Blodsbörd

Presentation

John Nielsen följer sin bäste vän till graven. I sorgen finns en känsla av att ha blivit övergiven, ja, sviken. Att någon gett sig av utan ett ord till avsked. Men frågorna hopar sig kring vad han egentligen vet om vännen: Hade denne sidor som han aldrig känt till? Och handlar det ens om ett naturligt dödsfall? John Nielsen börjar följa spåren bakåt i tiden, spår som tycks leda honom allt längre bort från den människa han trodde sig känna.

Blod av mitt blod är en tät berättelse där händelser i det förflutna stiger till ytan med en ödesmättad kraft. Plötsligt finner sig John Nielsen indragen i jakten på en skuggfigur; frågan är vem som jagar vem. Boken är tidigare utgiven som ”Blod av mitt blod”.

Provläs

Visa kapitel

Dödens barn

1

Han visste plötsligt att det skulle hända igen och han skulle inte kunna göra något åt det. Det var för starkt och han skulle inte kunna stå emot. Det var förutbestämt, tänkte han, ingenting han kunde ändra, hur han än försökte.
Han ruskade på sig, drog efter andan. Började nynna lite, lågt, utan någon riktig melodi. Han visste inte varför, men det lugnade honom.
Den yngre mannen vred på huvudet, såg på honom. Det hade kommit något spänt över hans ansiktsuttryck.
– Stanna. Jag stiger av.
– Här?
– Ja, här.
– Du följer alltså inte med?
– Nej, jag har ändrat mig.
– Det bästa vore att du gjorde det, tror jag.
– Nej, jag stiger av.
Mannen nickade.
– Visst. Som du vill. Men ska jag inte köra dig tillbaks då?
Den yngre sträckte sig plötsligt över, grep tag i ratten.
– Stanna, sa jag ju. Här!
– Ja ja! Jag ska. Men släpp ratten, innan jag kör åt helvete!
Den yngre släppte greppet och han växlade ner, saktade farten, gjorde en rattrörelse som för att styra ut mot vägrenen. Så sträckte han sig plötsligt över, grep den yngre om nacken, samtidigt som han trampade gaspedalen i botten. Väntade någon sekund, medan han höll kvar greppet, kände hur den andres kropp pressades bakåt av accelerationen. Så tvärbromsade han, drev hans huvud framåt, mot dörrstolpen.
Det hördes ett krasande ljud och en skälvning gick genom den andres kropp, innan han blev hängande slappt, med huvudet mot instrumentbrädan. Föraren lät blicken vila på honom ett ögonblick. Så vred han ut bilen i körbanan, accelererade igen, hörde däcken skrika mot den regnvåta asfalten.

I en kurva fick han sladd, lyckades knappt hålla bilen kvar på vägen. Kastade ett öga på hastighetsmätaren, såg den sjunka mot hundra, hörde motorn vråla plågat. Han måste ha kört som en vansinnig, insåg han, längs de smala, krokiga vägarna. Men han hade inget minne av det, inget minne av hur han tagit sig hit överhuvudtaget.
Han vred på huvud, såg på den hopsjunkna gestalten bredvid sig. Lyssnade och kunde urskilja andningsljud, men rosslande och svaga. Instrumentbrädan smetig av blod där den andres huvud vilade. Kroppen fortfarande orörlig, slapp. Han riktade blicken framåt igen, strök sig över ansiktet, försökte tänka efter. För ett kort ögonblick fick han för sig att han fortfarande kunde ändra sig. Bromsa in, vända, köra inåt stan, till närmsta sjukhus. Svänga in till akutintaget, lämna honom där, obemärkt ge sig av igen…
Sedan insåg han att allt redan var avgjort. Det fanns ingen väg tillbaks. Och han log plötsligt, med den känsla av lättnad som alltid brukade komma när förvandlingen skedde, när han tog det där sista steget och allt tycktes ske mekaniskt, utan att han ens behövde tänka. Då han bara gav efter, lät sig svepas med, som av en flodvåg. Och samtidigt betraktade det hela utifrån, från någon punkt utanför sig själv. Avlägsen, upphöjd. Oåtkomlig. Som ett slags gud, tänkte han. Ja. Som Gud.

2

Slutet av mars, himlen blygrå och låg. Ett tröstlöst duggregn drev över de uppblötta lerjordarna som tog vid på andra sidan kyrkogårdsmuren.
John Nielsen hejdade sig på väg från parkeringen, plockade fram en cigarrett. Han var redan försenad, ändå stannade han, tände, sög girigt i sig röken, lät den fylla lungorna. Hostade till, när han kände den där gamla välbekanta blandningen av kittlande andnöd och välbefinnande sprida sig genom kroppen. Det var snart halvåret sedan han slutat, han visste inte för vilken gång i ordningen.
Och nu fick han en möjlighet att göra det en gång till, tänkte han, medan han stirrade på röken som försvann i regnbyarna.
Regnet hade ökat i styrka, piskade honom i ansiktet. Men han stod kvar, fortsatte att röka, stirrade ut mot de drivande regnbyarna, kände vätan sippra ner under skjortkragen. Lekte för ett ögonblick med tanken att vända om, gå tillbaks och sätta sig i bilen, åka därifrån. Smita sin väg.
Så ruskade han på sig, släppte fimpen på gången framför sig och trampade ner den i gruset. Fortsatte upp mot kapellet, tog ett djupt andetag, sköt upp dörren och steg in.
Eva och de båda sönerna satt längst fram, någon meter från kistan. Han hade inte sett vare sig dem eller Eva på åratal. Den äldste av pojkarna, Erik, verkade vara den som fått Lasses kroppsbyggnad. Brottarnacke och breda skuldror, halva huvudet högre än omgivningen där han satt. När han vred på huvudet kunde Nielsen se att även anletsdragen var faderns.
Också Eva hade vänt på huvudet, såg på honom. För ett ögonblick verkade det som om hon inte kände igen honom, så nickade hon. Han nickade tillbaks, flyttade blicken till kvinnan till höger om henne. Det var Gisela. De satt sida vid sida.
Ett ögonblick stod han kvar innanför dörren, så gick han fram och satte sig på en av de bakre bänkarna. Han kände igen ryggtavlan på Lindståhl, som hade varit Lasses chef under större delen tiden vid Söderpolisen. I sjuttioårsåldern nu. Bredvid honom satt någon han inte kunde placera, men som antagligen också det var en gammal kollega till Lasse.
Han räknade efter. Sju personer, han själv inräknad. Inte någon imponerande samling direkt. Som om Lasse knappt hade haft några vänner överhuvudtaget, tänkte han.
Prästen, som hejdat sig när han steg in genom dörren, hade återupptagit sin betraktelse. Nielsen hörde till en början på bara med ett halvt öra, innan brottstycket av en mening fick honom att lystra till.
– Lasse och jag…
Han fixerade den bredaxlade, lite satta gestalten där framme vid altaret, lyssnade med en annan uppmärksamhet nu. Insåg efter en stund att han och Lasse varit barndomskamrater, båda uppväxta härute i kustbandet och som det verkade nästan oskiljaktiga under skoltid och tidiga tonår.
Berättelsen handlade om hur de tjuvlånat en gammal motorsnipa, lyckats sätta den på grund och simmande fått ta sig i land, halvdöda av utmattning och kyla innan de slutligen räddat sig upp på en brygga. Så fortsatte han med en historia om ett sommarstugeinbrott, där de ertappats av stugägaren. Senhöst och nermörkt, och de hade kommit undan genom att rusa rakt ut i skogen, så sliriga av likör- och brännvinsskvättarna de hittat i stugan att de inte haft en aning om riktningar eller väderstreck. Tillbringat natten i skogen, där de irrat runt, rasat handlöst över vindfällen och stubbar, alltmer blåslagna och mörbultade. Och allt nyktrare.
Så tystnade han, såg ut över den fåtaliga församlingen, skakade lätt på huvudet.
– Ja, ni undrar nog varför jag kommer dragande med dom här gamla historierna? Som väl inte har någon egentlig poäng. Utom den att vi aldrig åkte fast, kanske. Men när Lasse och jag träffades brukade det för det mesta sluta med att vi satt och utbytte minnen av det här slaget. Det finns fler exempel än dom jag tog upp. Och värre, får jag nog erkänna. Sådana som jag inte direkt har någon större lust att hänga ut till allmänt beskådande. Och vi var nog båda ganska ense om att det egentligen kunde ha slutat hur som helst för oss. Att vi nog mest kunde tacka slumpen för att det inte gick värre än det gjorde. Eller försynen. Men att vi kanske också haft en del nytta av det här, mänskligt sett. Att det förhoppningsvis gjort oss lite mindre tvärsäkra och självgoda, mindre fördömande. Och samtidigt inte så naiva. Något man kan ha nytta av, både som präst och som polis. Och Lasse – ja, han förkroppsligade väl på något sätt mycket av det goda som kom ur vårt strulande, det har jag alltid tyckt.
Han blev tyst igen, vände bort ansiktet för ett kort ögonblick, innan han fortsatte.
– Lasse var stor. Kroppsligen. Det vet vi ju alla.
Han höll ut händerna, liksom för att markera.
– Men inte bara där. Inte bara till det yttre. Hjärtat var lika stort. Ja, det var nog det största hos honom.
Nielsen riktade för första gången blicken rakt mot kistan, tidigare hade han undvikit det. Ja, Lasse hade varit stor. Det var svårt att föreställa sig hans kropp i den vita kistan där framme, att den överhuvudtaget fick plats. Det var ännu svårare att föreställa sig honom som död. Han kunde det helt enkelt inte.

Efteråt bar de ut kistan ur kapellet, till bilen som kört upp utanför under ceremonien. Sönerna vid huvudänden, Nielsen i mitten tillsammans med prästen, de båda gamla kollegorna bakom. När de skjutit in kistan i bilen, stod han en stund kvar, med handen vilande på det glatta träet. Så blev han tvungen att flytta på sig, när föraren började stänga dörrarna. Vände sig om och stod ansikte mot ansikte med Lindståhl, som mönstrade honom uppmärksamt.
– En bra pojke, sade han med eftertryck, nickade liksom bekräftande för sig själv.
Nielsen nickade också han, lite överraskat.
– Jovisst. Det var han. Det kan man säga.
Den gamle polischefen fortsatte att granska honom, nästan uppfordrande och Nielsen visste inte riktigt vad han skulle säga. Han kände sig trött. Tom, urlakad. Hade ingen lust att haspla ur sig några mekaniska fraser om Lasses förträfflighet eller tomrummet han lämnade efter sig, och heller ingen lust att berätta några anekdoter om honom. Ingen lust att säga något alls egentligen, prata med någon.
Eva vinkade på honom och han lämnade Lindståhl med en kort nick, gick bort till henne.
– Vi äter på Svanberga, sade hon. Det blir bara vi. Dom närmaste...
Hon gjorde en huvudrörelse mot sönerna och – efter en nästan omärklig tvekan – mot Gisela.
– Vet du vägen? fortsatte hon. Annars kan du följa efter när vi kör.
Han nickade lite tankspritt, betraktade henne.
– Kommer han att ligga här? frågade han.
– Ja, svarade hon. Hans föräldrar ligger här. Och det är ju vackert härute. Ja, inte nu, i det här vädret, men om sommaren. Vi sätter ner urnan någon gång till veckan…
Hon tystnade.
– Han brukade säga att han ville spridas någonstans över ytterskären, sade Nielsen efter en stund. I full storm, helst.
Eva såg på honom.
– Man brukar säga sånt, sade hon kort. När man inte har en tanke på att man ska dö. Eller hur?
Hon skakade lite sammanbitet på huvudet.
– Jag vill ha någonstans dit pojkarna kan gå, om dom vill. För att minnas honom. Dom såg ju inte så mycket av honom dom sista åren.
Nielsen stirrade efter bilen som långsamt avlägsnade sig, svängde ut på landsvägen och ökade farten.
– Det var inte många här, sade han. Jag hade trott det skulle vara fullt hus, mer eller mindre.
Eva gav honom en snabb blick.
– Det var så ju han ville ha det. Bara dom närmaste. Inget tjafs. Inga annonser. Det vet du väl?
Nielsen ryckte lite på axlarna.
– Kanske det, sade han.
Eva stod också tyst ett ögonblick.
– Det var så här han ville, upprepade hon kort.
Hon vände sig om.
– Vi ses därborta, sade hon, började gå mot bilen med de väntande sönerna.
Nielsen stod kvar, såg efter henne. Visst hade hon rätt. Lasse hade aldrig haft mycket till övers för ceremonier. Samtidigt kunde han inte göra sig kvitt misstanken att det samtidigt var ett sätt att betala tillbaks. För gamla oförrätter. Gammalt svek. Och han undrade varför Gisela tydligen helt överlåtit åt henne att ordna begravningen. Dåligt samvete, trots åren som gått?
Han väntade tills bilen hade svängt ut från parkeringen och fortsatt allén upp mot landsvägen. Då satte han sig i rörelse, gick med sin lite krängande gång ner till parkeringen.

Det regnade inte längre, klarnade snabbt upp. Han följde med blicken några splittrade molnsjok som i rasande fart kom jagande över den nästan färglösa himlen.
Han hade aldrig åkt till värdshuset, istället hade han kört ut mot kusten. Väddö. Krupit fram längs småvägar, genom vintertomma sommarstugeområden, tills han nådde strandlinjen, stannade och steg ur, betraktade den gropiga, stålgrå sjön. Det monotona skådespelet av vågor som bröts, återuppstod, bröts igen. Han hade stått kvar tills vätan börjat klistra kläderna mot kroppen innan han återvänt till bilen. Kört tillbaks, svängt norrut efter Älmstabron, mot Östhammar, genom det ökande regnet. Där vek han av igen, körde över Gimo och Harg, letade sig tillbaks till utgångspunkten.
Nu satt han på en rastplats knappt kilometern från kyrkan, fortsatte han runt nästa kurva skulle han se den igen. Samhället hade han strax bakom sig. Lasses hembygd. Som han aldrig berättat speciellt mycket om. Och de händelser som prästen och barndomsvännen skildrat hade han överhuvudtaget aldrig nämnt, tänkte Nielsen.
Ännu en stund satt han kvar. Det skymde snabbt nu, skogsranden på andra sidan fälten knappt urskiljbar. Slutligen startade han, såg strålkastarna hastigt lysa upp de mörknande fälten, innan han svängde ut på vägen, körde därifrån.

Det var Gisela som hade ringt och berättat det för honom. Redan när han hörde hennes röst visste han att något var fel.
– Det har… Lasse… Han…
Så tystnade hon och han väntade.
– Han är död! stötte hon fram.
Han stod tyst, hörde henne efter ett ögonblick skrika rakt ut.
– Han är död, för helvete! Fattar du inte! Han är död!
Han drog efter andan. Kände sig yr, var tvungen att ta stöd mot väggen.
– Berätta vad som hänt, sade han hest.
Det hade skett kvällen innan. Gisela hade hittat honom på golvet i vardagsrummet när hon kommit hem. Han visade inga livstecken, men hon hade ändå kastat sig ner, försökt med mun-mot-mun och hjärt-lungräddning, fortsatt ända tills ambulansen var där.
– Jag visste det ju, sade hon med grötig röst. Att det var meningslöst. Han var så kall. Stel. Men jag kunde inte sluta. Dom fick slita mig från honom. Jag kunde inte fatta det. Det går inte att fatta…
– Vet du orsaken? avbröt han.
– Hjärtat. Hjärtinfarkt.
– Du hade inte märkt något på honom innan?
– Nej! Tror du inte jag skulle ha gjort något i så fall?
– Det var ingen anklagelse, sade Nielsen. Bara en fråga.
– Han var precis som vanligt! Det fanns ingenting ovanligt. Och det måste ha kommit plötsligt. Han låg mitt på golvet, som om han bara segnat ner där…
Han kunde höra hur hon började andas häftigare igen.
– Vad ska jag göra? Vafan ska jag göra!
– Har du talat med Eva? frågade han.
Hon drog efter andan.
– Det kan jag ju inte!
Det kom som ett förtvivlat kvidande.
– Jag kan bara inte! Det måste du väl fatta?
– Jag tror ändå att det borde vara du som berättar det för henne, sade Nielsen, efter ett ögonblick.
Hon var länge tyst. Rösten skälvande men kontrollerad när hon talade igen.
– Du har rätt naturligtvis. Jag ska tala med henne. Det är jag som måste göra det, ingen annan.
Lasse Henning och Eva hade varit gifta i femton år när han träffat Gisela. Skilsmässan hade varit en eländig historia, liksom tiden efteråt. Och trots att det gått snart tio år hade det knappast kommit till något som ens kunde liknas vid en försoning mellan Lasse och Eva. Gisela och Eva hade överhuvudtaget aldrig talat med varandra.

Mörkret kompakt nu. Strålkastarna spelade över den våta asfalten. Han hade svängt upp på motorvägen, kastade ett öga mot omkörningsfilen, såg koppel efter koppel av bilar svepa förbi. Hastigheterna uppdrivna, trots mörkret och regnet. Avstånden minimala. Inte för att han var den rätte att kritisera, tänkte han, snuddade i minnet vid vansinneskörningar han själv stått för, på den här vägsträckan och många andra. Knappast ett dygdemönster i trafiken. Eller för övrigt. Men det var då, i en annan tid. För tjugo år sedan. Under den period då han och Lasse lärt känna varandra. Också han hade varit en annan.
Avfarten mot Märsta och Sigtuna dök upp och han blinkade, svängde av. För ett ögonblick hade han Lasses ansikte på näthinnan igen, sista gången de sågs, för över en månad sedan. Linjerna av trötthet i det breda ansiktet, de lätt svullna ögonen. Egentligen borde det som hänt inte ha kommit som en total överraskning för någon. En chock, men ingen överraskning. Lasse hade passerat femtio, vägde för mycket, stressade för mycket, rörde sig för lite. Hans blodtryck låg för högt och hade gjort så länge. Ett säga att han befunnit sig i en riskzon var ingen överdrift, snarare tvärtom.
Nielsen stirrade ut i mörkret. Ingen överraskning. Och det hade heller inte varit hans första känsla vid beskedet om Lasses död, insåg han. Snarast hade han känt sig lurad. Som när någon plötsligt ger sig av utan att berätta om det och utan att lämna några meddelanden. Lurad och besviken. Och övergiven.