, lät blicken svepa runt. Så såg han rakt på henne, log plötsligt och kom släntrande fram mot dem.
Hon hade suttit kvar, på helspänn. Nu reste hon hastigt på sig, var tvungen att lägga band på sig för att inte rusa rakt fram till honom. Den där idiotiska lyckan som bubbla¬de upp inom henne så fort hon fick se honom!
Också den äldre kvinnan hade rest sig.
- Jaså, du har hittat hit, konstaterade hon.
Han nickade.
- Jag försov mig, sade han. Somnade om. Och drömde.
- Om mig då, antar jag?
Han skakade på huvudet.
- Nej, en mardröm.
- Det var det jag menade, sade hon med ett torrt skratt, tog tillbaks cigarretten från Li.
Han skakade på huvudet igen, log mot henne.
- Hade det varit om dig, Katja, hade jag inte velat vakna.
Han var nästan den ende som använde hennes riktiga namn. Det var svårt att avgöra om hon tyckte om det eller inte. Nu drog hon lätt på munnen, blåste rök mot honom.
- Försöker du smöra, Bosse? Kom hem till mig ikväll, så får vi se hur mycket sanning det finns i det där.
Hon vände sig mot Li.
- Eller hur, liten? Du lånar väl ut honom, om jag ber vackert?
Li skrattade till, lite tvunget, samtidigt som hon gled tätare intill Bosse. Svartsjuka, tänkte hon. Det var löjligt, men hon kunde inte hjälpa det. Hon kände hur det högg till i bröstet, visste att hon skulle kunna göra allt för att behålla honom.
