Dans med en ängel

Presentation

Dans med en ängel är Åke Edwardsons första bok i den populära serien om Erik Winter, kriminalkommissarie i Göteborg. Den utnämndes till årets bästa deckare när den först kom ut. Boken har filmatiserats och givits ut i många länder. Handlingen utspelar sig i Göteborg och i London. Unga män mördas, och i rummen där man finner offren tycks de blodiga fotspåren efter gärningsmannen ha utfört en makaber dans…

Provläs

Visa kapitel

DEN DÄR RÖRELSEN som pojken inte kunde göra längre. Han kunde inte minnas när det blivit sämre. Nu var rörelsen som en skugga.
Pojken förstod. Han försökte gå mot den södra väggen, men hans rörelse var mest en riktning i hans huvud, och när han lyfte hakan för att kunna se mot det håll där ljudet...
Det blev kallt igen utefter ryggen, mellan skuldrorna och nedåt blev det så kallt, och sedan varmt, och han halkade på golvet och slog i höften när han föll. Han gled på golvet. Det fanns inget fäste för kroppen.
Han hörde en röst.
Inuti mig finns det en röst och den ropar till mig och det är jag, tänkte han. Jag förstår. Nu drar jag mig bort mot väggen, och om jag gör det stilla och försiktigt så kommer ingenting att hända mig.
Mamma. Mamma!
Ett ljud surrade som när det blir paus och det inte finns någon¬ting som händer framför ögonen. Han kom inte bort från ljudet. Han visste vad det var.
Gå bort.
Gå bort härifrån.
Jag förstår. Nu känner jag en kyla igen och jag tittar ner på mitt eget ben men jag kan inte säga vilket det är. Jag ser det. Ljuset är starkt härinne. Det var inte så tidigare, men när kylan började tändes ljuset och det är så starkt att det blivit natt utanför fönstret.
Jag kan höra en bil men den är på väg härifrån. Ingenting stan¬nar här utanför.
Gå bort från mig. Gå bort!
Han kunde fortfarande ta hand om sig själv, och om han blev ensam skulle han kunna röra sig runt rummet och komma tillba¬ka till dörren. Han hade kommit in där, och mannen hade gått ut igen och hämtat sakerna och kommit tillbaka och stänge dörren, och sedan kom natten.
Han hörde fortfarande musiken men den kunde komma från honom själv, från inuti. De hade spelat Morrissey, och han visste att namnet på skivan kom från den delen av stan som låg på den här sidan av floden.
Det var inte långt bort. Han visste mycket sånt. Det var en av orsakerna.
Han hörde musiken igen, den var högre och han hörde inte surret just nu.
Ljuset var kvar. Det borde göra ont i honom, i kroppen.
Jag känner inte att det gör ont, tänkte han. Jag är inte trött. Jag kan gå härifrån om jag kan resa mig. Jag försöker säga nånting. Nu har det gått en stund. Nu är det som när man håller på att somna och plötsligt rycker till och det är som att hämta upp sig själv från ett djupt hål och det är det enda som betyder nånting. Efteråt är man rädd, det är svårt att somna om. När man ligger där kan man nästan inte röra sig, just då, man vill röra sig men det går inte.
Sedan tänkte han inte så mycket. Det var som om sådant som ledde tankarna vidare, kablarna och ledningarna, som om de sku¬rits av och tankarna strömmat ut genom snittytorna och spridits utan styrsel i huvudet och efter bara en liten stund runnit ut med blodet.
Jag vet att det är blod och att det är mitt. Jag förstår. Nu känner jag inte det där kalla och kanske är det över. Jag tänker på saker som kommer.
Jag vet att jag har tagit mig upp med det ena knät i luften och det andra på golvet. Jag ser rakt in i ljuset, och på det här sättet föser jag min kropp bort mot väggen och in i skuggorna.
När jag gör det kommer nånting in från sidan och jag rör mig bort från det. Kanske kan jag klara det.
Han försökte ta sig till skyddet som väntade någonstans och musiken blev starkare. Det fanns flera rörelser runt honom, åt olika håll, och han föll och fångades, och han kände att han bars uppåt och åt sidan. Han såg taket och väggarna röra sig mot honom, och det gick inte att avgöra var det ena slutade och det andra tog vid. Det fanns ingen musik efter det.
Den sista tråden som höll samman tankarna brast och ersattes av drömmar och några rester av minnen som han tog med sig när det var över och det blivit tyst. Därefter hördes ljud av steg som avlägsnade sig ifrån där han satt med sin tunna kropp lutad mot en stol.

1

DET HADE VARIT ett år som inte släppte greppet. Det hade vridit sig runt, bitit sig självt i svansen som en satans galen hund. Veckor och månader hade haft dubbel längd.
Från där Erik Winter stod såg kistan ut att sväva i luften. Solen bröt igenom ett fönster till vänster och ljuset lyfte kistan från bänken där på golvets sten. Allt blev en rektangel av sol, och det var det enda han såg.
Han hörde sångerna om döden men han rörde inte på läppar¬na. Det fanns en cirkel av tystnad runt honom. Det var inte det främmande. Det var inte heller den direkta sorgen, åtminstone inte först. Det var en annan känsla; den hörde samman med en¬samhet och med det där mellanrummet som uppstår när fingrar släpper taget.
Värmen som kommer från blodet finns inte mer, tänkte han. Det är som om en väg bakåt har vuxit igen.

Erik Winter reste sig med de andra och lämnade kyrkan och gick ut i ljuset och följde kistan till graven. När jorden hamnat över trät var det slut, och han stod stilla en liten stund och sedan kände han vintersolen i sitt ansikte. Den var som en hand doppad i ljummet vatten.
Han gick sakta utefter gatorna västerut, mot färjeläget. Nu är ett krig över inuti en människas kropp och han får frid. Allt är historia och jag börjar känna en stor sorg. Helst vill jag göra det stora ingenting under en längre tid och sen vill jag rensa ogräset på framtidens stigar, tänkte han och log ett slags leende mot den låga himlen.
Han gick ombord och uppför trapporna och ställde sig på bil¬däcket. Bilar täckta av svart snö körde ombord. Det slamrade som i helvetet och han höll handen för sitt vänstra öra. Solen fanns kvar, tydlig men kraftlös över havet. Han hade tagit av sig skinnhandskarna när kistan kom i jorden och nu tog han på dem igen. Det var kallare än någonsin tidigare.
Han stod ensam på däcket. Färjan vältrade sig långsamt ut från ön, och när den passerade en liten vågbrytare tänkte Winter kort på döden och på att livet fortsätter långt efter det att meningen med livet upphört. Rörelserna är desamma men själva meningen sackar efter.
Han stod kvar ända tills husen akteröver blivit så små att han kunde få plats med dem i handen.

I den lilla serveringen satt människorna. Sällskapet på hans högra sida såg ut som om det ville brista ut i en sång om frihet, men i stället vandrade det bort mot de stora fönstren.
Winter drack först ingenting. Han lutade sig över bordet och väntade på att psalmerna i hans huvud skulle tystna och sedan beställde han en kopp kaffe. En man satte sig bredvid honom och Winter sträckte upp sin långa kropp.
”Får jag bjuda på en kopp?” frågade han.
”Naturligtvis”, svarade mannen.
Winter gjorde ett tecken mot serveringsdisken.
”Man måste nog hämta själv”, sa mannen.
”Nej. Hon kommer här.”
Kvinnan tog emot Winters beställning utan ett ord. Hon hade ett ansikte som verkade genomskinlige i det låga ljuset från solen utanför. Winter kunde inte se om hon tittade på honom eller på kyrktornet i byn som de lämnade bakom sig. Han undrade om klockorna hörts över till den andra sidan, eller till färjan när den var på väg över till ön.
”Ni verkar bekant”, sa han och vred på stolen så att han satt vänd mot mannen.
”Jag måste faktiskt säga detsamma”, sa mannen.
Han sitter i en underlig ställning med benen, tänkte besökaren. Det är inte bra att vara lång vid såna här kafébord. Det ser ut som om han har ont, och jag tror inte det beror på ljuset i ansiktet.
”Våra vägar har korsats mer än en gång”, sa Winter.
”Ja.”
”Det tar aldrig slut.”
”Nej.”
”Här kommer kaffet”, sa Winter och betraktade servitrisen när hon ställde koppen framför kriminalkommissarie Bertil Ringmar. Det rök ur koppen, röken steg mot Ringmars ansikte och tunnades ut i höjd med pannan och spred sig i en cirkel runt huvudet. Karln ser ut som en ängel, tänkte Winter.
”Vad gör du här?” frågade han.
”Jag reser med en färja och dricker kaffe.”
”Varför märker vi alltid ord när vi talas vid?” sa Winter.
Bertil Ringmar tog en klunk kaffe.
”Jag tror att vi är mycket känsliga får ordens valörer”, sa han och ställde ner koppen på bordsskivan. Winter kunde se hans an¬sikte speglat i skivan, upp och ner. Det är till hans fördel, tänkte han.
”Har du hälsat på Mats?” frågade Ringmar.
”På sätt och vis.”
Ringmar sa ingenting.
”Han är död”, sa Winter.
Bertil Ringmar greppade om koppen. Han kände en bland¬ning av kyla och värme men han släppte inte greppet.
”Det var en fin akt”, sa Winter. ”Jag visste inte att han hade så många vänner. Han hade bara en släkting men han hade många vänner. ”
Ringmar sa ingenting.
”Jag hade trott att det skulle vara mest män i kyrkan men det var många kvinnor också”, sa Winter. ”Det var nog mest kvin¬nor.”
Ringmar tittade ut genom fönstret på något bakom Winter, och han gissade att det var kyrktornet.
”Det är en jävla sjukdom”, sa Ringmar och flyttade blicken. ”Du kunde ha ringt om du hade velat.”
”Mitt i Gran Canaria-semestern? Mats var en god vän, men jag klarade av sorgearbetet själv. Eller om det har börjat nu”, sa Win¬ter.
De satt tysta och lyssnade på ljuden från motorerna.
”Det är flera sjukdomar”, sa Winter efter en stund. ”Det var
lunginflammationen som tog livet av Mats till slut.”
”Du vet vad jag menar.”
”Ja.”
”Han hade skiten länge.”
”Ja.”
”Fan.”
”Ett tag trodde jag att han trodde att han skulle klara det.”
”Sa han det till dig?”
”Nej. Men jag förstod att han tänkte så ett tag. Det kan räcka med viljan när allt annat har sagt farväl. Några minuter trodde jag också på det.”
”Ja.”
”Sen tog han på sig den kollektiva skulden. Efter det var det slut.”
”Sa du inte att han hade pratat om att han ville bli polis? När han var ung?”
”Har jag sagt det?”
”Jag tror det.”
Winter strök håret bakåt från pannan. Han stannade med han¬den om de tjocka stråna i nacken.
”Kanske var det när jag började polisskolan”, sa han. ”Eller när jag snackade om att söka.”
”Kanske.”
”Det är ett tag sen.”
”Ja.”
Det riste i fartygskroppen som om den somnat i sundet och nu störts i sin vila. Människorna därinne samlade sina ägodelar framför sig, tog ett fastare tag i rockarna inför avstigningen.
”Han hade ju varit välkommen”, sa Ringmar och såg på Winters armbåge. Winter släppte greppet om håret och placerade händerna på bordsskivan.
”Jag läste att dom annonserar efter homosexuella poliser i England”, sa Ringmar.
”Är det homosexuella poliser dom vill ha i ny tjänst eller är det bögar som dom vill utbilda till poliser?” frågade Winter.
”Spelar det nån roll?”
”Förlåt.”
”Den mångskiftande kulturen är mer utvecklad i England”, sa Ringmar. ”Det är ett rasistiskt och sexistiskt samhälle men man inser att det behövs olika sorter också bland poliserna.”
”Ja.”
”Vi kanske får en bög hos oss också.”
”Tror du inte vi har det redan?”
”En som vågar stå för det.”
”Hade jag varit bög hade jag stått för det nu, efter i dag”, sa Winter.
”Mhm.”
”Kanske innan med. Ja, det tror jag.”
”Ja.”
”Det är fel att hålla sig utanför. Det blir bara som att bära på en jävla gemensam skuld. Du bär också en skuld”, sa Winter och tittade på kollegan.
”Ja”, sa Ringmar, ”jag är fylld av skuld.”
Sällskapet vid de stora fönstren såg ut som om det skulle försö¬ka ta upp en liten sång om frihet igen, om det inte bara vore så tyngd av tillvaron. Färjan passerade en fyr. Winter såg ut genom fönstren.
”Vad säger du om att gå ut på däck och hälsa stan”, sa han.
”Det är kallt därute”, sa Ringmar.
”Jag tror jag behöver det.”
”Jag förstår.”
”Gör du verkligen det?”
”Fresta inte mitt tålamod, Erik.”

Dagen var halvgammal och grå. Bildäcket blänkte dovt som kol. Klipporna kring fartygskroppen hade samma färg som himlen. Det är inte alldeles lätt att säga var det ena slutar och det andra tar vid, tänkte Winter. Plötsligt är man i himmelriket utan att veta det. Ett språng från klippan och så är man där.
När de hukade under bron var kvällen anländ. Stadens ljus fanns överallt. Julen var över och snön var fläckvis borta. Den hårda kylan höll fulheten stelnad, som på ett fotografi.
”När nån frågar en så säger man att slutet av januari är den jävligaste tiden på året, men när man är i slutet av januari så är det inte värre än nåt annat”. sa Ringmar.
”Nej.”
”Det betyder att man antingen mår lika jävla dåligt året om eller att man mår som en prins hela tiden”, sa Ringmar.
”Ja.”
”Jag skulle vilja vara en prins.”
”Så illa är det väl inte?”
”Jag trodde ett tag för länge sen att jag var en kronprins, men så är det inte.”
Winter kommenterade det inte.
”Det är du som är kronprinsen”, sa Ringmar.
Winter var tyst.
”Vad är du? Trettisju? Kriminalkommissarie och trettisju, eller trettifem när du blev det. Det är fan inte klokt.”
Stadens ljud var tydligare nu.
”Det är bra, Erik”, fortsatte Ringmar, ”det är bra. Men om jag själv hade nåt hopp så försvann det på den här lilla konferensen.”
”Vad var det för konferens?”
”Konferensen för alla som fortfarande vill vidare.”
”Javisst, det ja”, sa Winter.
”Du slapp.”
”Ja.”
Winter följde trafiken nere på leden. Bilarnas rörelser fick ho¬nom att tänka på en slingrande, bullrig lysmask.
”Jag är ingen karriärist egentligen”, sa Ringmar.
”Varför pratar du så mycket om det då?”
”Jag bearbetar min besvikelse. Det är naturligt att göra så ibland även för den som är nöjd med sin lilla lott.”
”Du är ju för fan kriminalkommissarie.”
Ringmar svarade inte.
”Du har ju en hög post i din roll som allmänhetens ombudsman”, sa Winter. ”Du är ingen prins men du är en hjälte”, fortsat¬te han och drog in kvällens luft genom näsborrarna. Vinden var som grovt salt i hans ansikte. Färjan törnade mot kaj.